“Spanarna” om migränframkallande fasader

Att arkitektur verkligen har en fundamental påverkan på måendet är något som alltfler forskare nu ägnar sig åt att kartlägga, genom att mäta kroppens och hjärnans reaktioner i olika miljöer. Vi har tidigare skrivit om läkaren Gösta Alfvéns bok Ohälsosam arkitektur och om den forskning som bl a Nikos Salingaros, Ann Sussman och Michael Mehaffy gjort. Vi kommer publicera mer av deras rön. Men nu handlar det om radioprogrammet “Spanarna” i Sveriges Radio P1 som nyligen rapporterade om hur tråkiga fasader kan påverka mer än man tror.

“Spanarna” 16 februari 2018 i Sveriges Radio P1 med Maja Aase, Göran Everdahl och Jessika Gedin.

Transkription av avsnittet om arkitektur:

Jessika: Min spaning är om fasaden idag. […] Man kan få migrän av att titta på för många fasader. […] Det handlar om de moderna byggnaderna, de här fyrkantiga grå klossarna utan utsmyckning och med fönster i militärisk rad.

Göran: Brutalism!

Jessika: Det är den urbana repetitionen som är problemet, i alla fall enligt forskare på universitetet i Essex som har studerat det här. Enligt dom så behöver hjärnor som peppras med såna här storstadsintryck betydligt mycket mer syre för att kunna hantera upprepningen och det är det då som i sin tur orsakar huvudvärk eller migrän. Vi är programmerade för att ta in natur; böljande landskap; toppar och dalar; horisonter långt borta och träd på nära håll. Och blir det för randigt, alltså för många jämna rader och raka sträck, då reagerar våra hjärnor helt enkelt med smärta. Och då när jag letade vidare i det här ämnet, som är superintressant, hittade jag en term som är “neuroarkitektur”. För vi vet att arkitekturen påverkar inte bara hur vi mår utan även hur vi beter oss.

För det finns nämligen ett känt, eller snarare ökänt, bostadsområde i St Louis… eller fanns, det är rivet nu. Det hette Pruitt-Igoe och byggdes på 50-talet. Det bestod av 33 elvavåningshus som rymde 3 000 lägenheter, alltså ett miljonprojekt, och det brukar kallas för ett av den modernistiska arkitekturens absolut största haverier för det anses att man designade fram ett dysfunktionellt samhälle där med stor fattigdom och hög brottslighet, bl a genom de stora tomma ytorna mellan husen som snarare avskräckte eller i alla fall förhindrade en känsla av gemenskap.

Maja: Småprat.

Göran: Jag tror att i Stockholms förorter så var det parkeringar. Det var stora tomma ytor men de var fulla av bilar, mellan ensamma huskroppar.

Jessika: Det är ju ganska skrämmande att man kan bygga fram dåliga känslor men det innebär ju också att man kan bygga fram bra känslor. Och Colin Ellard som forskar på hur arkitekturen inverkar psykologiskt, han säger att just husfasader påverkar oss jättemycket. Och det är egentligen inga konstigheter. Det hade man kunnat räkna ut själv att om fasaderna är intressanta och komplexa så påverkas vi positivt, och om de är monotona och enkla så påverkas vi negativt. Men det har han alltså nu också bevisat med neurologiska undersökningar… folk har fått gå runt i miljöer och deras hjärtslag och stresspåslag och sånt har mätts.

Göran: Jag tänker på Gaudí. Inga räta linjer där, och man blir glad man ser hans katedral.

Jessika: Det har tydligen också faktiskt att göra med att vi uppskattar böljande former mycket mer än vi uppskattar raka. Och det här har jag också läst om då. Det är något annat forskarteam… det är så spännande det här… när testpersonerna fick titta på rum inredda i runda och ovala former så reagerade de med en del av hjärnan som är starkt kopplad till våra känslor, men när de fick se rum med raka linjer, skarpa kanter och spetsar och sådär då reagerar amygdala, alltså den delen av hjärnan som bl a är kopplad till rädsla. Så vi uppfattar den arkitekturen som mer…

Göran: Reptilhjärnan! Som skräck och ångest.

Jessika: Ja. Och nu såg jag precis ett hus i Holland. Ett väldigt fult och fyrkantigt hus, enligt neuroarkitekterna hotfullt. Men de hade försökt mjuka upp fasaden med emojis – alltså maskaroner, såna där ansikten eller djurhuvuden som brukar pryda gamla fasader – men det här är alltså moderna maskaroner. Det består av 22 glada, grinande, blinkande, lipande emoji-ornament då…

Maja: Det låter ju ångestladdande.

Jessika: Ja, det återstår ju att se vad det här gör med invånarnas humör.

Jessika: Framtiden, är du intresserad av den? Den kommer bli på vers idag:

För att se verkligheten som den verkligen är,
behövs en miljö som kurvig och inte linjär.
En kultur som är levande och inte reaktionär.
En nyfikenhet som spritter istället för vrede som förtär.
Ett fungerande trick är varm och vänlig arkitektur.
Och en Wes Andersonsk blick på vägen, eller hur?
För vi vill väl alla bo i den medmänskliga staden?
Så, i hoppfull framtidstro, låt oss upprätthålla fasaden.