Villervallastaden, del 1

Nyligen invigdes bomässan BO17 i den nybyggda stadsdelen Vallastaden utanför Linköping. Arkitekturupproret har varit och tittat. Intrycken är blandade, även från vanliga besökare och från recensenter i ledande arkitekturtidskrifter. De flesta verkar landa i att detta var ett gott försök att ta nya grepp vid planeringen av ett nytt område, men att resultatet blev lite väl rörigt.  

Vallastaden (visualisering OkiDoki! Arkitekter/Linköpings kommun)

Stadsdel eller förort?

Om man ska vara petig så är Vallastaden egentligen en förort snarare än en stadsdel eftersom den, liksom stadens övriga förorter, ligger så pass otillgängligt utanför stadskärnan att det inte är något man bara råkar trilla förbi utan att ha ärende dit. Så småningom är det tänkt att Vallastaden ska växa och länka ihop stadskärnan med det lika perifert utslängda universitetet, men just nu är det bara en förort.

Vallastaden utanför Linköping

Småskalig detaljplanering

Hur Vallastaden detaljplanerats är ovanligt i dagens Sverige och modellen kommer säkert inspirera andra städer. Två fastigheter om 30 bostäder per markanvisning är vad varje byggherre tilldelas i Vallastaden, mot 140 i Stockholm. Dessutom har alla markanvisningar ett fast markpris. [1] Byggherre väljs utifrån 19 kvalitetskriterier, såsom energiförbrukning, byggmaterial, boendemedverkan, hyra, kreativitet och förekomsten av vinterträdgårdar. [2]

OkiDoki! Arkitekter, som står bakom områdets utformning, har hämtat inspiration från medeltidens indelning av en jordbruksby i s k tegar, vilket möjliggjort för små aktörer att delta i processen och lagt grunden för blandningen av boendeformer, inklusive byggemenskaper där privatpersoner kan gå ihop och bygga hus tillsammans (något som är vanligare i andra länder). [3]

Vallastaden översiktskarta (Linköpings kommun)

Resultatet är tätt och småskaligt, med lite slingrande gator och uppbrutna kvarter. Tyvärr riskerar kvarteren, just genom att vara uppbrutna, att bli blåsiga på vintern och hamna i det olyckliga ingemanslandet mellan publikt och privat som enligt forskning visat sig vara suboptimal säkerhetsmässigt och psykologiskt [4]. Men den låga och varierade höjden, tillsammans med den relativa tätheten, ger ändå viss småstadskänsla.

Integrerat

Stadsplanering som social ingenjörskonst blir aldrig omodernt. Men i istället för modernismens påtvingade segregering vill man i Vallastaden testa motsatsen.

Vallastadens recept är att skapa en tät stad med korta avstånd. Genom det småskaliga och täta tänker man att chansen för möten i vardagen ökar. Och genom att blanda olika bostadstyper – flerbostadshuset, radhuset och villan – ska olika slags människor med olika behov träffas. Det är tanken.

 

Själva kronan på verket är det danskklingande felleshuset – gemensamhetsanläggningen som finns i varje kvarter, ett ”experimentellt smycke” som planarkitekterna OkiDoki! kallar det. Felleshuset kan inrymma sophantering, verkstad och gästlägenhet i kombination med festlokal och odling. Felleshusen ligger centralt på de olika gårdarna. [1]

Fin idé men hur väl experimentet faller ut i praktiken återstår att se. Många kanske hellre går ned till den lokala krogen (om någon sådan kommer att finnas) och träffar människor från andra delar av staden eller stadsdelen, än att hänga med sina grannar i gemensamhetshusen?

Stadsgata med blandad bebyggelse och ett av områdets få klassiska trähus samt felleshuset i glas skymtande till höger på den öppna gården (foto: Inger Glimmero)

Flexibelt

Flexibilitet är ett av de många nya koncept som testas i Vallastaden.

Ett exempel är företaget Hemgården som bygger treor som på ett kick kan göras om till två lägenheter: en tvåa och en etta, båda med kök och egen ingång. Högst upp i byggnaden finns också en gemensam vinterträdgård för odling och umgänge.

 

Även kommunala bostadsbolaget Stångåsstaden satsar på flexibelt. I de två hyreshusen i området byggs det ettor som kan bli femmor (!). Tanken är att exempelvis underlätta för moderna familjer där föräldrarna har barnen varannan vecka och vanligtvis betalar onödigt mycket för sina boenden. Under ”barnveckan” fälls sängar ner från väggskåp och väggar dras ut och skapar små rum. Även badkaret kan fällas ner i golvet för att skapa utrymme när det inte används.[3]

Just den lägenheten väckte stort intresse bland mässbesäkarna. Kul idé som koncept men kanske ändå inte så praktiskt i verkligheten?

Integralen 6 är ett massivträhus beläget strax intill Smedstadbäcken som löper genom Vallastaden i Linköping. Hållbarhet och ett ekologiskt livscykelperspektivstänk är det som utmärker Integralen 6 allra mest. Och husets flexibilitet. Dess 22 lägenheter har helt obrutna våningsplan som gör att lägenheterna kan byggas om allt eftersom behoven skiftar. (…) Alla installationer ligger i schakt i husets gavlar samt i de hålrum som finns under golven. Det gör att de förtillverkade badrummen och köken kan placeras på olika platser i lägenheterna. Det finns inga bärande väggar som delar av huset. Även fasaden är utformad så att den går att förändra. I ytterväggarna finns fack som gör att man kan flytta runt fönster och balkongdörrar om man får andra behov. Bjälklaget hänger i träbalkar och hiss och trapphus finns vid de gemensamma entréterrasserna. Värme och tilluft kommer i speciella konvektordiken längs fasaderna. [5]

Det enda de glömde var att göra det snyggt också.

Grönt

Förutom det utpräglade miljötänket som utmärker Vallastaden (det ligger trots allt granne med Linköpings universitet) så finns det gröna med även i områdesplaneringen. Smestadsbäcken som ringlar sig genom Vallastaden, med grässlänter på ömse sidor, ger grönska och behövligt liv åt området. Bambu har också planterats (och man hoppas att de som valde just detta förstår att det är ett snabbväxande ogräs utan hungriga pandor som håller det i schack).

En recensent från Arkitekten som besökte området i våras gjorde följande reflektion:

Jag står och blickar ut över det centrala vattenstråket – det utvidgade befintliga krondiket som gjorts om till ett smalt stråk med sittplatser – och tänker att här kommer ju folk att mötas. Men i vilken omfattning? Siktlinjerna utåt är brutna av krökta gaturum och hoppande fasadliv. Man är avskärmad från det yttre. Sektionen är trång och stråket slutar abrupt i två ändar utan målpunkter.[1]

Broparken (visualisering: White Arkitekter)

Tillägg 3 oktober: I övrigt blev Vallastaden inte så grön som många hoppades. Sju landskapsarkitekter recenserar området i ny artikel i Arkitekten”Vi hade förväntat oss bättre gårdar i Valla­staden”

Tack vare det innovativa kulvertsystemet kan man satsa på vackra gatugolv, mönstrade som orientaliska mattor, och fina planteringar på den allmänna platsmarken. Den omsorgen saknas däremot inne på de privata bostadsgårdarna. Vi ser påkostade material, men det är hårdgjort, öppet och trist – helt i onödan. Inga bostadsgårdar ligger på bjälklag till överbyggda garage då bilparkering sker i separata garagehus. Är det någonstans man hade kunnat skapa grönskande gårdar med rejäla träd och dagvattenfördröjning, så är det just i Vallastaden.

 

Bostadsgården spelar en stor och levande roll i människors vardag genom att vara en lättillgänglig utemiljö och hemmets förlängning. Vi vet att grönska påverkar människors välmående och att en grön närmiljö har stor rekreativ funktion. Enligt Vallastadens planbeskrivning skulle det finnas möjlighet till lek på varje bostadsgård. I bästa fall finns där nu en pliktskyldig sandlåda eller rutschkana. I de flesta fall finns ingenting alls. De hårdgjorda gårdarna förlitar sig istället på det öppna krondiket. Problemet är att diket är djupt, svårtillgängligt och inte helt lämpat för lek.

Bilfritt

Bilar är inte särskilt välkomna i Linköping, och ej heller i Vallastaden. trots att Linköping – enligt den gamla modernistiska områdesplaneringsmodellen – består av en mängd glest utspridda förorter, sammanbundna av trafikleder med otillgängliga industri- och grönytor emellan som kräver bil. Spårväg har diskuterats och skulle göra området mer lättillgängligt men finns inte än. Parkering på gatan finns bara för handikappade.[2] Däremot finns rikligt med cykelställ och det ”smarta” multi-P-huset Flustret, som även har biodling på taket, färgglada solpaneler på fasaden och trendriktig bilpool som alla boende blir medlemmar i.

En del av visionen för Vallastaden är att det ska vara en bilfri stadsdel. Inne i området finns därför endast platser för kortare stopp samt platser för den bilpool som alla som bor i Vallastaden är medlemmar i. För dem som har egen bil är nu multihuset Flustret ett alternativ till parkering. Korttidsparkeringen på bottenplan öppnar efter det stora bo- och samhällsexpot som hålls i Vallastaden 2-24 september.

 

Ett smart hus med många funktioner 
Förutom parkering finns ett miljörum i Flustret, dit invånarna i Vallastaden kan ta med återvinningen till bilen istället för att ta bilen till återvinningen. En sopsugsterminal gör att avfallsbilar inte behöver åka in i området. En transformatorstation och bredband ryms också i byggnaden, på så sätt undviks särskilda byggnader för dem. Det finns hela 60 laddplatser för elbilar i Flustret och tack vare de integrerade tunnfilmssolcellerna i fasaden genererar huset el till laddningen av bilarna och annan elanvändning i byggnaden.[6]

Det ”smarta” P-huset Flustret som har allt – utom skönhet.

Den som saknar bilen kan trösta sig med ett P-husliknande bostadshus.

Bilfritt bostadshus inspirerat av P-hus i 60-talsbrutalism

Ingen lokal?

Tyvärr syntes få kommersiella lokaler i den centrala delen av området utan de fanns främst längs den föga inbjudande yttre stadsgatan. Möjligen kommer det bli en mer central handels- eller nöjesgata när området utökas (?) men kändes inte så lockande just nu.

Stadsgatan med lite högre betonghus i olika färger och former (foto: Ida Gyulai) [7]
Stadsgatan med lokaler, här i 1970-talsstil i tidstypiskt brunt och orange (foto: Inger Glimmero)

Kaotiskt

Arkitekturen är mycket mer varierad än de flesta nybyggen i dagens Sverige. Mycket trä och ”hållbarhet” i fokus. Det syns att projektet skapats av många olika aktörer (varav flera är arkitektfirmor som själva blivit byggherrar).[8] Några få byggnader synes inspirerade av klassisk tradition men de flesta är ritade i den klossiga eller experimentella sortens nymodernism som i många fall påminner mer om pjäser i ett brädspel än om riktiga byggnader. Färger, former, stilar, skalor och material är sammansatta som om man slängt dit byggnaderna lite på måfå. Effekten blir ”lekfullt kaos”.

Vissa av bomässans besökare gillade mixen, andra inte.[9]

Blandad kompott (foto Ulrik Svedin, NT) [10]

Recensioner i media

Anders Kling i Tidskriften Arkitektur:

…i Vallastaden finns ingen estetisk detaljstyrning i form av samstämmiga fasadmaterial, kulörer eller balkongutformning. Det är i stället stadsrummet som är styrt, en reglering av stadsrumskvaliteter; måtten mellan husen, den vingliga gatan, bredden på det offentliga rummet. Så länge du håller dig inom din tilldelade tomt: Hitta på något kul, ungefär.

 

Det finns arkitektoniska och stadsrumsmässiga kvaliteter i Vallastaden. Det finns objekt och spännande rumsliga samband att inspireras av. Men stadsplanen vill lite för mycket i jakten på det varierade. Stadsdelen är en orkester där alla instrument spelar solo. Samtidigt, på högsta volym. Ser vi med Vallastaden en slutpunkt på det paradigm som varit gällande nu under ganska många år bland såväl politiker, byggherrar som arkitekter: jakten på det varierade uttrycket? [1]

• Arkitekten Jan Molander i Arkitekten tycks dela uppfattningen att resultatet kunde blivit mer lyckat med bättre samordning av helheten:

Varierad stadsmiljö låter som resultat av medvetna val till skillnad från miljöer som fått sin form på grund av bristande styrning eller ”låt gå-mentalitet”. Efter att ha upplevt alternativen här och på andra håll i världen blir slutsatsen att stadsbyggnad som samlad, gemensam ansträngning når högre i kvalitet om man enas kring vissa hänsyn och riktlinjer. Det gäller både inom nybebyggelse och i relation till befintlig byggnadsmassa. Det blir en mera avancerad kulturskapelse av den byggda miljön än om man låter var och en ”göra sin grej” – vare sig det rör sig om ett småhusområde med typhusvillor eller en tät stadsmiljö som Vallastaden i Linköping.[11]

• I P1 Kultur samtalar Julia Svensson, chefredaktör för tidskriften Arkitektur, med kulturredaktionens Fredrik Wadström, uppvuxen i Linköping. Lyssna på inslaget här.[12]

Del 2 av Arkitekturupprorets recension av Vallastaden, med fler bilder av de olika byggnaderna, kan du läsa här: Villervallastaden, del 2

Källor & mer info:

1. Tidskriften Arkitektur: Stadsplan Vallastaden
2. Affärsliv.com: Här byggs Sveriges nästa bomässa
3. Camino Magasin; 3 nytänkande exempel som bryter villanormen
4. Arkitekten: Bostadsgårdens form viktig för tryggheten
5. Vallastadens hemsida: Integralen 6 nominerad till Årets bygge 2018
6. Fastighet och bostadsrätt: Multihus i Vallastaden klart för både bilar och bin
7. Svensk Byggtidning: Svenskt rekord i hemutställningar när Vallastaden 2017 öppnar i september
8. Arkitekten: Boom för byggande arkitekter
9. Norrköpings Tidningar: Blandade känslor för ny stadsdel
10. Norrköpings Tidningar: Så invigdes Vallastaden
11. Arkitekten: ”Gott och blandat eller för mycket av det goda”
12. P1 Kultur: Den nya staden – ser den ut så här? Kritiksamtal om Vallastaden 17
13. Fler artiklar på OkiDokis hemsida
14. Förstudie: Vallastaden idébok.pdf

Please follow and like us:
Facebook
Instagram
YouTube
RSS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *