Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige – del 2

Här fortsätter Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige. För er som ej är bekanta med Stäfan och hans Sverigeresa kan ni följa hans första äventyr i del 1 genom att klicka här.

Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige – del 2

– Vakna! Rosorna har redan vissnat. Klara är sedan länge dött. Vi måste lämna det här betonglandskapet. Här får man ingen ro i själen.

– Jag har varit vaken hela natten och sörjt. Vi åker vidare nu.

– Upp med dig! Morgonkaffet får du dricka i Gevalia.

– Gevalia, var ligger det?

– Jag märker att dina kunskaper i latin är ytterst bristfälliga. Gävle är staden vi ska till. I Gävle finns Ferdinand Bobergs Brandstation, gasklockor och Centralpalatset. Han ritade även Rosenbad och LO-borgen i Stockholm.

– Oj, de vill jag se!

– Brandstationen kommer jag att visa dig men fler sevärdheter blir det inte – jag har ett jobb att sköta. Gävle blev hårt sanerat och här behöver jag använda både mitt tryne och mina klövar. Det kommer bli ett hårt arbete för mig. Jag har bokat tågbiljetter till oss.

Klöv i hand promenerade vi utefter Klarabergsgatan i riktning mot Stockholms central. Vi gick ombord och resan norrut hade påbörjats.  Plötsligt ropades Gävle central upp som nästa station.

– Dags att kliva av utbrast Knorrbusier. Brandstationen ser du så fort du kliver av tåget. Den anses vara Sveriges första byggnad som uppfördes i jugendstil.

Ferdinand Bobergs Brandstation

– Vilken skapelse!

– Brandstationen blev Gävlebornas skyddshelgon efter branden 1869. Staden har inte brunnit sedan dess.

– Då måste Gävle vara fint!

– Fint? De slaktade hälften!

Knorrbusier nöffade till så högt att man nästan kunde tro att han var ett förtäckt vildsvin.

– Brandstationer släcker inga rivningar, ditt piggsvin! Brandkåren fick glada spruta vatten på rivningsdammet när ändå husen hade gått en alltför tidig slakt till mötes. De borde inhysa en arkitekturskola för arkitekter som ritar i modern klassisk stil, nu när brandkåren flyttar från Bobergs sagoslott, muttrade Stäfan för sig själv.

Vi gick igenom stationen och Knorrbusier var märkbart upprörd. Han for fram genom Gävle och plötsligt hade han bökat fram ett torg som förde tankarna till ett skyttevärn.

Stortorget i Gävle

– Har du hört talas om Murénska badhuset?

– Murre? Ja, det har jag. Gävles vackraste badhus. Jag vill verkligen bada och vila nu. Jag har blivit smutsig av all betong.

– Ja, så kallades det i folkmun. Gå du ner och bada du, jag väntar vid Gevaliapalatset.

– Grymt, men ska inte du med?

– Jag är inte badsugen och har dessutom ett jobb att sköta.

Murénska badhuset

– Grymt, var det rätta ordet. Det är ju rivet, Stäfan! Polisen trodde att jag var tokig när jag frågade efter omklädningsrummet.

– Livet är grymt. Hur man kan vilja bada i en plåtlåda, oavsett om det är ett badhus eller polishus, kan jag inte förstå.

Polishuset som ersatte Murénska badhuset

Efter de hårda orden förstod jag att Stäfan hade rätt. Jag satt ihoptryckt som en spädkulting och grät. Hur kunde de? Hur kunde de?! Gävla Svin!

– Apropå stadens namn, svarade Stäfan iskallt likt en orne, när allt var rivet ändrade de stavning på Gefle till Gävle. De svinade med gävleborna. Jag visste att du skulle bryta ihop här, därför ska jag ta dig norrut mot Europas nordligaste stenstad.

– Vart ska vi?

– Till Sundsvall.

Resan mot Sundsvall var dyster, stämningen stel och Stäfan var besviken på mig. Han tyckte att jag var en inkultinist. Ja, barnslig med andra ord. Stämningen ändrades dock när himmelens portar öppnade sig. Sundsvall, vilken fantastisk stenstad!

– Ha det nu bra på Hôtel Knaust och bo som en modernist. Lev som en träpatron och vila upp dig. Jag måste böka.

– Haha, böka här? Här finns inget att böka fram.

– Många tror att Sundsvall är förskonat från rivningar, men här finns det ändå en och annan svinstia. Om jag ska vara helt galtig erkänner jag härmed att det blir lite semester. Gävle var tufft.

– Ses vi på Knaust sedan då?

– Nej, jag bor i ett trähus utanför staden. Klövarna börjar värka och jag kommer böka utanför Stenstaden. Jag ids inte att knorra mig tillbaka.

Hôtel Knaust

 

Medan Stäfan bökade runt passade jag på att njuta av Sundsvalls stenstad. Hela staden brann ner 1888, och till skillnad från Umeå byggdes staden upp i sten. Sundsvall var rikt på grund av skogsindustrin och staden var väl försäkrad. Ur askan reste sig ett norrländskt Paris. Detta var verkligen semester och jag förstod att Stäfan skulle få det svårt att hitta sockerlådor i den här staden.

Storgatan i Sundsvall

Klockan 02.30 knackade det plötsligt på hotellrumsdörren. Det var Stäfan.

– Semestern är slut. 05.30 går tåget mot Västerås.

– Varför ska vi åka så tidigt och vad har Västerås med Sundsvall att göra?

– Det är bråttom! De ska riva trähus i Petersvik och resa en lyftkran på torget. Jag måste visa dig hur det blir när fargaltarna får storhetsvansinne. Jag hittade dessutom svinstior mitt i stenstan. Fargaltarna tänker förstöra den här staden precis som när de totalförintade Västerås. Mot västra Aros!

Uppbökade svinstior i Sundsvall

Väl framme i Västerås berättade Stäfan om ASEA och att det är tack vare dem det lyser i Sveriges städer. I Västerås var det dock mörkare än mörkast.

– Igor, Punkt och Sigma verkar inte ha betalt elräkningen. Det är nog inga Västeråsare som går hit och handlar överhuvudtaget grymtade Stäfan.

Stäfan bökade sig svettandes fram längs Stora gatan. Stäfans tryne började plötsligt skifta färg. Det blev bara mörkare och mörkare. Även Stäfans klövar började bli skitiga av det ihärdiga bökandet. Låda efter låda lyckades Stäfan böka fram. Allt i betong!

Punktgallerian längs Stora gatan i Västerås
Kvarteret Igor

– Nu har jag bökat fram 102 lådor. Det tar aldrig slut. Mina ögon blir fyrkantiga av alla skokartonger. Det måste finnas fler fyrkanter i den här staden än stjärnor i universum.

– Hur mår du Stäfan? Ditt tryne är svart och har svullnat igen.

Stora torget Västerås

– Det är radonet. All blåbetong i den här staden slaktar mig. Ge mig mitt radonskydd!

– Det har inte jag med mig!

– Vad i klövelen grymtar du fram! Jag får fortsätta ändå. Nere vid Svartån kan jag doppa trynet i vattnet.

Nere vid Svartån fanns några trähus bevarade och ett vackert korsvirkeshus som möjligen kan ha importerats från Danmark. Stäfan doppade sitt lilla tryne i Svartåns mörka vatten. Han piggnade till något och orkade vände sig om. Orken tog genast slut. Han föll, handlöst in i mörkret. Han slutade för en stund nöffa. Plötsligt började klockor att ringa. Tonkaskaderna träffade hans lurviga päls. Han grymtade plötsligt till och sa:

Västerås Stadshus

– Ta mig härifrån. Västerås stadshus har så mycket radon i sig så att du snart får ta med dig ett kadaver hem. Jag vill till en världsarvsstad i Sverige. Jag behöver komma nära havet. Vi går till stadshotellet och frågar.

Stadshotellet i Västerås

Stadshotellet låg som en rest av ett sjunket Atlantis på Stora torget. Stäfan kvicknade till och på hotellet frågade han personalen:

– Jag vill till en vacker världsarvsstad omgiven av vatten. Vart ska jag åka då?

– Åk till Karlskrona. Men jag måste fråga dig hur det är fatt? Hur mår du egentligen?

– Jag bokar själv tack. Ni har lika mycket årgångssvin i den här staden som träpatronerna hade årgångsvin. Då mår man inte särskilt bra.

Jag skämdes. Stäfan betedde sig svinigt mot de trevliga västeråsarna. Han gick sedan online, fortfarande igensvullen i trynet, och bokade sin semesterresa.

– Stopp Stäfan! Böka lådor kan du, men du är inte vid dina sinnes fulla bruk att boka. Du stavar dessutom inte särskilt bra.

– Jag har redan bokat: “Från Västerås till Karlskoga”…

– Du har bokat fel, Stäfan! Karlskoga är ingen världsarvsstad. Du kommer bli utbränd där. Där finns Köpcentret Kulan och många svinstior.

– Du har varit impertinent mot mig hela resan. Dessutom litar jag inte på din kunskap vad svenska städer beträffar. Nu har jag bokat biljetter till oss och det är du som blandar ihop städerna. Inte jag!

– Stäfan, du är Sveriges i särklass fyrkantigaste expert men i det här fallet blandar du ihop städerna. Vi bokar om och åker till vackra Karlskrona.

– Det är ju dit vi ska, ditt piggsvin!

Stäfan var uppenbart påverkad av radonet. Trynet var fortfarande igensvullet och ögonen fyrkantiga. Han var fortfarande övertygad om att nästa destination skulle bli Karlskrona. Vi packade ihop och tog tåget som Stäfan hade bokat. I Örebro bytte vi till buss 500. Klockan 15:34 anlände bussen till Karlskoga. Stäfan sprang förväntansfull ut ur bussen och försökte hitta hamnen i ” Karlskrona”. Han hittade först inte centrum men tillslut dök Kulan upp. Han tittade sig omkring och sa sedan:

– Karlskrona är inte kul. Det här staden är varken vacker eller kul. Det luktar dessutom krut i staden. Var är vattnet?

Stäfans ögon gulnade och innan han svimmade av lyckades han grymta fram:

– Här är det inte kul. Ett förgyllt kärnkraftverk skulle passa perfekt här. Flytta Nobel Center hit!

Köpcentret Kulan i Karlskoga

Sedan låg han livlös framför Kulan. Visst hade han på ett sätt rätt. I Karlskoga var ju Alfred Nobel verksam men vad hjälper det bland krut, betong och färgade ufon. Jag tog Stäfan i mina armar och viskade till honom:

– Nu åker vi hem till Göteborg!

– Åk du, jag ska bygga ett Nobelcenter här sa Stäfan kippandes efter andan. Sedan föll han in i medvetslöshet.

– STÄFAN!

Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.