Ett minnestal tillägnat en tystad röst

Nyligen lämnade den brittiske arkitekturhistorikern David Watkin jordelivet. I denna text så reflekterar Albert Svensson, arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret, om en kontroversiell röst som tystades redan innan sin död. 

David Watkins, nyligen avliden vid 77 års ålder, utmanade tabun inom kåren.

När jag gick arkitekturlinjen på Chalmers Tekniska högskola hade jag turen att Lars Stackel var lärare i arkitekturhistoria. Den bok i ämnet han fick oss att läsa var nämligen A History of Western Architecture, en bok som inte beskriver historien som en rak utveckling framåt och uppåt till det historiens slut som utgörs av modernismen och dess stilar, utan förtjänstfullt redogör för varje stil, sakligt och utan kvasievolutionära undertoner.

Det hjälpte föga. Mina kurskamrater lät sig inte påverkas i en riktning där man lär av historien utan såg den som något man lär sig om. Samtidens uttryck var, och är, för dem, överordnat alla andra krav när det kom till formgivning.

Författare till läroboken var David Watkin. Han hade inte blivit imponerad av den inställningen. För honom var alla tankar om tidsanda, och den fatalistiska tro på utveckling som något linjärt och orubbligt, som de idéerna implicerar, baserat på fantasier. I boken Morality and Architecture ger Watkin en övertygande sakframställan för hur författare av arkitekturhistisoriska verk genomgående baserar sina skildringar på teorier om “zeitgeist” och hur detta snedvrider skildringen av skeendet och till och med  tvingar dem att undanhålla fakta som när Pevsner helt förbigår Lutyens, en av nittonhundratalets största engelska arkitekter. David Watkins böcker formade min syn på arkitekturhistorien och att läsa dem hjälpte mig att hålla mig klarsynt och sansad, när mina kurskamrater gick vilse bland skrattspeglarna i det lustiga hus som är den svenska arkitekturutbildningen.

David Watkins (t.h.) tillsammans med Prins Charles och arkitekten John Simpson.

David Watkin var alltså något av en idol för mig och kanske var det därför jag, när jag träffade honom i Cambridge 2000, bara lyckades stamma fram några beundrande ord på stapplande engelska. Eller så var orsaken till mitt tafatta beteende hans, för den engelska överklassen så typiska, ointresse för alla som inte talar perfekt “queens English”. Han företrädde alla kännetecken på oxbridgearistokrati, inte minst i det karaktäristiska sättet att klä sig; högsta kvalitet i kläderna men ändå med en lite sjaskig och fläckig framtoning och med prickigt till rutigt till randigt.

David Watkin dog den 31 augusti och det är med sorg jag läser minnesorden i den engelska pressen. Med David Watkin tystnar en röst som med stark stämma talat för en renässans för klassisk arkitektur. Sorgen blir inte mindre av den besvikelse jag känner när jag får veta att modernisterna i Cambridge, i det England jag beundrar så, Prince Charles’ och Robert Adams hemland, försökt tysta rösten redan när han levde och att han inte fick undervisa arkitekturhistoria till arkitektstudenterna då det ansågs att hans syn på klassisk och traditionell arkitektur, som en självklar del av samtiden, var alltför kontroversiell. Lite sorgligt är det också att jag nu, alldeles för sent för att kunna ha nytta av det för att slappna av i hans sällskap, får veta att han inte alls var den där överklasstypen som fått allt gratis och att han inte alls fått arrogansen med modersmjölken utan var en arbetarklasskille.
En som jag.

Albert Svensson
Arkitekt och vice ordförande i Arkitekturupproret

Fler blogginlägg med liknande tema

Please follow and like us:
Facebook
Facebook
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

One Reply to “Ett minnestal tillägnat en tystad röst”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.