Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige – del 5

Här fortsätter serien om Stäfan Knorrbusiers arkitekturresa genom landet. Sist flydde våra resenärer till Tyskland för att återhämta sig och låta sina ögon vila på något annat än grå betonglådor. Stäfan började en arkitektutbildning i Dresden. Friska upp minnet av del 4 här

Dagarna gick utan att Knorrbusier hörde av sig. Jag skickade bilder på rekonstruerade hus och på nya byggnader uppförda i klassisk stil, men trots dessa lockelser var det alldeles knäpptyst från den fyrkantiga experten. Han har väl fullt upp att lära sig allt om klassisk arkitektur av Dr Steinhäuser tänkte jag i min stilla ensamhet.

På Neumarkt kvittrade fåglarna och förändringarnas vindar blåste kraftfullt men ändå ljumt mot mitt ansikte i den återuppbyggda barockpärlan. Hela torget var som taget ur en dröm trots att det under andra världskriget totalförstördes av intensiva bombräder. Jag slog mig stilla ner på en uteservering och beställde ett stop inhemskt öl. Georg Bährs ståtliga Frauenkirche reste sig som en pånyttfödd skönhet i ett kulört barocklandskap där modernismens inhumana tankegångar hade förpassats till en låda som vid det här laget låg på Elbes botten. Där kan den gott ligga och slipas till så framtida generationer slipper att se hur fyrkantiga somliga människor var under den här tidsepoken. Medan jag tog en svalkande klunk av min Feldschlößchen slog det mig att Dresden redan hade påbörjat sin vandring till ett nytt paradigm.

Frauenkirche före och efter återuppbyggnaden

Bakom Frauenkirche kunde man skönja en av de få byggnader som klarade bombräderna; nämligen Kunstakadmie. ” Zitronenpresse”, som den skämtsamt kallas för lokalt, gav mig ingen sur eftersmak utan skänkte hela torget den värdighet det sedan länge förtjänat. På konstakademins imponerande kupol, står prydligt den grekiska guden Pheme och skickar ut sina klassiska tonkaskader över Sachsen, ibland flygandes över staden likt en skyddsängel, för att skvallra om påtänkta klassiska nybyggen och rekonstruktioner till lokalbefolkningen.

Kunstakademie, “Zitronenpresse”
Guden Pheme på Kunstakademies kupol

De vackra och nybyggda husen försatte mig närmast i trans men innan ögonlocken helt hade slutits kände jag en blöt, kletig och varm känsla längs ryggen. Det luktade Sächsische Kartoffelsuppe…

– Sitter du här och pokulerar i din ensamhet, din smygmodernist, sa Knorrbusier innan han hällde i sig den sista skvätten potatissoppa direkt ur den djupa tallriken som han balanserade mellan sina klövar. Nåväl, har du lärt dig någonting om staden eller har latmasken bosatt sig bakom din kala gråa betongfasad?

– Sluta upp att förolämpa mig Stäfan och förklara dig istället! Varför har du ignorerat mina samtal och meddelanden?

– Jag har levt klassiskt, helt enkelt. Jag har inte haft tid att ägna en tanke på något annat än skönhet. Steinhäuser lärde mig om den naturliga skönheten och hur den uttrycks matematiskt. Skönhet är ingen smak och verkligen inte subjektiv, den är ett faktum baserad på matematik. Föremål som sammanfaller med det gyllene snittet är de facto mer vackra. Bokstaven Φ (Fi) från det grekiska alfabetet representerar inom matematiken det gyllene snittet, Φ= 1,61803. Jag räknade snabbt ut ditt förhållande i ansiktet och du hamnade tyvärr på 0,23451… Tittar jag på dig ser jag ett asymmetrisk helvete men med lite korintiska kolonner, kapitäl och harmoni kan även ditt semi-modernistiska utseende komma närmare det närmevärdet i det gyllene snittet. Sedan plockade Knorrbusier fram en lapp ur fickan,

– Här är mitt gyllene snitt vad beträffar mitt utseende. I mitt fall är Φ=1,61803…. Jag ligger med andra ord skrämmande nära perfektion.

Stäfans tillämpning av det gyllene snittet på sig själv.

– Du förnedrar mig, Knorrbusier och hur kan ditt ansikte vara 6,1 cm långt? Vad gör du här om din avsikt är att göra mig till en ful modernist?

– Mät om du vill! Du är lika lättkränkt som modernisterna därför att du just nu inte vet vad du ska svara mig. Låt mig istället berätta: Den klassiska arkitekturen föddes i det antika Grekland för mer än 2 500 år sedan. Grekerna skapade kolonnordningen bestående av den doriska, joniska och korintiska. Pythagoras skapade en ekvation för skönhet som han kallade för det gyllene snittet. Vackra ting vill alla ha omkring sig därför byggde etruskerna pastischer på de grekiska byggnadsverken. Romarna ville inte heller att ha fult omkring sig så de byggde vidare på det etruskiska skönhetsidealet som i sin tur spreds till det bysantinska och osmanska riket. Inte heller under renässansen, barocken, nyrenässansen eller under jugendepoken ville man ha disharmoni omkring sig. Den klassiska arkitekturen bygger på kunskap och beprövade erfarenheter.

Klassisk arkitektur bygger på tradition

– Du menar att allt är pastischer om vartannat?

– Självklart! Pastisch är att tydligt efterlikna och inspireras av något . Det är både klokt och helt nödvändigt att göra för att få ett lyckat resultat.

– Men modernismen då? Den ser ju likadan ut. Bygger inte den också på pastischer då?Modernistiska byggnader ser ju likadana ut idag som för 80 år sedan.

– Du sa det själv. De ser likadana ut. Det är också pastischer men fula sådana på ett och samma ursprungshus.

– Vilket var modernisternas ursprungshus?

– Francois Coignet, sägs det enligt sägnerna men det har inte så stor betydelse eftersom ett nybyggt modernistiskt hus lika gärna skulle kunna vara det första eftersom alla modernistiska hus ger Φ=0

– Vad vill du säga, Knorrbusier?

– Att Le Corbusier uppenbarligen inte kunde räkna trots att han själv hävdade det. Han bemästrade inte ekvationen om den naturliga skönheten. Hela den modernistiska ideologin förkastar, som jag sagt tidigare, allt det som människor och djur har byggt upp men de tycks också förkasta matematikens lagar.

– Hur går modernisterna till väga när de ritar hus då?

– De använder det “gyllene kitet”. Allt ska bli noll.

– Vad innehållet det?

– Ingenting, det är bara en låda. Det behövs inte mer. Jag använde det själv när jag ritade Stia 2.0. Nu vill jag visa dig Dresden innan det är middagsdags. Då ska vi hem till Steinhäuser. Han står för förplägnaden idag.

Bildillustration över Parthenon i Aten som är uppfört enligt det gyllene snittet

En smula förvirrad och kränkt följde jag med Stäfan på en promenad i den återuppståndna staden. Vi gick tvärs över Neumarkt och in på Rampischer Straße som är en av de vackrare gatorna i Dresdens innerstad. När vi flanerade utefter gatan uppenbarade sig en gigantisk rivningstomt.

Rampische Straße
Kurländer palais före och efter återuppbyggnaden

– Här kommer Palais Hoym stå klart om några år, närmare bestämt 2021 om allt går enligt planerna. Tidigare låg Polizeipräsidium här; en vedervärdig låda som givetvis är riven sedan många år tillbaka.

Polizeipräsidium betongmonster före och efter rivning
Palais Hoym innan förstörelsen och visionsbilder på det nya Palais Hoym

Innan vi fortsätter vår promenad ska jag visa dig Coselpalais och Dinglingerhaus på Neumarkt.

Coselpalais före och efter återuppbyggnaden
Dinglingerhaus före och efter återuppbyggnaden

Sedan gjorde vi en u-sväng, gick rakt över Neumarkt, för att ta oss upp  på Salzgasse och sedan förbi Albertinum, en sandsstensklädd nyrenässansbyggnad som idag inhyser ett konstmuseum. Vi gick sedan ut på Brülschen Terasse där Steinhäuser stod och väntade på oss.

Albertinum
Brühlsche Terrasse

Han stod där och puffade på sin bent-pipa och hälsade sedan vänligt men bestämt på oss.
Steinhäuser var en kort och knubbig galt med ett skägg som såg ut att inte ha vårdats sedan murens fall. Vi gick ner från Brülsche Terasse, längs en trappa och ut på Neumarkt igen för att senare gå ut på Augustusstraße. Hela Augustusstraße är prydd av muralmålningen Fürstenzug. Den består av 25 000 målade porslinsplattor och anses, med sina 102 meter, vara det längsta porslinskonstverket i världen. Målningen, signerad Wilhelm Walther, föreställer bland annat de 35 kurfurstarna över Sachsen. Som grädde på moset valde Walther att ta med sig själv bland de 93 personer som avbildas. Fürstenzug klarade sig, som av ett under, helt intakt undan andra världskrigets bombningar.

Fürstenzug

Plötsligt kom vi ut på Schloßplatz där både Residenzschloß och Katolische Hofkirche prydde platsen. Slottet var tidigare bostad, närmare bestämt 1547–1806, för Sachsens kurfurstar. Slottet brann bokstavligen ned den 13 februari 1945. Återuppbyggnaden av slottet började redan på 1960-talet men det skulle ta femtio år till innan slottet stod helt färdigt. År 2013 kunde världen återigen se det praktfulla saxiska renässansslottet lysa med sin forna glans.

Residenzschloß före och efter återuppbyggnaden

Katolische Hofkirche anses vara den viktigaste katolska kyrkan i Dresden. Den skadades kraftigt under andra världskriget då kyrkan träffades direkt av en bomb, vilket fick hela taket att rasa in. Kyrkan, som till synes nästan alla förlorade kulturskatter här i Dresden, återuppbyggdes även den och stod klar i mitten av 80-talet.

Katholische Hofkirche

Till slut nådde vi Teaterplatz där Steinhäusers residens låg. Först ville han visa Semperoperan, belägen vid floden Elbes bank.

Semperoperan före och efter återuppbyggnaden

– Den här operan sägs ha den bästa akustiken i hela världen. Den här byggnaden har fått utstå en hel del, förklarade Steinhäuser innan han brast ut i gråt. 1869 drabbades Semperoperan av en brand och byggdes upp i sin nuvarande form 1878. Den 13 februari 1945 brann den igen under de ödesdigra flygbombningarna och det blev bara ett tomt skal kvar.

– Men den står ju här, sade Stäfan totalförvirrad.

– Såklart återuppbyggdes även Semperoperan. Den stod klar den 13 februari 1985, exakt 40 år efter dess förstörelse. Vid invigningskonserten framfördes Carl Maria von Webers Der Freischütz, samma opera som framfördes precis innan byggnadens förstörelse. 2002 drabbades hela Dresdens av en svår översvämning och operan fick stora vattenskador. Tack vare gåvor från omvärlden kunde operan öppnas i december samma år. Nu är vi äntligen hemma och jag är svinhungrig, sa Steinhäuser och tände ett nytt stopp i sin pipa.

– Äntligen framme, utbrast Knorrbusier!

– Ja, om du inte visste det så bor jag här inne i slottet Zwinger, sa Steinhäuser stolt innan han tog fram nycklarna till slottet. Förresten, bakom slottet Zwinger, i riktning mot Postplatz, låg en annan kyrka, Sophienkirche. Den skadades svårt under bombningarna men den hade gått att rädda. DDR-regimen valde, trots kraftiga protester, att riva den enda gotiska kyrkan i staden. DDR:s förste ledare Walter Ulbricht sade: “En socialistisk stad behöver inte gotiska kyrkor.” Vilken förlust för Dresden och än värre blev det när minnesmonumentet restes 2009, beståendes av fyra stålpinnar.

Sophienkirche före och efter rivning

Vi har fått stå ut med mycket elände i den här staden. Hur kan man riva kulturhistoriskt värdefulla byggnader? Det är helt ofattbart.

– I Sverige revs mer än hälften av vårt kulturarv ner av modernister under 60- och 70-talet, sa Knorrbusier ursinnigt. Att riva vackra hus är en svensk paradgren. Det är vi världsledande på och på att bygga lådor, förstås. Det är därför jag sökte upp dig. Jag vill förändra Sverige och göra städerna vackra igen. Precis som ni har gjort i Dresden. Jag är expert på fyrkantiga lådor och känner radon- och asbestodörer på flera kilometers avstånd. Jag har bökat fram alla lådor i hela Sverige så jag vet var de svinstiorna finns. Det enda jag behöver nu är en grävmaskin och ett ritblock.

– Lugn lilla gris, sade Steinhäuser. Jag känner till Lådsverige, ni är ökända i hela världen. Lyssna nu, Knorrbusier! Först måste du lära dig mer om klassisk arkitektur och gå klart din utbildning i Sverige och lära dig allt om din motståndare. För att förändra arkitekturutbildningen från grunden måste du behärska konsten att rita i klassisk stil. Det tar tid. När tiden är inne kommer jag till Sverige med klassiska arkitekter och byggaltar från hela världen. Då jävlar ska vi riva lådor, kan jag lova!

Steinhäuser vred om låset till den stora slottsdörren. Vi leddes in till slottets stora matsal där Steinhäusers tjänstefolk prydligt hade dukat med Meissen-porslin. På bordet stod en skål med ljuvligt doftande Sächsische Kartoffelsuppe. Knorrbusier blev helt till sig och satte i sig flera deciliter soppa. Stämningen var på topp och under den utsökta måltiden sjöngs anti-modernistiska sånger såsom: Vi riva Mehrs Klara-kvarter, fallera och Modernisten har svåra dagar.

Efter middagen och aktivistsångerna blev Steinhäuser allvarsam.

– Du ska inte tro att du får lära dig att rita hus på Sveriges arkitekturutbildningar.

– Inte??, sa Knorrbusier chockad.

Steinhäuser brast ut i ett stort gapskratt.

– Kom så ska jag visa dig kurslitteraturen! De här böckerna skänktes av en elev som gick arkitekturutbildningen i Stockholm. Han är numera en frisk ung galt.

– Var han sjuk?

– Ja och fullkomligt hjärntvättad. Han kunde bara se världen i räta vinklar. Det slutade med att han byggde in sig själv i en låda. Han led av ett tillstånd som heter oculi qudratus. 

– Var hans ögon fyrkantiga?, frågade Stäfan skräckslagen.

– När vi rev lådan för att plocka ut honom hade den unge galten börjat bli kvadratformad och ögonen var som fönstren på ett förortshus. Tack och och lov räddade vi honom i tid annars hade han ritat lådor för tid och evighet.

– Det var ju exakt det tillståndet jag drabbades av efter mitt Västerås-bökande. Förvisso blev jag inte rätvinklig men ögonen blev det och alla mjuka former blev vassa.

Steinhäuser verkade något lättad över att Stäfan, trots sitt ihärdiga bökande, ändå i stunden var vid god vigör. Efter att den sista tallriken sörplats ur reste sig Steinhäuser upp från bordet och gick ut från matsalen,  Efter ett tag kom han tillbaka, balanserandes en trave böcker.

– Här är kurslitteraturen för det första läsåret.

– Men herregud, sade Knorrbusier! Vissa av de här böckerna berör ju inte överhuvudtaget ämnet arkitektur. Immaterialrätt till exempel. Är det arkitekters rätt att bruka fel material?

– Ja, precis. Eller snarare: att ta sig rätten att bruka material på ett fult sätt. Se omslaget till boken: betong och glas. Flera av de återuppbyggda husen i Dresden är i betong men de har en vacker puts, färg och är dessutom rikligt ornamenterade. Glas vete sjutton, förutom blåst glas i fönstren såklart, men annars brukar jag akta mig för att kasta sten i glashus.  En sak har dock litteraturen gemensamt, Alla böcker berör ämnet modernism! Alla!

– Det är ju rena hjärntvätten! Boken Livet i en skokartong måste ha inspirerat studenten som byggde in sig i en låda. En av böckerna har jag till och med läst men att den ingick i den obligatoriska kurslitteraturen på arkitekturutbildningarna runt om i Sverige hade jag inte en aning om. Jag läste en av dem, Stockholm Brutal, för att förkovra mig i sockerlådor innan jag gav mig ut på min fyrkantiga resa genom Sverige.

– Ja, den vinkelräte stockholmsstudenten hittades till och med med den boken inne i lådan när vi fick ut honom. Men trots att du har läst en av böckerna har du uppenbart inte lärt dig att rita hus, sade Steinhäuser impertinent men med ett avväpnande skratt.

– Nej, och det tillstår jag. Men jag kom ju likt förbaskat in på arkitekturutbildningen i Lund, sade Stäfan totalknorrad.

Steinhäuser behagade inte bemöta påståendet från Knorrbusier men sade efter några sekunders total tystnad,

– Du kommer också att bli hjärntvättad precis som majoriteten blir på de svenska arkitekturutbildningarna. Jag ska dock hjälpa dig att hamna ifrån att hamna i total fyrkantighet genom att ta dig till klassiska städer du inte trodde fanns förutom i dina drömmars värld. Du är ett lätt byte för modernisterna eftersom du redan uppvisat tecken på oculi quadratus. 

– Är jag modernist, Steinhäuser?

– Packa det nödvändigaste du har, gärna i mjuka och runda former. Jag ska förbereda dig mentalt inför utbildningen.

– Vart ska vi?

– Till Lund, du börjar dina studier på måndag. Jag kommer att hålla ett argusöga på dig.

Resan hem var fylld av nervositet. Stäfan visste inte ens var Lunds universitet låg men efter det han hört från Steinhäuser om Sveriges arkitekturutbildning letade han upp det mest modernistiska monstret han kunde hitta. Hur ska det gå för vår käre maskot på arkitekturutbildningen får vi läsa om i nästa del.

Domkyrkoforum i Lund, Φ=0

Melodi: I sommarens soliga dagar.

Modernisten har svåra dagar.
Han bryter mot mänskliga lagar.
Dess hus nu vi alla beklagar!
Vi bygga vad vi vill!
Om du trött på allt du ser
Och allt som trusten rivit ner
Ta då med hammare och spik,
bygg en fabrik i nygotik
Modernisten har svåra dagar.
Vi bygga vad vi vill!

Melodi: Vi gå över daggstänkta berg.

Vi riva Mehrs Klarakvarter. Fallera!
Och i andra städer rivs nu ännu mer! Fallera!
Och sorger har vi inga
Modernismen bort vi tvinga
När vi riva Mehrs Klarakvarter

Vi taga tillbaka vår stad! Fallera!
Pilastrar kommer smycka var fasad! Fallera!
Och husen de blir många
Högt till tak och ej för trånga
Nu när vi tar tillbaka vår stad.

Modernisten är inte så glad! Fallera!
När Götet får tillbaka sin arkad! Fallera!
Gamla öster blir som väster
Av Västerås finns bara rester
Modernisten är inte så glad!

Knorrbusiers tips!

En förenklad tillämpning av det gyllene snittet inom fotografering är tredjedelsregeln: Gå in på kamerainställningar på din mobiltelefon och slå på rutnät på din kamera. När du sedan går in på din kamera på telefonen kommer bilden att ha delats in i nio identiska rutor skapat genom två parallella vertikala och horisontella linjer. De viktigaste delarna av kompositionen skall inte centreras utan placeras till höger i en skärningspunkt, i de 2/3 till höger. Då upplevs fotot som mer harmoniskt och vackert. Se Knorrbusiers exempel:

Disharmoniskt
Harmoniskt och vackert
Please follow and like us:

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.