Statliga Trafikverket blev 2010-talets största rivningsmarodör. Här har du hela tio-i-topplistan

Under tisdagkvällen utsåg Arkitekturupproret 201o-talets största rivningsmarodör. Mottagare av den föga ärorika utmärkelsen, och en pokal i form av en gyllene dinosaurie, blev statliga Trafikverket. Och enligt juryn stod deras agerande i en klass helt för sig. Läs motivationen och den kompletta listan över 2010-talets tio största rivningsmarodörer.

I en klass för sig. Statliga Trafikverket utsedda till 2010-talets största rivningsmarodör.

Uppdraget att utse den slutliga vinnaren hade lagts i händerna på de två erfarna stadsmiljödebattörerna Peter Sörensen och Rasmus Norling, båda med ett mångårigt förflutet som flitiga förkämpar för kulturmiljön, bl a som aktiva inom Svenska Byggnadsvårdsföreningen. Och för att utse den slutliga vinnaren har de gått igenom hundratals av brutala rivningar. När alla objekt var genomgångna stod dock till slut en aktör i en alldeles egen klass. Statliga Trafikverket.

–Såväl den närmast ofattbara omfattningen på det som Trafikverket gjort sig skyldiga till, som det milt sagt utstuderade sätt de gått till väga på, placerade dem i en helt egen klass. De fick full pott på i princip samtliga åtta kriterier, berättar Peter Sörensen.

Motiveringen till utmärkelsen löd –

“Med en lika skoningslös som obegriplig brutalitet och okänslighet har Trafik-
verket sedan 2005, i strid med gällande kulturmiljölagar och trots både lokal-
befolkningars och lokala och nationella kulturmiljöorganisationers protester, kallsinnigt rivit närmare 1000 kulturhistoriska järnvägbyggnader. Sammantaget ett unikt kulturarv som berättade historien om järnvägens framväxt i Sverige under 150 år. Skadan de genom detta orsakat är i våra ögon en av de största samlade kulturmiljöförsyndelserna som begåtts i modern tid.”

Kasper Kalkon 2020 och 2010-talets största rivningsmarodör. Två föga eftertraktade utmärkelser.

 

2010-TALETS STÖRSTA RIVNINGSMARODÖRER. TIO-I-TOPP-LISTAN. Med kommentarer från juryn samt länkar för vidare läsning.

1. TRAFIKVERKET. För rivningen av närmare 1000 historiska järnvägsbyggnader

Fiskeby station från 1879. En av över 1000 historiska byggnader som rivits av Trafikverket. Foto: Per Engström

Juryns kommentarer: Den närmast obegripliga omfattningen av Trafikverkets rivningar, med närmare 1000 rivna historiska järnvägsbyggnader på en femtonårsperiod, placerar dem i en en klass för sig när det gäller decenniets rivningsförsyndelser. Med stor sannolikhet är det de svarat för det största samlade kulturmiljövergreppet som begåtts i modern tid. Och sättet de gått till väga, med en cynisk kallsinnighet för såväl kulturmiljövärden som opinion, samt det systematiska användandet av fabricerade argument och direkta lögner, är fullständigt ovärdig ett statlig verk.

Sättet de gått till väga, med en cynisk kallsinnighet för såväl kulturmiljövärden som opinion, samt det systematiska användandet av fabricerade argument och direkta lögner, är fullständigt ovärdig ett statlig verk.

Som ytterst ansvarig för en sådan kultur måste naturligtvis verkets generaldirektör Lena Erixon hållas. Men också kulturministern samt Riksantikvarieämbetet bär naturligtvis en del av ansvaret. Till dags dato förefaller dock ingen varken vilja eller ha förmåga att ta tag i problemet. Det som skett är djupt, djupt tragiskt. Och för evigt irreversibelt.

 

2. ERNST ROSEN AB & KUNGÄLVS KOMMUN. För rivningen av Turisthotellet & Restaurang Oscar på Marstrand, byggda 1899.

Turisthotellet och Restaurang Oscars på Marstrand. Byggda 1899. Rivna 2019. Foto: Kerstin Johansson

Juryns kommentarer: Trots att alla upptänkliga kulturmiljöinstanser stod på rad och vädjade till dem att inse Turisthotellets och Restaurang Oscars unika kulturhistoriska värde och förhindra en rivning, så vägrade Ernst Rosén AB kallsinnigt att lyssna.

Som ett av de större privatägda fastighetsbolagen i Göteborg hade de en unik möjlighet att få skriva in sig i historieböckerna som det företag som räddade en unik svensk kulturmiljöpärla undan rivning. Den chansen tog Ernst Rosén AB inte. Och historien om Turisthotellet och Restaurang Oscars, och med dem historien om förra sekelskiftets badhusepok på Marstrand, förpassades för all evig framtid från gaturummet till historieböckerna.

Ernst Rosén AB valde att gå till historien som Turistens och Oscars lieman, och som 2010-talets näst största rivningsmarodör.

Den kungliga sekelskiftesglamour som tidigare omgav platsvarumärket Marstrand förlorade därmed en vital del av sin historiska glans. Och Ernst Rosén AB går till historien som Turistens och Oscars lieman och som 2010-talets näst största rivningsmarodör. Ett föga hedrande eftermäle som lär fläcka företagets anseende för en ansenlig tid framöver. Kanske för evigt.

 

3. PEAB och ENKÖPINGS KOMMUN. För rivningen av Enköpings stadshotell från 1879

Enköpings stadshotell, byggt 1879. Q-märkt 1987. Rivningsskyddat av staten 2005. Rivet av Peab 2010.

Juryns kommentar: År 2000 köpte Peab Stadshotellet för 750 000 kronor av en konkursförvaltare. Senare samma år gjorde kommunen en “paketaffär” med Peab. Mot löfte om att Peab skulle bevara och rusta Stadshotellet fick de köpa gamla Sparbankshuset samt optioner på byggrätter på Paus-parkeringen av kommunen. Priset för Gamla Sparbankshuset blev 2,8 miljoner kr – dvs långt under marknadsvärdet på cirka 8 miljoner kr. Peab struntade dock blankt såväl i att bevara som att rusta hotellet. Istället lät man det med berått mod förfalla, vind för våg.

Peab kallar sig Nordens samhällsbyggare. Men i lilla Enköping lär företaget istället gå till historien som en skamlös samhällsrivare.

Deras försåtliga och brutala agerande rimmar, tilllsammans med deras kallsinnighet inför värnandet av ortens kulturhistoriska värden, synnerligen illa med det epitet de själva vill ge sig – Nordens samhällsbyggare. I Enköping, en ort som redan innan förlorat nästan all sina historiska identitet och stolthet till följd av brutala rivningsförsyndelser, lär Peab nu istället gå till historien som en skamlös samhällsrivare som rev deras kanske finaste kvarvarande märkesbyggnad. Ett lika obegripligt som ovärdigt och skamligt agerande av en aktör av Peabs storlek.

 

4. LÄNSFÖRSÄKRINGAR/HUMLEGÅRDEN FASTIGHETER och STOCKHOLMS STAD. För rivningen av Astoriahusets “flygel”

Protesterna räckte inte. Humlegården rev 1800-talshuset och ersatte det med ett i modern stil.

Juryns kommentar: Länsförsäkringars fastighetsbolag Humlegården väckte stor uppmärksamhet när de 2017 tillkännagjorde planerna på att riva Astoriahuset från 1873 på Östermalm för att bygga ett nytt hus. Stockholms innerstad har, tack och lov, de senaste decennierna varit skonat från rivningar av hus från denna epok. Och planerna stötte på ett gigantiskt motstånd. Bland annat inleddes en stor kampanj för att få folk att lämna Länsförsäkringar om rivningen fullföljdes.

Motståndet ledde till att byggnaden mot gatan sparades, medan den s k flygeln (som dock var ett helt eget fristående hus och ingen flygel) revs och ersattes av en byggnad med ett modernt formspråk.

På ett företag så stort som Länsförsäkringar vilar ett extra stort ansvar. Genom sitt agerande brast  de i detta ansvarstagande. Och banade istället, befarar många, väg för fler att följa deras exempel.

Ansvaret för att vårda vårt samhälles kulturarv vilar enligt Kulturmiljölagen på alla – företag, organisationer, myndigheter och privatpersoner. På ett företag så stort som Länsförsäkringar/Humlegården vilar ett extra stort ansvar. Genom sitt agerande brast de  i detta ansvarstagande. Och banade istället, befarar många, väg för fler att följa deras exempel. Vilket skulle riskera att få mycket allvarliga konsekvenser för Stockholms bebyggda kulturarv.

 

5. FILIPSTADS KOMMUN. För rivningen av Nykroppas gamla folkskola från 1911.

Nykroppa gamla skola. Byggd 1911. Riven 2019. Foto: Roger Brendhagen (överst), Filipstads Tidning (nederst)

Juryns kommentarer: Värmländska Nykroppas gamla skola var med sina 1200 kvadratmeter i fyra våningar och sin placering på ortens högsta punkt, med vidsträckt utsikt över såväl orten självt som över de omgivande bergen och sjön, närmast att betrakta som ortens slott. Och allt sedan planerna på en rivning väcktes har en grupp bybor under namnet Konradgruppen med näbbar och klor förgäves kämpat för att rädda skolan undan rivning.

Östra Värmland är en region som lider svårt av landsbygdens avfolkning. En gång var lilla Nykroppa en stolt bruksort som var regionens motor och kraftcentrum. Idag är det en luggsliten avkrok, i periferin av Filipstads kommun, i periferin av Värmland. I huvudorten Filipstads stadskärna är spåren efter 1960- och 70-talens allt för hårdhänta centrumsanering en smärtsamt sorglig syn. Kvar av centrumkärnan återstår en förvirrad stenöken som sannolikt aldrig lär hämta sig från övergreppen.

Att riva en liten orts enda märkesbyggnad jämte kyrkan är som att dra både själen och framtidstron ur såväl ortsborna som orten självt.

Filipstads kommun har tvivelsutan stora ekonomiska utmaningar att brottas med. Men att med det som argument låta riva en liten orts enda märkesbyggnad jämte kyrkan är som att dra både själen och framtidstron ur såväl ortsborna som orten självt. Det är oärligt, okunnigt, ohållbart och oansvarigt. Och djupt, djupt sorgligt att behöva beskåda.

 

6. SVALÖVS KOMMUN/SVALÖVS LOKALER. För rivningen av sädesmagasinet i Svalöv

Juryns kommentarer: I skånska Svalöv stod år 2012 en stundtals rejält våldsam kamp om ett gigantiskt sädesmagasin, en del av det gamla Sveriges Utsädesförening, uppfört vid tiden kring förra sekelskiftet. Kommunen hade, trots att kritiska röster funnits och trots att både Regionsmuseet och Länsstyrelsen ansåg att magasinet hade ett “högt kulturhistoriskt värde”, fattat beslut om en rivning.

Magasinet är betydelsefullt för bebyggelsemiljön i Svalöv och en av nycklarna för att förstå växtförädlingens omfattning, skrev bebyggelseantikvarie Henrik Borg i Regionsmuseets utredning från 2008. Magasinets tekniska skick är i stort sett gott, fortsatte han. Taken är omlagda med papp under 1990-talets mitt. Bortsett från enstaka bortfall av tegel, fogar och mindre sprickor finns inga skador i murverket, konstaterade Borg.

Man ville, sa man, ta ansvar för kommunens ekonomi. Istället förpassade man för evigt en del av ortens identitet och själ till historieböckerna.

Starkt drivande bakom rivningsbeslutet var ett antal tunga namn i kommunen, kommunalråden Gunnar Bengtsson (tillika kommunägda Svalövs Lokalers styrelseordförande) samt Karl-Erik Kruse. Och de hade starkt understöd från fastighetsägaren Svalövs Lokaler via vd Bo Gripsten.

Trots Regionsmuséets och Länsstyrelsens värderingar och trots en mycket stark lokal opinion vägrade herrarna att vika sig. Och till slut revs det pampiga magasinet efter en några dagar lång och medialt uppmärksammad belägringsaktion. Beslutet hade, hävdade trojkan, ekonomiska orsaker. Man ville, sa man, ta ansvar för kommunens ekonomi. Istället förpassade man för evigt en del av ortens identitet och själ till historieböckerna.

 

7. SKÖVDEBOSTÄDER/SKÖVDE KOMMUN. För rivningen av Aspö gård från 1909.

“Aspö Ekologi” och Skövdebostäders rivning av Aspö gård år 2015. Greenwashing när den är som allra sämst.

Juryns kommentarer: Under det försåtligt välljudande epitetet “Aspö Ekologi” och med en köpt Svanen-märkning samt med diverse pinsamma ordvrängningar gjorde kommunägda Skövdebostäder 2015 en ovärdig uppvisning i konsten att försöka sopa igen spåren efter ett brutalt kulturmiljöövergrepp.

Den synnerligen flotta och välhållna huvudbyggnaden Aspö gård, uppförd 1909 i bästa jugendstil efter ritningar av den Skövdebördige arkitekten Lars Kellman, hade varit utpekad som mycket kulturhistoriskt intressant och särskilt skyddsvärd under hela planprocessens gång liksom i kommunens nya kulturmiljöprogram.

Ett pinsamt, ohållbart och i högsta grad ohederligt agerande av Skövdebostäder. Och allvarligt talat. Svanen…?

Snus är snus om än i [köpta] gyllene dosor. Ett pinsamt, ohållbart och i högsta grad ohederligt agerande av Skövdebostäder. Och allvarligt talat. Svanen…?

 

8. STOCKHOLM STAD. För rivningen av Norra station i Stockholm, byggd 1925

Rivningen av Norra Station 2014 visade på en total politisk förvirring. Foto: Wikipedia

Juryns kommentarer: 2014 års debacle kring hanteringen av klockhuset på Norra Station i Stockholm hade lätt kunnat passa oredigerat rakt in i en roman av Frans Kafka. Politiker, oavsett färg, tävlade ogenerat om att överträffa varandra i okunskap och förvirrat kappvänderi när det gällde synen på kulturarvets värde.

Hanteringen av klockhuset på Norra Station i Stockholm hade oredigerat kunnat passa rakt in i en roman av Frans Kafka

Först skulle det sparas. Sedan revs det ändå. Sedan skulle man köpa tillbaka tegel och bygga en kopia av endast klocktornet. Men något klocktorn såg vi tack och lov aldrig röken av. Stockholmspolitikernas agerande i detta ärende imponerade sannerligen inte på någon och väcker en rad frågor när det gäller kommunalpolitikens engagemang för att värna kulturarvet. Synnerligen oroväckande.

 

9. KRISTIANSTADS KOMMUN. För rivningen av stora delar av rådhuskvarteret i Kristianstad.

Rivningar i Kristianstads Rådhuskvarter. Foto: Kristanstads kommun.

Juryns kommentarer: 2010 beslutade Kristianstads kommun och Region Skåne att samlokalisera sina centrala administrationer till det centralt belägna rådhuskvarteret. Kristianstads stad valde då en kulturhistoriskt mycket tveksam och synnerligen brutal väg att gå. Istället för att modernisera de gamla 1800-talshusens inre valde man att låta riva i princip allt utom själva fasaderna. Och sedan låta arkitektbyrån Fojab bygga moderna lokaler innanför dem. Somliga hus revs dessutom helt och ersattes av helt moderna byggnader.

Slutresultatet belönades med utmärkelsen Årets Bygge av tidningen Byggindustrin och Svensk Byggtjänst. Och tittar man enkom på kvaliteten på det som byggts nytt är det tvivelsutan av en mycket hög kvalitet. Men sett ur ett kulturhistorisk perspektiv är det närmaste att betrakta som en rivning. Mängden 1800-talshus som revs måste vara den största i Sverige på många decennier. Och de nybyggnader som uppfördes bryter starkt av mot den tidigare intakta 1800-talsmiljön.

Fasadism är en udda fågel i den svenska kulturmiljövården. Frågan är om den egentligen ens är en riktig del av den.

Fasadism är tvivelsutan en udda fågel i den svenska kulturmiljövården. Frågan är om den egentligen ens är en riktig del av den. Och vi klär vår känsla i ord som vi lånar från ett pressmeddelande från Nätverket Kristianstad: – “Stadens intryck i dess djupaste historiska själ förändras nu för evigt. Kommunstyrelsen och Regionstyrelsen och ansvariga tjänstemän beter sig historielöst och utan respekt för Kristianstads förflutna.”

 

10. VÄSTERBOTTENS LÄNS LANDSTING & UMEÅ KOMMUN. Rivningen av Umeås gamla lasarett från 1907

Rivningen av gamla lasarettet var onödig och kunde ha undvikits. Om viljan funnits.

Juryns kommentarer: Gamla lasarettet i Umeå uppfördes efter ritningar av arkitekt Kumlien och invigdes 1907 som en fullbordan av en flera decennier lång strävan att inrätta ett modernt sjukhusväsende i Västerbotten. Byggnaden var också den dyraste som dittills uppförts i Umeå. Och en värdefull del av ortens kulturarv.

Som motiv till att riva byggnaderna (2017) angav Landstinget att de nya lokalerna för psykiatrin tvunget måste ligga precis där de gamla låg. Detta trots att det sägs ha funnits plats öster om sjukhuset och att det fanns flera andra verksamheter inom universitetssjukhuset som med enkla renoveringsåtgärder skulle kunna ha använt sig av de äldre lasarettsbyggnaderna. Det alternativet tycks dock överhuvudtaget inte ha ägnats någon seriös prövning. Istället förefaller de ansvariga på förhand ha bestämt sig för att de äldsta delarna av sjukhuset skulle rivas.

Landstingets och kommunens agerande i Umeå vittnar om en fattig och vårdslös syn på ortens kulturhistoriska värden. Och om en otidsenlig och förlegad syn på miljömässig hållbarhet.

Med lite flexibilitet och god vilja skulle byggnaderna säkerligen kunnat gå att bevara. Istället medverkade de ansvariga nu till att för evigt förpassa en vacker, värdefull och oersättlig historisk miljö och pusselbit till sjukhusvårdens utveckling till historieböckerna. Och sjukhusmiljön blev en spännande gestalt fattigare. Landstingets och kommunens agerande i Umeå vittnar om en fattig och vårdslös syn på ortens kulturhistoriska värden. Och om en otidsenlig och förlegad syn på miljömässig hållbarhet.

Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.