Arkitekturupproret sprider sig

Vartefter fler blir varse vad som håller på att hända i våra städer börjar nu ett ökande antal kultur- och ledarskribenter, politiker, arkitekter, kulturpersonligheter och andra opinionsbildare säga ifrån om den nya våg av chockerande förfulning som man trodde aldrig skulle kunna hända igen efter modernismens officiella död för c:a 40 år sedan. 

Här är citat ur ett urval av artiklar från hela landet (några kan ha betalvägg):

Arkitekturupproret sprider sig när kejsaren avslöjas.
Arkitekturupproret sprider sig när kejsaren avslöjas.

Expressen (2016-12-01) Csaba Perlenberg: 50 nyanser av aptråkigt

Brasklapp: Jag är inte en expert på arkitektur. Men jag har ögon. Och ibland blöder de mer än vanligt, speciellt när det jag ser får innehållet i ögonhålorna att koka lite extra av det mest provocerande som kan uppbådas: tristess. […]

 

Som bostadshuset Studio 1 vid Örgryte Torp som vann Kasper Salin-priset vid Arkitekturgalan häromkvällen. Men titta bara på boxhelvetet: grått och jävligt, enformigt och svenskt. Något som ni kanske inte vet är att ytan på Studio 1 består av mörkgrått kolbränt tegel, som i själva verket är förkolnade skrik från den svenska folksjälen, ett förskräckt vittnesmål att den inhemska fantasin är grå, förstenad i all sin likformade nedrighet.

 

Folkhemmets stilistiska sista suck är både grym och grymt tråkig.

Studio 1 – grymt aptråkig

Örnsköldsviks Allehanda (2016-10-03): Döende stadskärnor och vräkiga höghusbyggen – städer i förändring angår alla

Arkitekturen i det offentliga rummet är en demokratifråga – hur utformas den, för vem och i vilka syften? Är funktionalismens avskalade jättekomplex av lägenheter verkligen så människovänliga? Eller är de helt enkelt ett praktiskt sätt att förvara arbetskraft på lämpligt avstånd från arbetet?

Kv Valhall, Östersund (Skanska) – – förvaring på höjden

Örnsköldsviks Allehanda (2016-10-14): Lars Anders Johansson: “En stad är ett hem och ett hem är inte en maskin”

Vad skiljer ett hem från en bostad? En bostad är en funktion i ens liv. Bostaden är en plats där man sover och där man förvarar sina prylar. Tak över huvudet. Ett hem är någonting mer än så, vilket ordsammansättningar som hembygd, hemtrevligt och hemlängtan skvallrar om. Få av oss nöjer oss med en bostad, de flesta längtar efter ett eget hem.

 

En stad är också ett hem, fast för många människor. Även främlingar. Vi känner oss omedelbart hemma i vissa stadsmiljöer, till och med om vi är där för första gången, medan andra aldrig upplevs som hemtrevliga, trots att vi växt upp i dem. De miljöer där de flesta instinktivt upplever sig som hemmastadda är oftast byggda före modernismens genombrott. Detta är ingen slump.

Lund – trivsam stad

Expressen (2017-03-03) Karin Pihl: Sluta bygga alla dessa DDR-klumpar till hus

Faktum är att människor inte mår bra av raka linjer och grå betong. Enligt en avhandling från LTH av Lena Steffner upplever folk större otrygghet, stress och tristess i sådana miljöer. Och det är inte så konstigt. Människor tenderar att i allmänhet föredra färg framför grått, vitt och svart, och mjuka linjer framför hårda kanter. Arkitektur, som all konst, symboliserar också en världs- och människosyn. De grå lådorna står för en materialistisk inställning till livet. Effektivitet är allt, estetiken i sig har inget värde. Människans roll på jorden är att arbeta, för att sedan kunna konsumera och hålla ekonomin i rullning.

 

Arkitektur är till stora delar en smaksak men när [man] besöker en ny stad är det sällan de moderna jättebyggnaderna som lämnar avtryck, utan man fascineras över de detaljrika och färgglada byggnaderna. Sverige borde börja bygga klassiskt.

“De gamles vänner”, Enskede, Stockholm (Reinhold Gustafsson / PEAB, 2013) – inte så vänliga för själen

SvD Debatt (2017-05-05): stadsutvecklaren Marika Khodr och arkitekterna Ludmilla Larsson & Johanna Gill: ”Skapa arkitektur som tar hänsyn till människan”

Under miljonprogrammets dagar byggdes det mycket och på det stora hela inte särskilt bra. Samma sak sker i dag trots allt vi vet om de negativa konsekvenserna. Det märkliga är att det sker utan större debatt.

 

Människors behov och smakpreferenser är inte särskilt komplicerade. Vi dras överlag till det vackra och symmetriska, till det lilla snarare än det överdimensionerade. Vi älskar grönska och ornament, prydlighet och regelbundenhet. Vi tenderar att dras till mysiga torg och smala gator och föredrar färgrikedom framför mörka färger. Enkla saker som utmärker populära turiststäder och som tycks universella över tid men ändå så sällsynta i våra nya bostadsområden.

Torget i Trosa – älskad idyll

Blekinge Läns Tidning (2017-02-11): Hallå, det kanske är arkitekturen det är fel på?

Det är i stadsbyggnadsdebatten populärt att tala om Nimby, en engelsk akronym som står för Not in my backyard, inte på min bakgård. […]

 

Men tänk om de folkliga opinionerna inte handlar om bostadsegoism? Tänk om de snarare handlar om att allmänheten är missnöjd med hur det som politikerna, stadsplanerarna och arkitekterna vill bygga i högt älskade stadsmiljöer ser ut? Att det helt enkelt tycker att förslagen, på vanlig svenska, förfular.

Planerna för Kilströmskajen, Karlskrona (Wingårdh) – inte så uppskattade

Svensson (2017-07-02): Alla vill ha kvartersstad men ingen bygger det

Alla säger att de vill ha en stad som består av kvarter med verksamhetslokaler i bottenvåningen mot gatan. Samtidigt är det ingen som föreslår, ritar och bygger den typen av områden. Ingen bygger som Vasastan, ingen bygger som Haga. Kvillebäcken skulle bli kvartersstad, men är i själva verket punkthus på rad mellan återvändsgränder och separerade trafikmiljöer. Jämfört med omgivande kvarter är det stendött.

 

Förslaget som den självutnämnda arkitekteliten och byggbolag tagit fram när det gäller ny inomhusarena och bostadsområden på Valhalla IP och runt Burgårdsparken kallas kvarterstad men har inget gemensamt med kvartersstad alls. Det handlar om lamellhus och punkthus med återvändsgator emellan. Ungefär som övre Johanneberg och det kommer att bli lika stendött. Dessutom med separerade trafikmiljöer vilket övre Johanneberg inte har. Det kommer därför sannolikt att bli dödare i det nya området än i övre Johanneberg. Och där är det dött. Helt utan folkliv.

Haga, Göteborg – idealstaden som alla vill ha men ingen bygger

Timbro (2017-07-03) Lars Anders Johansson: Mer likriktning är knappast vad arkitekturen behöver

Trots att flerfaldiga undersökningar givit vid handen att de flesta människor föredrar klassisk arkitektur framför modernism, och traditionella stadsmiljöer framför funktionalismens stenöknar fortsätter man att bygga på det sätt som knappt någon uppskattar.

 

Inte ens arkitekterna själva, eftersom de tenderar att bosätta sig i traditionella byggnader i de gamla stenstäderna eller i klassiska villor i förorten. Det är heller inte en slump att så många arkitektbyråer har sina kontor i Gamla Stan i Stockholm. Klassisk arkitektur och traditionella stadsmiljöer är helt enkelt trevligare, även för arkitekter. Modernism är någonting som du gör mot andra människor. […]

 

För de byggherrar och beställare som börjat tröttna på lådorna finns emellertid många ljuspunkter utomlands. I såväl den engelskspråkiga världen som i Central- och Östeuropa finns gott om klassiska arkitekter att vända sig till för den som vill bygga sådant som människor efterfrågar. Men då finns förstås risken att de svenska mittfårearkitekterna blir sura.

Nybyggda Carré Bourbon Residential i Paris
Carré Bourbon Residential i Paris – nybyggt i klassisk stil

HelaGotland.se (2017-07-07): Bygg vad folk vill ha 

Kristdemokraterna höll i går seminarium om tillit och frågade bland annat hur man skapar goda bostadsområden. Lyssna på medborgarna, manade arkitekten Jerker Söderlind. Nu bygger vi inte de bostäder som människor vill ha. Det är politiker och byggherrar som får bestämma. Människors bostadsdrömmar handlar mycket sällan om stora enhetliga områden eller hyreskaserner i städernas utkanter eller rent av i skogen utanför staden.

 

Nej, ska vi bygga det folk vill ha ska vi bygga trädgårdsstaden. Men trots att vi har gott om mark i Sverige så byggs det alldeles för få småhus. Färre än i Nederländerna, där marktillgången är betydligt mer begränsad. Sverige behöver, menar Jerker Söderlind, en ny egnahemsrörelse där de som ska bo i nya områden får möjlighet att bidra för att skapa rätt miljöer och sänka kostnaderna.

Egnahemshusen i Norra Ängby, Stockholm – populärt område

Göteborgsposten (2017-07-09): Utan gator inget stadsliv

Åk till nästan vilken europeisk storstad som helst och du hittar nybyggda områden med höga hus och expressiv arkitektur. Många gånger skapar de vackra stadsrum, men sällan bjuder de på något vidare gatuliv kvällar och helger. Det eftertraktade urbana livet, där människor av olika bakgrund och ålder rör sig i gemensamma stadsrum, och det råder goda förutsättningar för restauranger och småskalig handel, sker till största del i stadsdelar som planerades på 1800-talet och tidigare. […]

 

Det man i detta läge önskar av stadsplaneringen är att den lämnar den gamla trätan mellan klassicism och modernism bakom sig, och fokuserar på de egenskaper man vill uppnå. På samma sätt som externa köpcentrum är beroende av synlighet från trafikleder och stora parkeringsplatser är cityhandel och nöjesliv beroende av gator som hänger ihop, där många rör sig. Helst bör man utgå från en förståelse för den äldre stadens stråk och strukturer och i nytillskotten utveckla och förädla dessa.

Karl Johann, Oslo – livlig gata

SvD (2017-08-03): Anela Murguz: Vi har tillräckligt av modernismens grå skolådor

Modernismen är […] inte bara opersonlig, den tar också sällan hänsyn till omgivningen vilket är ett av många skäl till att den är så starkt ifrågasatt bland invånare.

 

När det byggs i Sverige hör den klassiska stilen till ovanligheterna. I samband med rivningshysterin som tog fart på 1950- och 60-talet har det utvecklats ett motstånd mot klassisk arkitektur vilket särskilt utmärks bland annat via branschorganisationen Sveriges Arkitekters smakmonopol.

 

Modernister har länge försökt etablera myten om att det skulle finnas tekniska svårigheter i att bygga på det viset. Dresden visar på motsatsen – klassicism är fullt möjligt även idag.

Nyproduktion i klassisk tradition i Dresden.
Nyproduktion klassisk tradition – går att bygga i Dresden

Hallandsposten (2017-08-04): Måste nya hus vara så fula?

Vi behöver bygga ännu mer i bostadsbristens spår och risken är stor att arkitekturens estetiska värden prioriteras ned i jakten på tid och pengar. Lärde vi oss ingenting av miljonprogrammets hetsbyggen från 1960-talet?

 

När jag ändå är igång måste jag än en gång undra varför köpladorna på våra externa handelsplatser är så anskrämliga, med få undantag. Förklara gärna för mig varför dessa varuhus måste vara så fula oavsett om de tillhör en kedja som bygger likadant i hela landet, eller lokala etableringar. I min enfald trodde jag att politikerna i byggnadsnämnden med hjälp av riktlinjer, strategier och planer kunde styra upp även utseendet. Men ack vad jag bedrog mig.

Torp Köpcentrum, Uddevalla – lika fult som alla andra externhandelsområden


Ystads Allehanda
(2017-07-02): Våga bygga unikt

Och så var det där med arkitekturen. På svenskt vis byggs det likadant i alla städer. Enligt den gällande akademiska konventionen är det lådformen som gäller. Möjligen färgglatt och med lite galet hopsatta bitar med inglasade balkonger som sticker ut lite här och var. Snyggt? Fult? Det kan vara både ock. Men framför allt är det tråkigt om alla nya områden byggs enligt samma koncept. Det finns plats för annat.

Kung Oscar I, Lund (JM) – samma koncept i alla städer: fyrkantigt, högt, anonymt och färglöst

Göteborgs-Posten (2017-08-14): Cwejman: När ska Göteborg åter bli vackert?

Den modernistiska arkitekturstilen som dominerar de nybyggda stadsdelarna är så anspråkslös att man lika gärna skulle kunna befinna sig i Umeå eller Malmö. Nyfunktionalismen är i alla avseenden också en form av tillbakablickande arkitekturstil. Men det är en nostalgi begränsad till femtio- och sextiotalets stramhet. Med den nostalgin följer även naturligt den dåliga kopplingen till gatorna och den övriga staden. Den politiska ledningen har länge varit så mån om att något överhuvudtaget ska hända på byggområdet att det estetiska hamnat sist i kön. […]

 

Längtan efter det vackra är inte en fråga om estetiskt snobberi. Det handlar om miljöer som vi vistas i dagligen, hus vars utseende vi inte kan komma undan. Strävan efter skönhet i vardagen är mänskligt och naturligt. Det var detta Morris kämpade för i industrialismens England. Han ville att vi även i den grå vardagen skulle vara omgivna av något vackert.

 

Please follow and like us:
Facebook
Instagram
YouTube
RSS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *