En intervju med Arkitekturupprorets arkitekt angående Kasper Kalkon-priset

St Eriksområdet i Stockholm tas upp som ett exempel på vacker nyproduktion.
St Eriksområdet i Stockholm tas upp som ett exempel på vacker nyproduktion.

En intervju med Arkitekturupprorets arkitekt angående Kasper Kalkon-priset

Den 4 november 2016 var Arkitekturupprorets ledamot och arkitekt Albert Svensson med i en intervju i radio P4 Uppland. Vårt nya arkitekturpris (läs mer om Kasper Kalkon-priset här) har väckt ett intresse i hela landet och P4 ville veta mer. Nedanför följer en transkribering av intervjun. Vill du lyssna på den i sin helhet klickar du på länken här under. Klicka därefter på “Lyssna” och bläddra fram 8 minuter i inslaget.

En ordagrann transkribering av vad som sades under intervjun kommer här

“Det ska handla om fula hus. Två byggnader i Uppsala och en i Knivsta kan nämligen utses till Sveriges fulaste. Det handlar om ett nytt pris, Kasper Kalkon-priset, som ska gå till Sveriges fulaste nyproduktion. Det är Arkitektupproret som ligger bakom. En rörelse som började som en Facebookgrupp och har över 12 000 medlemmar nu. Priset ska ses som en motreaktion mot det prestigefyllda arkitekturpriset Kasper Salin som utses av Sveriges Arkitekter varje år. Och bland de 10 nominerade finns tre stycken här i länet. Bostadshusen med plastfasader i Knivsta från Junior Living, Uppsala universitets nya byggnad, Segerstedtshuset bredvid Botaniska trädgården, och “Uppsala entré”, husen med sned fasad mot Stationsgatan öster om Resecentrum. Med oss på telefon nu har vi Albert Svensson som är ledamot i Arkitekturupprorets styrelse och också arkitekt.”

Bild på Albert Svensson (till höger) från en tidigare debatt med arkitekt Gert Wingårdh.
Bild på Albert Svensson (t.h.) från en tidigare debatt med arkitekt Gert Wingårdh

– Jag börjar med att fråga hur de tagit ut de nominerade byggnaderna?

– Vi har haft så att folk i vår Facebookgrupp fått nominera. Sen har vi i Facebookgruppen röstat.

– Hur många var det från början då?

– Det vet jag inte riktigt, det är vad folk har nominerat. Det har väl varit ett femtontal kanske.

– Har det funnits några speciella kriterier för vad som räknas som fula hus?

– Nej, utan det är vad medlemmarna tycker.

– Du är själv arkitekt, är det så att de allra flesta medlemmarna är det?

– Ingen nästan. Jag är väl en av… jag känner till 5 stycken ungefär. Så av de här 12 000 så är det nästan inga arkitekter.

– Varför har ni valt att ha ett pris för fula nyproduktioner då, varför inte för fina?

– Vi hade jättegärna velat ha ett pris för fina hus men vi tycker inte det byggs några fina hus i Sverige. Åtminstone inte i större skala.

– Det är så pass illa alltså?

– Ja, det är det. Det är en stil som gäller och all offentlig arkitektur byggs i den stilen, eller de stilarna.

– Men det där är ju lite knivigt liksom, vem är det som bestämmer vad som är fint och fult? Det finns ju säkert de som inte håller med.

– Nänä, det finns säkert jättemånga men under århundradena har ju det vuxit fram en syn på vad som är fin arkitektur och det har uppkommit praxis och regler för hur man gör vackra hus. Dagens arkitekter har ingen kontakt med de här reglerna och praxisarna. De har brutit helt med det förflutna.

– Det är ganska hård kritik du kommer med här.

– Ja, det är det. Jag anser att arkitektkåren och även de som beställer har gått vilse.

– Men om du skulle ge exempel på som du anser är en fin byggnad?

– Carolina [Rediviva] i Uppsala, det är en vacker byggnad. Nästan det mesta innan 1930 är vackert. Även det enklaste huset från 1820-talet är vackert för det bygger på en hävdvunnen praxis av hur man gör det vackert.

– Men behövs det inte lite nytt då?

En villa som Albert har ritat i Marstrand.
En villa som Albert har ritat i Marstrand.

 

– Jo, absolut! Vi behöver nya vackra hus.

– Men de ska se ut som de gamla?

– Njae, de får gärna se nya ut. Jag själv ritar ju nya villor, till folk som betalar för det, i gamla stilar. I gammaldags stilar, vill jag säga. Det handlar om att ta upp det här gamla… det här sättet att se. Att återuppta… jag vill inte säga regelverk men det är ett slags regelverk, om hur man gör. Man markerar entréer och fönster. Det handlar om att våga ha symmetrier och regelbundenhet och fina tak och avslutningar mot tak. Alltså det behöver inte se ut som i Grekland under antiken utan det kan se ut som Sverige 2016.

– Men ni vänder er mot det här asymmetriska? Som det här “Uppsala entré” är ju just hus med sned fasad.

– Ja, asymmetri är ett av de stora sakerna som gör det fult. På skolan får man ju lära sig att man måste undvika symmetri så arkitekterna vänder ju ut och in på sig för att försöka få till oregelbundenheter. Och de här husen på “Uppsala entré” är ju så trista från början då man har försökt skoja till det med lutande fasader. Det blir ju inte speciellt mycket bättre om man säger så.

– Men du är själv arkitekt, och nu när du pratar så pratar du om arkitektkåren som en stor massa som går mot asymmetri. Men du då, hur klarar du dig i det här?

– Ja, det var knappt kan jag säga. Under de 5 åren jag gick på Chalmers Tekniska Högskola så fick jag slåss varje dag i stort sett, för att få göra spröjsade fönster, symmetrier och sadeltak. Jag fick dagligen kritik från mina lärare och studentkamrater. Varje dag. Så det gäller att vara envis. Jag ska berätta en sak om… när jag gjorde mitt ex-jobb så gjorde jag bara vackra fasader som jag ställde ut på skolan. Och då kom det fram en student till mig och sa “Å, jag vill göra sånt som du gör, men jag vågar inte”. Och det har hänt flera gånger. De vågar inte för de får sån kritik, och matas in i det här smala, smala och fattiga synsättet.

– Men om man går utanför kåren då? Vad är din uppfattning nu när du har jobbat som arkitekt att vi andra… vad gillar vi då?

– Jag tror att ni mer tycker som Arkitekturupproret, jag märker jag ju, inte minst på att vi blivit så många följare och medlemmar, men jag märker det på byggare jag träffar och även vanligt folk ger uppmuntrande kommentarer, och motstånd mot rivningar. För motstånd mot rivningar handlar ofta om att folk är oroliga för vad som ska komma istället. Man är ju märkt av erfarenheten. Det blir nästan alltid värre.

– Finns det något exempel på nyproduktion som faktiskt blev bra?

– Ja, nytt och nytt… på 80-talet kom det ju på Oxtorget i Stockholm två fina hus, lite klassicism sådär, ett rött och ett blått. Sen får man väl säga S:t Eriksområdet i Stockholm, det är väldigt fint. sen är det mest villaproduktion där det byggs en del fint.

St Eriksområdet i Stockholm tas upp som ett exempel på vacker nyproduktion.
St Eriksområdet i Stockholm tas upp som ett exempel på vacker nyproduktion.

– Men Albert Svensson, ledamot i Arkitekturupprorets styrelse, som ligger bakom detta pris, är det inte att sätta sig på ganska höga hästar att nu ska vi utse Sveriges fulaste byggnad?

*skratt* – Nä, jag tycker inte det. Arkitektkåren har liksom haft monopol på att bestämma vad vi ska tycka är bra och de klappar varandra på ryggen och delar ut pris för finaste hus. Jag tycker det behövs en motvikt och det tycker vi nog allesammans.

– Tack för att du var med, Albert.

 

VILL DU SE MER AV ARKITEKTURUPPRORET?
Du vet väl att vi är som allra aktivast på Facebook?
Besök vår aktiva Facebookgrupp här.

Please follow and like us:
Facebook
Facebook
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

One Reply to “En intervju med Arkitekturupprorets arkitekt angående Kasper Kalkon-priset”

  1. “To get there at all, the first thing is for people to grasp what the main problem is. The creation of a world that is beautiful and in harmony, adequate for the people who live in it, supporting both the personal and the community, urban life, plant life, animals and rivers and all the world we treasure, can only happen if what takes place in the formation of buildings and towns is a continuous unfolding of the whole. That is the way that nature works, and of course necessarily so. For thousands of years all traditional architecture also went forward like that. Briefly it may be called “adaptive morphogenesis.” It’s an adaptive process which allows the whole to guide the formation of the parts created within in it, so it all fits together comfortably. It allows minut adaptations at many points going forward.

    The system of planning, regulation, design, and production that we have inherited from the relatively early part of the 20th century makes all of that impossible. CNU is a strongly motivated and in part highly sensible way of addressing this problem. It has arisen from highly sensible people, architects, who are now in a panic because they see the problem, want to do something about it, don’t really know what to do about it, and so they try to hark back to history and historical forms. Their motive is completely understandable, but their means cannot succeed, because they hope to do this within the same technical means of production that are producing the most far-out and absurd postmodern concoctions. Harmonious order cannot be produced by copying the shapes of the past, although I suppose it might be mildly better than indulging in the very horrific architectural fantasies that are deliberately intended to shock. But at root it is the system of production and the processes of production which are at fault. Until these are changed, architecture cannot get better.

    This is a very large undertaking. My main reason for having faith that this insight will gradually become a common insight, and be carried forward in the next few decades, is that both complex systems theory and biology already understand these things in their own ways. But oddly enough, the very large community of architects, planners, and ecologists committed to sustainable architecture, building, and planning have not yet really understood the concept of wholeness. It’s the crux of the well-being of the Earth and also the crux of the well-being of human cultures: and it has always been so. Whether people understand it or not, or are willing to believe it or not, that does explain why I have spent the last 27 years writing these four books. It has taken every ounce of energy I have to put it together in an intellectually comprehensible fashion.” – Christopher Alexander

    – The Battle for Ordinary Human Existence in Our Time: http://www.livingneighborhoods.org/library/battle-for.pdf

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.