Stäfan Knorrbusier fyrkantiga resa genom Sverige del 3

Här fortsätter Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige. För er som ej är bekanta med Stäfan och hans Sverigeresa kan ni följa hans första äventyr i del 2 genom att klicka här: http://www.arkitekturupproret.se/2017/02/22/stafans-fyrkantiga-resa-genom-sverige-del-2/

Stäfan var mycket illa däran. Modernismen verkade nästan ha slaktat den oskyldiga kultingen. Hans pupiller var nu helt fyrkantiga. Vad är det arkitekterna gör mot oss? Vi blir ju sjuka av deras skapelser!

Stäfan, efter att ha sett för många fyrkantiga lådor

Jag bestämde mig  för att ta honom till Örebro universitetssjukhus. Vi satte oss på bussen mot Örebro. När vi närmade oss staden dök en märklig siluett upp. En svamp, en gigantisk svamp. Plötsligt började Stäfan mumla…

– Jag ser hela Örebro här uppe, vilken vacker stad! Håll dig borta från den vita flugsvampen. Den är giftig och har skyddat Örebro från modernismsvärmar.

– Vad menar du?

Något svar kom aldrig. Stäfan var märkbart inte i sina sinnes fulla bruk.

Väl inne på Centralstationen tog vi en av Örebros lila stadsbussar i riktning mot universitetssjukhuset. Stäfan hade återigen hamnat i koma och mitt hopp byttes snabbt mot förtvivlan. Han är förlorad. Älskade lilla gris! Bussen stannade och nu uppenbarade sig sjukhuset. Precis när vi steg av bussen grymtade Stäfan till. Han började kräkas floder av glas och betong. Hela huvudet blev som en stor sockerlåda.

– Är helvetet fyrkantigt, husse?

– Det låter väl rimligt, men du måste in till intensiven nu! Du är allvarligt sjuk. Du har spytt upp ett halvt miljonprogram.

– Är du inte klok? På det här sjukhuset blir man ännu sjukare! Jag behöver symmetri, ordning och mjuka former. Inte asymmetri och oordning. Det gör djur och människor sjuka. Dessutom tar inte sjukhus emot grisar men det tycks du ha missat helt.

– Du är en vandrade kartong, Stäfan! Ska jag bara strunta i det faktum att du riskerar att bli modernist och att du drabbats av livshotande radonförgiftning?

– Bli modernist? Sluta överösa mig med sviniga invektiv. Vi åker in till centrala Örebro. De har ett slott mitt i stan och ett pampigt jugendhus med glaserat tegel. Det är precis vad jag behöver!

Centralpalatset vid Järntorget

Jag lade Stäfan i en modern väska i klassisk stil för att han skulle undgå att se alla modernistiska monster. När vi promenerat en liten stund uppenbarade sig sagolika byggnader. Jag höll upp Stäfan högt i skyn och hans ögon rörde sig 360 grader längs de vackert utsmyckade stenhusen. Hans pupiller och huvud började nu bli mjukare till formen.

Nerikes Allehanda

– Här är det vackert! utbrast Stäfan. Finns inte mycket att gnälla över här inte.

– Men örebroare gnäller ju mest i hela Sverige?

– Såklart! Här finns det anledning att gnälla eftersom stan inte fullständigt slaktats av grävskopor. De älskar sin stad och därför gnäller de över de få modernistiska monster som ändock finns. Andra stadsbor har gett upp då deras städer redan är bortom all räddning. Det sägs att fargaltarna fick nog av allt gnäll och krämade ut det fulaste de kunde tänka sig. Resultatet kom att bli ett kamouflage-färgat flygledartorn. Namnet blev just Krämaren.

– Finns Krämaren kvar?

– Du vill ha ihjäl mig va? På Söder, där eländet ligger, revs många pittoreska trähus. Några flyttades också till friluftsmuseet Wadköping. Jag tänkte visa dig Örebros nygotiska rådhus istället.

Rådhuset i Örebro

Stäfan hoppade tillbaka in i min väska för minimera risken av återfall av oculi quadratus. Han knorrledde mig till rådhuset medelst grymt från den förslutna väskan.

– Rådhuset är verkligen storslaget och torget är ju gigantiskt. Att gnälla lönar sig tydligen.

– Titta lite längre ner. Jag vänder mig mot Nicolaikyrkan så länge och andas harmoni.

– En domuslåda va?

– Oink! Det lyckades du se trots att fargaltarna försökt dölja varuhuslådan med ett försök till sadeltak. De mätte tydligen fel…

Domus innan sadeltaket
Det nya Domus

Plötsligt började Stäfan nynna…

”En vilsen krämare han bor i staden.
Han bygger lådor mest hela dagen.
Han bygger stora, han bygger grå.
Han bygger några med plåt uppå.
Men på hans hus där finns det gamla saker.
Spröjsade fönster för alla smaker.
Modernister kan huset få.
Tillhör du folket så kan du gå.”

– Vad är det där för sång, Stäfan?

– Det är sången om krämaren. Ja en krämare är ju en köpman och idag är de flesta modernister. Jag mår bättre nu och därför ska jag ta dig till Våghustorget där krämarens créme de la kräm står.

Drottninggatan Örebro

Vi promenerade längs Drottninggatan tills vi kom till Våghustorget. Stäfan hade rätt – helvetet är fyrkantigt!

Våghustorget med Krämaren i bakgrunden

Trots att vi hade fått vår beskärda del av helvetet hade Örebro och vårt gnäll botat Stäfan. Det bokstavligen lös om honom nu. Vi tittade på det sista i vackra Örebro och tog sedan ett kvällståg hem till Göteborg. Vi somnade till slut gott.

Örebro slott

Sömnen blev dock kortvarig. Klockan sex på morgonen blev jag väckt av en bökande gris.

– Idag ska vi ut och promenera. Jag vill visa dig hur svårt politikerna har misshandlat Göteborg. Vädret är perfekt; regnigt och blåsigt.

-Jag vill sova, Stäfan, det är lördag. Dessutom blåser det storm. Tänk på din oculi quadratus också.

– Grymt av dig i dubbel bemärkelse. En storm är inget att vara rädd för och dessutom är jag frisk. Det är varken stormarna, sjögaltarna eller varvsgrisarna som har förstört Göteborg. Det är som vanligt fargaltarna i kommunen. Apropå storm blåser det faktiskt bara kulting ute.
Jag vill röra på mig så jag inte blir slaktad som Göteborgs stad blev. Visste du att Göteborg är en av de städer de har bökat ner mest i i hela Sverige? Svinen och fargaltarna började redan här på 1930-talet med att förstöra vår paradgata Kungsportsavenyn. Det enda enhetliga 1800-tals kvarteret som finns kvar på Kungsportsavenyn är kvarteret Örup. De lyckades riva ner mer än femtio procent av beståndet i vår älskade stad. Den värsta fargalten av alla hette Louis Campanello. Han rev inte bara Göteborg utan även Gävle som jag visade dig i vintras. Ligg du och sov men då svullnar mitt tryne igen av en allergisk reaktion.

– Jag följer med dig, Stäfan.

– Jag tänkte väl det. Frukost hinner vi inte äta. Jag har packat ner potatis och en påse dillchips som proviant.

– Då åker vi till Sveriges största svinstia, Nordstan. Vi tar fyran till Brunnsparken och sedan bökar jag upp kartongerna därifrån. I närheten av Brunnsparken låg också ett av Göteborgs vackraste hus – gamla Arkaden. Det låg på Sveriges dittills enda privatägda gata och bökades ner av försäkringsbolaget Allmänna brand. Louis Enders hette arkitekten som ritade arkaden. Enders står även bakom andra mästerverk som jugendhuset på Föreningsgatan och Herziahuset. De husen har tack och lov fått stå kvar.

– Gamla Arkaden, säger du? Är inte den nya fin då?

Frågan möttes av ett ihärdigt grymtande efterföljt av total tystnad. Ryggsäcken med provianten hängde Stäfan på mig och sedan bar det raskt av i riktning mot Brunnsparken. Spårvagnen gnisslade sig fram och plötsligt ropades Brunnsparken upp som nästa station.

– Daga att kliva av. Förvänta dig varken en brunn eller en park. Jag har teorier om att namnet på ”parken” egentligen kommer från en fargalt som inte kunde stava. Namnet på platsen borde logiskt sätt vara Brunparken. En park utan grönska och liv. En mark med potatisodling hade till och med livat upp platsen.

– Nämen, vad är det jag ser? Vilken fruktansvärd svinstia! Den är ju gigantisk!

Mordstan

– Det du ser är inomhusgallerian Nordstan. Rätt namn borde vara Mordstan eftersom de mördade en hel stadsdel. Så här såg det ut innan:

Gamla Nordstaden

– Jag vill hem…

– Trams! Vänd dig nu om. Där ser du nya arkaden. Förstår du varför jag grymtade åt dig när du ställde frågan om den nya arkaden var fin?

Nya (P)Arkaden

– Den är ju helt fruktansvärd!

– Ja, nya Parkaden vore ett bättre namn. Det andra ”gamla” Parkaden ligger ju på Regeringsgatan i Stockholm, i det totalt skövlade nedre Norrmalm. Så här såg gamla arkaden ut…

Gamla Arkaden

– Vilket sagoslott! Vilken vacker krökning gamla Arkaden hade.

– Louis Enders var en mycket skicklig arkitekt. Är man från Dresden, som han var, så har man det i blodet vill jag tro. Dresden var en av världens vackraste städer.

Var…?

Stäfan ignorerade min fråga och fortsatte sedan:

– Här är bilder på andra mästerverk av Louis Enders som tack och lov klarade Campanellos grävskopor.

Herziahuset
Jugendhuset i Annedal

– Ett hus finns dock kvar men även det var rivningshotat på 1970-talet. Huset jag talar om är Fürstenbergska palatset. Ser du det vita nyrenässanshuset?

– Oj, sagolikt vackert!

– Tyvärr grånar även detta hus bland alla containrar. Nu blåser det inte kulting länge utan bara gris. Nu promenerar vi i riktning mot paradgatan. Kungsportsavenyn. Här kommer mitt tryne att svartna. Det finns lådor så det både räcker och blir över.

– Borde du verkligen gå upp dit, Stäfan, med tanke på att du bara för några dagar sedan var en på väg att förvandlas till en geometrisk figur?

– Lugn… jag självmedicinerar.

Efter ett par dillchips och en potatis satte Stäfan full klövfart upp till Avenyn. Han stannade plötsligt upp och sade,

– Det där huset luktar sinnessjukdom!

Le Corbusier-inspirerade huset

– Och vad är det för kattguld de har förgyllt huset bredvid med?

Det förfulade Kattguldshuset

– Har du hört talas om kvarteret Sturefors?

– Nej…

– Det var lika vackert som kvarteret Örup innan Domus kom till stan.
Stanna, här är det!

Kvarteret Sturefors

– Så här såg det ut innan.

Kvarteret Sturefors innan fargaltarna

– Gillar du Frankrike, husse?

– Ja, men frågan är väl helt ovidkommande i detta sammanhang?

– Då har du inte hört talas om Franska kvarteret, märker jag. Finns inte mycket Paris-känsla kvar här tyvärr.

Franska kvarteret
Franska kvarteret innan fargaltarna

– Husse, vad är det med dig? Svara!

– Kör mig till Sahlgrenska är du snäll, Stäfan!

– Nej, Sahlgrenska är lika fult som Örebro universitetssjukhus. Då strör jag bara salt i såren. Vi åker till Vasastan. Där blir du frisk. Jag bjuder på dillchips.

Någon dillchips bjöds det dock aldrig på. Påsen var lika tom som fargaltarnas själar.

Vasastan i Göteborg

Vi svängde in på Storgatan och här släppte trycket jag haft i bröstet. Stenhus efter stenhus uppenbarade sig framför mina ögon. Trots en stund av inre harmoni och sinnesro dök gång på gång frågan upp i mitt huvud. Varför byggs inte liknande hus idag? Vill fargaltarna skapa psykisk ohälsa i samhället? Jag tappade för en stund hoppet. Stäfans hälsotillstånd hade visserligen förbättras men nu kändes det som att jag började se fyrkantigt. Ett ihärdigt illamående infann sig och huden kändes som glödhet plåt.

– Dina ögon är fyrkantiga, husse. Det tycks gå en modernistisk epidemi i vårt land.

– Jag måste fått nytt hopp, Stäfan. Jag avbryter resan här och nu. Jag är rädd för att träffa på en modernist. Vilka är egentligen modernisterna?

– Aldrig i livet, du avbryter ingenting. Hoppet är det sista som överger människan, har jag förstått. Modernister är som vi fast de har en fyrkantig själ.  De har tappat förankringen till vad som är naturligt och mänskligt – eller grisigt om du så vill. Lukten och åsynen av den fyrkantiga själen känner och ser bara grisar. Människor har levt för länge i modernistiska städer och har glömt vad som är mänskligt och naturligt. Det har inte grisar så därför ser jag hur modernisterna har brutit mot de naturliga lagarna. Naturen är inte fyrkantig och grå. Du behöver mig och jag behöver dig eftersom du själv riskerar att bli grå och fyrkantig. Jag vill förstå varför du inte blivit modernist.

– Är jag med i ett experiment, Stäfan?

– Nej! Jag vill hjälpa människor att återfå sina harmoniska och jordnära städer, och då måste jag förstå vad som händer med en människa när denne blir modernist.

– Var kommer modernismen ifrån, Knorrbusier?

– Den kommer från en man som hette Le Corbusier. Han ville att städer skulle byggas som maskiner. Jag tror till och med att han var en maskin. Alla färger skulle bort och han ville ändra våra naturliga mänskliga lagar.

– Lyckades han?

– Har du blundat under våra resor? Hans ande vilar över hela världens städer.

– Så han är död?

– Han är död, men modernismen är mer levande än någonsin och han är och förblir ideologins eviga ledare. Jag heter Knorrbusier därför att jag är hans raka motsats. Jag vill knorra till husen!

Le Corbusier

Det finns en stad vid Elbe som blev fullständigt ödelagd av bombräder under andra världskriget. Jag har hört att de har byggt upp sin älskade stad i modern klassisk stil och även rekonstruerat flera byggnader. Där är risken liten att stöta ihop med en modernist.  Staden jag talar om är Dresden eller Elbflorenz som den också kallas. Nu tar vi semester och återfår hoppet. Om de har byggt upp Dresden kanske de kan bygga upp våra svenska städer.

– Men de svenska städerna blev väl inte bombade, Knorrbusier?

– Nej, fargaltarna rev dem.

– Jag vill inte höra! Ta mig till Dresden!

– Boka en taxi till Landvetter annars missar vi planet till Berlin. Vet du förresten vad Campanello lär ha sagt?

– Nej?

– ”Vi här uppe i Norden kan inte dra samma fördel av Blitzens princip som i delar av England”.

– Om han syftade på tyskarnas bombräder över engelska städer är det bland det mest smaklösa jag har hört!

– Det gjorde han sannolikt. Nu måste vi vända utvecklingen, älskade husse. Inte bara fokusera på det som har varit utan på vad vi kan åstadkomma här och nu. Kan Dresden så kan vi! Nach Dresden!

Sprichst du deutsch, Stäfan?

Jawohl, jag ska bli arkitekt…

 

Please follow and like us:
Facebook
Instagram
YouTube
RSS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *