Modernismens uppgång och fall

Modernismens uppgång och fall

av Hayley A. Rowe översättning: Ronnie Niby & Inger Glimmero

Källa: Inquiries Journal

Modernismen dök först upp i början av 1900-talet, och runt 1920-talet hade framstående personligheter som Le Corbusier, Walter Gropius och Ludwig Mies van der Rohe etablerat sig som dess företrädare. Det var dock inte förrän efter andra världskriget som modernismen fick genomslag bland befolkningen i stort, efter att modernistisk stadsplanering genomfördes i stor skala som lösning på den tidigare arkitekturens misslyckande med att tillgodose grundläggande sociala behov. Under 1930-talet levde så mycket som 15% av befolkningen i fattigdom, och rivningar av slumkvarter var ett av de många sociala problemen under detta årtionde.[1] Den modernistiska stadsplaneringen blev en populär idé och började användas som en lösning på dessa problem. Men rörelsen klarade inte av att i tillräckligt hög grad förstå och sörja för familjens och det lokala samhällets dynamik och behov, vilket resulterade i att många tidiga modernistiska byggnader revs under 1970-talet. Med utgångspunkt i arkitekturstudier, tas i denna essä den tidiga modernismens principer upp; hur modernistiska arkitekter ursprungligen jobbade för att lösa sociala problem genom skapandet av urbana utopier; och varför den modernistiska drömmen till slut misslyckades. Av Walter Gropius fick eleverna vid Bauhausskolan lära sig om formens renhet och hur man formger för att skapa en bättre värld. Frasen ”form följer funktion” används ofta när man diskuterar modernismens (funktionalismens) principer. Enligt denna devis ska former förenklas – arkitektoniska verk ska inte ha mer ornamentering än som behövs för att de ska fungera. Modernister menar att ornament ska följa strukturen och ändamålet med byggnaden. Familjeliv och social interaktion var centrala i den modernistiska drömmen om en välplanerad miljö. “Visionen var problemfria områden med höghus och stadsradhus som skulle bilda kvarter och innehålla serviceutbud, sammanlänkade av vägar.”[2] Modernisterna planerade för helt separerade områden där man bodde i ett och gjorde sina inköp i ett annat. I sin introduktion till Modernism in Design beskriver Paul Greenhalgh nyckelord som progressivitet, anti-historicism och socialt ansvarstagande.[3] Dessa principer kan återfinnas i de verk som realiserades av den modernistiska drömmen – Le Corbusiers Villa Savoye i Poissy, Frankrike är ett perfekt exempel. Den uppvisar ingen referens till historisk arkitektur; den nyskapande formgivningen var ett mycket progressivt tilltag vid slutet av 1920-talet. Formen indikerar tydligt vilken funktion de olika delarna av huset är tänkta att ha, utan onödiga utsmyckningar, och de plana öppna ytorna runt byggnaden liksom den öppna planlösningen inomhus skulle ge möjligheter för social interaktion och kommunikation.
savoye1
Illustration 1: Villa Savoye
De modernistiska idealen kom dock inte att appliceras på flerfamiljshus förrän 1937, när Maxwell Fry använde modernismens principer vid uppförandet av ett kommunalt hyreshus i London, Kensal House. Det blev en stor framgång och är fortfarande omtyckt av de boende. Det blev sedan prototyp för andra kommunala hyreshus som följde detta exempel för att skapa en modern livsstil.
kensal-house-1936-p68-top
Illustration 2: Kensal House
Många projekt i början av modernistiska eran var till att börja med lyckade och befolkningen började associera byggnadsstilen med framgång och utveckling. Under efterkrigstiden kom modernisterna och deras ambition och ”starka känsla för socialt ansvarstagande genom att deras arkitektur skulle höja levnadsstandarden för massorna” att framstå som så progressivt och lovande att det är förståeligt att Architectural Review hyllade modernismen som århundradets stil.[4]
Ett annat projekt som anses lyckat är Byker Husing i Newcastle som började byggas på 1960-talet. Historiskt var Byker en liten by utanför Newcastle men i slutet av 1800-talet utvecklades byn till ett arbetarsamhälle där den dominerande stilen var Tyneside-lägenheter [envåningslägenheter i stadsradhuslängor med varsin ytterdörr, ö.a.]. Standarden var låg och de boende led ofta av trångboddhet, dåliga sanitära förhållanden och fattigdom. Trots sina icke-optimala omständigheter så var Byker känt för sin karaktär och starka granngemenskap. Designteamet ville behålla känslan av sammanhållning och Byker blev därmed “ett av de första försöken i Storbritannien att skapa en dialog mellan de boende och arkitekturen.”[5] I dessa kommunala hyreshus kombineras höghus, som placerats så att de bildar en yttre mur, med låghus, offentliga utrymmen och lekplatser. Muren utnyttjar söderläget för maximalt ljusinflöde och för utsikt över floden Tyne. 20 procent bor i höghusdelen medan den återstående majoriteten bor i låghusen innanför muren.[6]
Projektet baserades på modern livsstil men tog samtidigt hänsyn till dem som som skulle bo där, en brist som har varit en vanlig kritik av många modernistiska nybyggen. Erskine antog en mer humanistisk inställning till de modernistiska principerna, men höll sig ändå till rena linjer, funktionalitet, utveckling, och framför allt socialt ansvarstagande. Han arbetade i sin områdesplan runt de viktorianska delarna av området, såsom kyrkor, och en del av de ursprungliga kullerstenarna och delar av den rivna Newcastle City Hall införlivades i de gemensamma mötesplatserna. Kanske integreringen av lokal historia på detta sätt, vilket går emot en av principerna för modernismen såsom den fastställts av de ledande arkitekterna inom rörelsen, och som beskrivs av Greenhalgh, var en bidragande faktor till den allmänna uppfattningen att detta projekt var en framgång. Även om det uttrycktes att några “saknade gator som platser för gemenskap, och för att kunna sätta sin personliga prägel på.”[7] Majoriteten trivdes i området, tack vare den sociala kontinuitet och bekväma, varierade miljö som gjorts tillgänglig.
byker1
Illustration 3: Byker Husing-projektet
Denna fråga var också viktig för Jane Jacobs, författare av The Life and Death of Great American Cities. I boken anklagar Jacobs Le Corbusier, en av pionjärerna inom rörelsen, för omänsklig områdesplanering som inte tillräckligt tar hänsyn till dem som skulle leva i de planerade områdena. Hon menade att den modernistiska estetiken var tråkig, och framhöll i sitt författarskap gatan, särskilt trottoaren, som en plats där grannar kan träffas, umgås och även ha kontroll över sitt eget privatliv.[8]
Men alla modernistiska sociala bostadsprojekt var inte lika framgångsrika: många från 1970-talet många revs på grund av storskaligt misslyckande. Det tydligaste exemplet på den misslyckade modernistiska utopin är det nu ökända urbana bostadsområdet Pruitt Igoe i S:t Louis, Missouri, som blev färdigt 1955. Det planerades enligt Le Corbusiers modernistiska principer och består av 33 stycken 11-våningshöghus med enskilda lägenheter. Det innehöll gemensamhetsutrymmen, inkl stora korridorer, uteplatser runt kvarteren och gemensamma rum för aktiviteter såsom tvätt, vilka syftade till att öka den sociala interaktionen mellan de boende.
3000px_iconicimplosion_pruitt-igoemyth_credit-stl-post-dispatch
Illustration 4: Pruitt Igoe housing
Men runt slutet av 1960-talet hade “projektets rekreationsutrymmen och hissar som bara stannar på varannan våning, en gång hyllade som arkitektoniska innovationer, blivit olägenheter och riskzoner. Ett stort antal lediga lägenheter indikerade att även fattiga människor föredrog att leva var som helst, bara inte i Pruitt Igoe.”[9] Fattigdom, kriminalitet och segregation var stora problem för de boende. Den modernistiska arkitekturstilen gavs skulden för dessa sociala problem, och jämförelser med intilliggande Carr Village kan användas som stöd för den tesen. Byn bestod av låghus, med en liknande demografisk sammansättning som Pruitt Igoe, men förblev både fullbelagt och problemfritt under hela perioden från byggandet fram till rivningen av det närliggande
Pruitt Igoe.[10]
Carr Square Village, public housing, St. Louis, MO Blacks
Illustration 5: Carr Village
Rivningen av de första byggnaderna i Pruitt Igoe, den 16 mars 1972, fick stor publicitet. Dagen utnämndes av arkitekten Charles Jencks, i boken The Language of Post Modern Architecture, som dagen då modern arkitektur dog.
Le Corbusier hade lagt märke till det positiva inflytande som tekniken hade haft i människors liv, med revolutionerande uppfinningar som bilen och telefonen, och förklarat att huset bör vara “en maskin för att leva i”. Man utnyttjade glas, stål och betong i sina konstruktioner, vilket gjorde det möjligt att skapa byggnader med radikal design, såsom skyskrapor, vilket inte skulle varit möjligt utan dessa material. Byggnader som dessa har utan tvekan, även i dag, omdefinierat det urbana landskapet. Le Corbusier och andra modernistiska arkitekter trodde att för att ett hem skulle fungera borde det ha samma avskalade form som en väl formgiven maskin.[11]
Denna princip kan fungera bra nog när den appliceras på kommersiella byggnader, men vilken familj kan ärligt säga att den fungerar som en maskin, som ett urverk? Vissa modernistiska hyreshus gick så långt som att diktera vad man skulle ha för möbler och persienner för att hålla samma rena estetik genom hela byggnaden. Att avlägsna allt som gör ett boende trivsamt och bekvämt kan visserligen uppmuntra till renare formspråk men det gör inte särskilt mycket för att underlätta skapandet av ett ‘hem’ snarare än ett hus.
Pionjärerna inom rörelsen bibehöll en fast övertygelse om att om man skapade en bättre arkitektur, skulle det automatiskt skapa bättre värld.[12] Man kan väl säga att de var något arroganta och ambitiösa i sin förhoppning om att förändra världen med sina designprinciper. Det råder ingen tvekan om att ny arkitektur kan förbättra städer och livssituationen för många, men för att anta att den skulle kunna förbättra världen som helhet är befängt. Hur löser den problem med ekonomin eller den politisk debatten? Att den modernistiska utopin så ofta nämns som ett misslyckande kan bero på dess orealistiska ambitioner. Det råder ingen tvekan om att modernismen, i viss omfattning, löst vissa konstruktionsproblem genom att hålla jämna steg med tekniken.
Lubetkins lägenheter i Highpoint One, London, är fortfarande lika eftertraktade som de var när byggdes 1935. När de stod färdiga beskrevs som “ett av de finaste, om inte det absolut finaste, bostadsprojekten för medelklassen i världen.”[ 13] De boende i lägenheterna fick åtnjuta lyx såsom centralvärme och inbyggda kylskåp, liksom tillgång till gemensamma trädgårdar och även en pool. Idag kan en fyra säljas för så mycket som £595,000.[14]
Att tillämpa samma principer på allmännyttiga bostadsprojekt med låg budget var inte alltid lika lyckat. I Storbritannien förknippas modernismen med allmännyttan mer än något annat. Dess kollaps kan ofta knytas till de sociala problemen hos de boende. Under sextio- och sjuttiotalet uppmuntrade de politiska partierna byggandet av höghus och höga punkthus, vilka vid den tiden innebar en uppenbar förbättring jämfört med standarden i de viktorianska bostäderna i hela landet. I brådskan att skapa modernistiska designlösningar för alla, tog man genvägar, använde ersättningsmaterial och gjorde designkompromisser som inte kan förlåtas.
Ronan Point är ett annat exempel från London – en gasexplosion avslöjade brister i byggnadsstrukturen, när den ena sidan under dramatiska former plötsligt kollapsade 1968. Allmänheten blev chockad över de strukturella svagheterna i detta prefabricerade torn och började omedelbart ifrågasatta stabiliteten i andra höga bostadskomplex som satt sin prägel på landskapet. Detta, tillsammans med rivningen av misslyckade projekt såsom Pruitt Igoe, innebar att allmänheten inte längre hade förtroende för den modernistiska ideologin.
1. Jeremiah, D. (2000). Emergency, Economy and Modernisation: 1940-1953. In: Architecture and Design for the Family in Britain, 1900-70. Manchester: Manchester University Press. pp. 123-163.
2. Jeremiah, D. (2000). p.124
3. Greenhalgh, P (1990) Modernism in Design, London: Reaktion pp.1-24 .
4. Henket, H,J. (2002). Modernity, Modernism and the Modern Movement. In: Henket, H & Henyen, H. Back from Utopia: The Challenge of the Modern Movement. Rotterdam: 010 Publishers. p.10
5. Sharp, D (2002) Twentieth Century Architecture: A Visual History Images Publishing Group: Melbourne p.351
6. Jones, P & Canniffe, E (2007) Modern Architecture Through Case Studies Architectural Press: Worldwide p.149
7. Jones, P & Canniffe, E (2007) p. 151
8. Henket, H,J. (2002). Modernity, Modernism and the Modern Movement. In: Henket, H & Henyen, HBack from Utopia: The Challenge of the Modern Movement. Rotterdam: 010 Publishers. p.11.
9. Von Hoffman, A. Why They Built the Pruitt-Igoe Project. Available: http://www.soc.iastate.edu/sapp/PruittIgoe.html. Last accessed 06 May 2010.
10. Newman, O, (1996). Creating Defensible Space, Washington D.C: DIANE Publishing p. 11
11. The Open Univeristy. The Machine Age. Available: http://www.open2.net/modernity/. Last accessed 6 May 2010.
12. Henket, H,J. (2002).
13. The Open Univeristy. High Point One. Available: http://www.open2.net/modernity/. Last accessed 6 May 2010.
14. Trovit Homes, Available: http://homes.trovit.co.uk/highpoint-london/ Last accessed 9 May 2010.

Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

One Reply to “Modernismens uppgång och fall”

  1. I dag er det to nye trender jeg setter svært store forhåpninger til, og som jeg håper Arkitekturupproret vil være med å fremme.

    A. VillageTowns:

    http://villagetowns.nz/

    http://7g.nz/

    B. Pocket Neighborhoods:

    http://www.pocket-neighborhoods.net/

    http://rosschapin.com/

    Pamflett (pdf) av Ross Chapin som beskriver kjernekonseptene i et lommenabolag. Skriv ut og del!

    – Pocket Neighborhoods: Building Blocks for Resilient Communities: http://pocket-neighborhoods.net/SmartGrowth.pdf

    Min oversettelse av designnøklene for lommenabolaget: http://www.kulturverk.com/2015/10/27/design-nokler-for-lommenabolaget/

    Designnøklene for lommebalkongene, som er limet mellom fellesrommet i hjertet og det private: http://www.pocket-neighborhoods.net/blog/the-good-porch/

    VillageTowns og Pocket Neighborhoods er begge eksempler på god retrovasjon, hvor man tar det beste fra fortiden og kombinerer dette med ny kunnskap. Vår tid er en tid for retrovasjon!

    – A Time for Retrovation: http://thearchdruidreport.blogspot.no/2016/09/a-time-for-retrovation.html

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.