Villervallastaden, del 3

Uppdatering efter en guidad tur i Vallastaden nyligen. Förra besöket var strax innan bomässans öppnande för ett drygt år sedan och då endast per bil (se del 1). Nu hade vi möjlighet att gå runt och titta närmare. Var intrycken bättre denna gång, när det hunnit bli mer iordningställt och folk börjat flytta in?

Tyvärr inte. Det är fortfarande en enda röra. Som om man bara slängt in lite byggnader huller om buller. En av de goda idéerna med Vallastaden var att blanda villor, radhus, hyreshus och bostadsrätter för att motverka den segregation och funktionsseparering som modernismen tidigare kritiserats för. Men det betyder inte att man måste blanda alla bostadsslag inom samma kvarter. Det blir som att servera en femrätters middag på en och samma tallrik.


Tidigare inlägg:
Villervallastaden, del 1
Villervallastaden, del 2

Pytt-i-panna av byggnader (samtliga foton av artikelförfattaren)
Grässlänten ner till bäcken (som guiden påpekade egentligen bara var ett dike genom den åker där Vallastaden placerats) påstods vara en “park”.
Den röda övertäckta bron över bäcken/diket var en trevlig idé. Men att klä in den med metallnät av typen som man brukar använda i källarförråd ger inte direkt känslan av Broarna i Madison County.
Blandad bebyggelse utan inbördes samordning är typisk för Vallastaden. Till vänster skymtar trappan till ett trähus, hopskruvat som ett gigantiskt Meccano. Den såg ut som en typisk brandtrappa i galvaniserad stål men det var faktiskt den ordinarie trappen upp till lägenheterna. Ett plus för att de klätt in halva trappen med glasbetong som skydd mot väder och vind, men det tog inte bort intrycket av nödutgång.
Den där grässlänten ner till "bäcken" (som guiden påpekade egentligen bara var ett dike i åkern) påstås vara en park.
Här fanns även vad som såg ut som sortimentslådor för skruvar och muttrar som man kunde hitta i morfars garage på 1970-talet. Med gigantiska nummerskyltar så att man ska hitta rätt dörr i loftgångsnostalgin.
Träpaneler i tre nyanser av grått och minskande bredd på panelen, hade kunnat bli halvsnyggt om man inte kombinerat med körsbärsröda fönsterfoder och rostorange balkonger i perforerad plåt för maximal disharmoni. Självklart måste sadeltaket vara lite asymmetriskt också och sakna takfot – en ovanligt korkad trend som förhoppningsvis kommer försvinna när arkitekterna inser att takfoten faktiskt hade en funktion: att skydda fasaden mot nederbörd.
Åtminstone tegel. Men tyvärr blandade kalla och varma färger igen för maximal disharmoni. Här hade de i alla fall försökt göra stenbeläggningen lite dekorativ, fast även här lite skojigt rörigt och alla planteringar var konstigt placerade i förhållande till gatstenarna. Det får bara inte vara ordnat och symmetriskt.
Ett av “felleshusen” (en sorts växthus för människor på de öppna blåsiga gårdarna, där grannarna förväntas ha samkväm till allmän beskådan istället för att gå till den lokala puben), hopskruvade som om det vore en tillfällig byggarbetsplats.
Detta felleshus hade praktiska sopnedkast i ena änden med sopsugrör som går genom kulvertar under Vallastaden. Dock väldigt tätt placerat intill bostadshuset till vänster!
Ett av dessa skjul – där bakom det exklusiva staketet – påstods vara en “villa” (med Vallastadens först inflyttade invånare). Även i detta kvarter gick gräs- och buskplanteringarna lite slumpmässigt på tvärs mot trotoarstenen.
Ett annat skjul i korrugerad plåt. Tror detta var ett stadsradhus.
Dagis-dekoration på den klossiga lådan. I området fanns flera hus med någon sorts laminatskivor påsatta på fasaden med synliga popnitar!
Mer loftgångar för den som saknar 1970-talets ytterförortsarkitektur. För att få maximal täthet bygger man nästa hus direkt på loftgångarna, utan en mm emellan. Inte ens i Sveriges smalaste gränd i Gamla stan i Stockholm är det så tätt!
Tillbyggnaden var täckt med korrugerad plåt, korrugerad plast och underst något material som påminde om pressad förpackningspapp. Hopfästa med skruvar och muttrar!

Bakom kåkstaden i korrugerad plåt skymtar ett av Vallastadens få riktigt snygga och intressanta byggnader.
Ett kul trähus och ett hus i havsgrönt som såg lite mer påkostat ut.
Att bygga en riktig stadsgata med lite högre hus mot de blåsiga öppna fälten var en bra idé. Det som såg ut att vara lokaler i bottenvåningen var i flera fall bostäder i gatuplan direkt mot trottoaren! Möjligen var detta s k bokaler, som lätt kan omvandlas till butikslokaler i framtiden, när/om Vallastaden växer så att det blir underlag för kommers.

Summa summarum

Att anlägga en ny “stadsdel” (satellitförort) ute på en platt åker, omgiven av trafikleder och helt avskild från stadskärnan, var ingen bra idé på 1900-talet och den har inte blivit bättre med tiden. Men då hade man ändå ett (oftast fult men funktionellt) centrum med mataffärer, post, bank, kondis och bibliotek, eller åtminstone en närbutik för det nödvändigaste inom gångavstånd. Det fanns inte här – inte än i alla fall.

Detta projekt hade dock mängder av goda idéer såsom småskalighet, blandad bebyggelse, kvalitetskriterier istället för budgivning, miljöfokus, och kulvertar under området för rör, fiber, sophantering, underhåll etc – vilket även andra städer har, inkl Poundbury i England, som dessutom har en nyurban stadsplan och vackra byggnader).

Det samlade intrycket kvarstår dock: varierat och lite kul men mest rörigt, oinbjudande och chockerande fult. Uppbrutna kvarter utan struktur. Trångt och glest; högt och lågt; kallt och varmt; billiga skjul och riktiga hus om vartannat. Olika material, skalor, färger, mönster etc hopblandat på ett totalt disharmoniskt och okoordinerat sätt som troligen saknar motstycke i världen. Något man besöker en stund som ren underhållning men är lättad att få lämna.

Vill man vara vänlig kan man säga att Vallastaden ser ut som ett hus-expo för olika hustyper – vilket det ju faktiskt är. Det spontana intrycket var dock mer av en experimentverkstad där högstadieelever fått i uppgift att skapa något kul med lite överblivet material från ByggMax.

Av guiden fick vi veta att dessa bostäder ändå inte är billiga att hyra eller köpa och att inflyttningen går trögt. Uppenbart, åtminstone av det man kan se, så har man på alltför många av byggnaderna använt de billigaste materialen och simplaste hopfogningarna. Så vad är det som kostar?

Här var i många fall arkitekterna själva byggherrar, så slutresultatet kan för en gångs skull inte skyllas på någon annan. Hur kunde så många goda ambitioner och unika möjligheter ge ett så kaotiskt och amatörmässigt resultat?

Vad man kan man lära av Vallastaden

1. Bygg inte satellitförorter separerade av trafikleder och ogenomtränglig natur, särskilt inte runt mindre städer, då det bara skapar segregation, isolering och onödiga resor. Bygg istället ut staden från centrum, förtäta på blåsiga skräpytor och gör om trafikleder till stadsgator för blandade trafikslag.

2. Bygg inte ute på en platt, blåsig åker eller övergivet flygfält. Kuperad terräng med så mycket bibehållen natur som möjligt gör området oerhört mycket mer attraktivt. Vattendrag genom området eller i närheten är bra, men kalla inte ett dike för”park” utan planera in riktiga parker, torg och kanske kanaler redan från början.

3. Bygg lagom tätt. En halvmeter mellan husen är lika illa som en halv km mellan husen. Undvik extremer. Vid nybyggnation: antingen kvartersstad med slutna kvarter eller trädgårdsstad, hellre än lösa punkthus eller halvöppna kvarter som bara skapar otrygghet och förvirring.

4. Bygg lagom högt. Höjden bör anpassas efter befintlig bebyggelse. Bygg bostäder på bredden och inte på höjden. Låt endast vackra och väl anpassade offentliga byggnader sticka upp en aning. Bygg bostadshus med mansardtak så går det in en eller två extra takvåningar utan att det stör.

5. Glöm inte skolor, daghem, lekplatser, butiker, restauranger och service.

6. Behåll grundidén med att sälja mindre lotter efter kvalitetskriterier istället för budgivning. Men glöm inte specificera kriterierna så att skönhetsvärden kommer högt på prioritetslistan. Ha ett övergripande gestaltningsprogram och stadsplan av en arkitekt med klassisk skolning som får helheten att hålla ihop inbördes. Undvik klossiga former och blanda inte alltför olika stilar, material, färger och skalor i samma stadsdel eller kvarter. Man kan skapa harmonisk, strukturerad variation och önskvärd funktionsblanding utan att det måste bli kaos.

7. Åk gärna på studiebesök till någon framgångsrik nyurban stad och lär hur man skapar både socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbar stad, som dessutom är estetiskt attraktiv.

Inger G. Nordangård
Färgkonsult och sekreterare i Arkitekturupproret

Please follow and like us:
Facebook
Instagram
YouTube
RSS

4 Replies to “Villervallastaden, del 3”

  1. Jag tyckte bäcken/diket var en fin parkremsa, men i övrigt var utemiljön för bedrövlig, såväl estetiskt (trots många i sig fina hus) som funktionellt. Inget barnperspektiv eller för den delen människoperspektiv, det var ingen miljö att vistas i.

  2. Vilket samelsurium! Man häpnar!
    Hur i all världen har man fått tillåtelse att bygga denna kåkstad? Vad har tagit åt beslutsfattarna i dessa tider?
    Gert Wingårdh, kallar Jakriborg för pastisch och hävdar att det skulle byggas mer av den sorten om folk gillade att bo där. Jag tror att arkitekter o byggherrar hellre bygger billigt och får möjlighet att leka nydanande, med resultat som detta kaos av olika byggstilar och experiment med korrugerad plåt osv.
    Hellre än Jakriborg så väljer ”arkitekter” tydligen att rita detta?
    Går dom runt och betraktar sina skapelser och känner sig nöjda?
    Det måste väl ändå finnas några ”riktiga” arkitekter kvar i Sverige?

  3. Har de aldrig hört talas om lugn, harmoni och sammanhang. Varför inte experimentera med ny teknik istället, som att bygga med så tjocka väggar att uppvärmning blir onödig. Istället envisas de med loftgångar, i vårt klimat?! Mina barnbarn skulle bygga bättre och vackrare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.