När traditionen ratas

Skaparna av modernismen och deras lärjungar menar att skönheten i den klassiska och historiska arkitekturen är totalt irrelevant för den nutida arkitekturen. De kräver mer eller mindre att all tradition ska ratas och att all arkitektur måste vara ”av vår tid”. Detta har varit många arkitekters mantra i hundra år. Många duktiga arkitekter motarbetas aktivt när de ritar en byggnad som tar inspiration från klassisk arkitektur, något som också kan leda till uteslutning ur arkitektgemenskapen och offentliga hån mot en fritt skapande individ.

Bauhaus-stilen

Den brittiske arkitekten Quinlan Terry ritar hus i nyklassicistisk stil och säger att han föredrar att arbeta med amerikanska kunder, då dessa inte hänger upp sig på om byggnaden skulle vara i någon stil som annars kan anses som ”passé”. Han vill gärna berömma sina amerikanska beställare för deras goda smak, samtidigt som han ställer sig undrande till varför européer hänger upp sig på just den frågan. Varför får en byggnad inte vara inspirerad av historien? Det är ingen hemlighet att folk i allmänhet vurmar för den äldre arkitekturen, den lockar nämligen turister från hela världen. Varför då inte använda sig av den stil som folk älskar? 2400 år efter att Parthenon-templet byggdes i Athen så är den fortfarande ett otroligt uppskattat resmål som lockar miljontals besökare. Man kan anta att exempelvis Kaknästornet i Stockholm inte kommer att uppskattas på samma sätt fortfarande efter tusentals år.

Quinlan och Francis Terrys förslag för Mount Pleasant i London

Modernismens våldsamma avbrott från traditioner leder också till ett totalt förkastande av all beprövad arkitektonisk kunskap, vilket i sin tur medför att man i många fall blir tvungen att uppfinna hjulet på nytt.

Byggnader i modernistisk och postmodernistisk stil är det som uppförs i de allra flesta fall och över hela världen. I och med detta rör vi oss allt längre bort från väl fungerande byggkunskaper och arkitektoniska traditioner. Numera tycks det mesta handla om att snabbt sälja in så kallade ”landmärken” till hugade lokalpolitiker som är ivriga att just deras kommun ska ”sättas på kartan”. Man kan lika ofta misstänka att det snarare handlar om att enskilda politiker vill skapa monument över sig själva, och detta kan bli ett tema för andra blogginlägg.

Man ser sällan några arkitekter, byggherrar, beställare eller lokalpolitiker som vill bo i dessa modernistiska skrytbyggen. Undersökningar visar att ca 80 % av dem föredrar att bosätta sig i hus och i områden med äldre och mer traditionell arkitektur.

Vägran att designa byggnader som harmoniserar med omgivningen

När det är viktigare att provocera än att harmonisera

En annan intressant egenskap med modernismen är arkitekternas vägran att harmonisera med omgivningen. Det är en uttalad del av den modernistiska läran att det man ritar och bygger helst ska ”provocera”, ”sticka ut” eller eljest göra sig påmint på något krystat sätt. Det är i princip tvärtemot tanken om att harmonisera med omgivningen. Man skapar alltså inte en byggnad för de som bor i dess närhet eller andra som dagligen måste konfronteras med den, utan mer som en ren demonstration av det man själv uppfattar som individuell originalitet. Modernism betyder oftast ingenting för dess utövare om de samtidigt inte kan uppvisa någon form av inbillad ”innovation” eller ”förändring”. Den extremt självförhärligande individualismen och exhibitionismen är således viktigare än samhällets väl och att höra sig för om allmänhetens uppfattning kring sin egna miljö.

Disharmoni i form av individualistisk provokation

Motståndare till utsmyckning

Utsmyckning och dekorationer är det där lilla extra som ger byggnaden en känsla av att det finns lite mer tanke bakom den. Någon form av utsmyckning av byggnader har förekommit i alla tider och av olika orsaker. Det kan ha handlat om att hylla sina husgudar eller exponera sin rikedom med överdådig estetik. Modernismen kom och vände upp och ner på allt detta. Den modernistiske lärofadern Le Corbusier menade, att ju mer kultiverade folk blev desto mindre skulle de dekorera sina byggnader. Man kan då fråga sig om Le Corbusier måhända ansåg att antikens greker kanske rentav var fullständiga vildar, eftersom deras tempel sprakade i guld och stenskulpturerna var målade i starka färger.

Världens vackraste byggnad enligt vissa, dock inte enligt Le Corbusier

Parthenon voted the most beautiful building in the world

Dagens påkostade inredningstrender handlar mycket om att det ska vara hemtrevligt, bekvämt och gärna även vardagslyxigt och exotiskt. Men nästan ingen tittar längre på hur byggnaden i sig ser ut utvändigt. Återigen ekar Le Corbusiers påståenden, som även handlade om att operan i Paris enbart handlade om arkitekturen på utsidan och det borde ha satsats på inredningen istället. En stilla undran går till hur han tänkte där, då operans insida uppvisar en lika storslagen arkitektur som utsidan.

Modernister är uppenbarligen inte intresserade av en dekorativ utsida, utan deras enda fokus tycks ligga på ”linjer” och materialval. Detta är givetvis oacceptabelt, men det hade kanske kunnat ursäktats om insidan samtidigt är ypperligt utsökt. Men inte ens så är fallet, utan här är det återigen enbart funktion över skönhet. Allt ska ha ett praktiskt syfte annars ska det inte vara där. Det finns till exempel gott om lyxiga hotell som ser ut som fängelser utifrån, och även har en insida som är lika starkt ångestframkallande.

Deprimerande hotell?

Skulden

Nu är det inte bara arkitekterna som är en del av problemet. Givetvis är kan man också skylla på beställare och investerarna, som mest verkar intresserade av att få så mycket ut av sin insats som möjligt och gärna på så kort tid som möjligt. Man vill köpa mark billigt, bygga så billigt som möjligt och få sålt det så fort som möjligt för så stor vinst som möjligt.

Så ska man då lägga skulden på investerare? Nej, investerarna gör något som är naturligt i en marknadsekonomi. Däremot kan kommuner styra upp vad och hur det ska byggas, men just nu sker inte detta. Därför kan vi börja med att ge oss på politikerna som inte ser till allmänhetens väl och arkitekterna vars egotrippande sker på bekostnad av trivseln i det allmänna rummet.

Kvaliteten på arkitekturen och planeringen av våra städer tycks inte ha mycket att göra med vilket samhällssystem som råder. Den modernistiska stilen har lika stort genomslag i demokratier som i diktaturer, i storstäder som i mindre samhällen. Den är mer av en ensidig ideologi som under snart hundra år har skapat en samhällsanda som inte längre erbjuder några alternativ. Vill vi verkligen ha vackra hus omkring oss eller räcker det med enbart funktionella strukturer? Har vi ens ett samhälle kvar som uppmuntrar skapandet av harmoniska städer och livsmiljöer utifrån de tusentals år av erfarenheter vi redan har? Är vi alla samma egoister som bara vill se på byggnation som vinstdrivande konsumtion, utan en tanke på vad den gör med oss och den omgivning vi alla delar?

Please follow and like us:
Facebook
Instagram
YouTube
RSS

One Reply to “När traditionen ratas”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *