Ny svensk studie: Har arkitekter och lekmän olika smak?

Vår tids stora arkitekturdebatt handlar om hur våra gemensamma livsmiljöer ser ut. Den kritiska sidan beskriver ett smakmonopol som upprätthålls av en elitistisk arkitektkår. Samtidigt menar Sveriges Arkitekter att modernismen dog redan på 70-talet och enligt Gert Wingårdh har arkitekturen aldrig varit friare. Men hur är det egentligen? Har arkitekter och lekmän olika smak? Här presenteras en helt ny studie i frågan. 

Denna artikel är baserad på masteruppsatsen Green City Branding – How people respond to the built envoironment. Studien, liksom denna artikel, är skriven av Peter Olsson, alumn på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. Hela arbetet med fullständiga referenser kan läsas genom att klicka här. 

Eftersom du besöker den här sidan så har du antagligen inte missat vår tids stora arkitekturdebatt. På ena sidan har vi Arkitekturupproret. En folkrörelse och förening som ofta målar upp bilder av ett smakmonopol, där en elitistisk arkitektkår förbjuder all arkitektur som inte är modernistiska lådor. På andra sidan hittar vi bland annat Sveriges Arkitekter, som menar att Arkitekturupproret är okunniga och att modernismen dog redan på 1970-talet. I min masteruppsats har jag bland annat undersökt om det finns några generella skillnader mellan hur arkitekter och lekmän värderar arkitektur. Jag kommer i den här artikeln gå igenom några av mina slutsatser.

Studien har gått till så att en enkät genomfördes, där respondenterna fick värdera fem olika stadsmiljöer i olika stilar och från olika epoker. Därefter gjordes såväl kvantitativa som kvalitativa undersökningar av svaren. Resultaten visade att skillnaderna mellan hur arkitekter och lekmän värderar arkitektur är något mer komplexa än vad tidigare studier har indikerat.

Studien visar nämligen att både arkitekter och lekmän generellt värderar klassisk arkitektur högre än modernistisk arkitektur. Däremot finns det andra skillnader mellan grupperna, så som att lekmän generellt har visuella referenser medan arkitekter tenderar att ha associativa, eller konceptuella, referenser. Dessutom har de två grupperna olika syn på vad som är autentiskt, alltså vilka uttryck som uppfattas som “äkta” eller “genuina”. Nedan ska jag försöka att på ett pedagogiskt sätt förklara vad jag menar.

Vad innebär associativa och visuella referenser? 
Tänk dig att en ny byggnad ska byggas i en historisk miljö, säg i Lunds stadskärna. Invånarna i Lund skulle enligt teorin ha visuella referenser, och därmed föredra att den nya byggnadens arkitektur genom stil, form, material och färg anknyter till eller liknar de byggnader som redan finns på platsen. En arkitekt å andra sidan skulle sannolikt ha associativa referenser. Det innebär att byggnaden kan se helt annorlunda ut än den befintliga bebyggelsen, men att den genom till exempel sitt färgval kan associeras till staden Lund historia eller det kringliggande landskapet. Nedan har jag försökt illustrera teorin genom ett påhittat exempel.

En byggnad anpassad till sin kontext?

För tydlighetens skull använder jag även ett verkligt exempel. Nedan ser du en byggnad med namnet Park49 som stod klar för några år sedan. Tanken med arkitekturen är att den ska ankyta till platsen där den är byggd. Kan du lista ut var byggnaden står, och på vilket sätt den knyter an till platsen?

Park49.

Om du inte lyckades lista ut det så kan jag avslöja att den står i centrala Göteborg. Arkitekt är Jan Åkerblad, VD för Arkitektbyrån Design, och såhär beskrivs byggnaden av projektledaren Thomas Berntsson:

– Husets arkitektur är inspirerad av vatten och hav där den låga byggnaden ska spegla havet och dess vågor och den högre byggnaden det vita höga isberget. Samtidigt har den gröna inspirationen hämtats från den intilliggande Trädgårdsföreningen med grönskade takytor och terrasser.

Byggnaden har alltså anpassats till platsen genom att knyta an till havet. Havet ligger ju, som ni säkert vet, nära Göteborg. Men varför ett isberg kanske ni tänker? Jo, men isberg ligger ju också i havet! Ja, inte nära Göteborg förstås men… i andra hav finns det ju isberg.. och de haven ligger ju nära det hav som ligger vid Göteborg… Ja, ni förstår vad de menar.

Man kan alltså associera Göteborg till havet, och havet kan associeras med isberg. Därför ska byggnaden ser ut som ett isberg i ett hav. Med andra ord har arkitekten i det här fallet associativa referenser.

Min studie visade dock att denna skillnad, där lekmän tenderar att ha visuella referenser och arkitekter associativa referenser, inte enbart gäller anpassning till platsen utan verkar stämma i en bredare bemärkelse. När lekmän fick värdera olika stadsmiljöer så använde de uteslutande ord som beskrev husens utseende, eller känslan de fick relaterat till husets utseende. De kunde till exempel använda ord som vacker, ful, färgglad eller harmonisk. Dessa, och liknande, ord förekom visserligen även bland arkitekter, men många använde sig av helt andra beskrivningar så som exempelvis krig!, fönstertvätt eller frukt och grönsaker. De tenderade alltså att genom byggnadernas utseende fritt associera vidare till saker som för andra betraktare kan framstå som helt ovidkommande.

Att förstå denna skillnad i tankesätt kan vara viktigt för att förstå nästa del – nämligen skillnaderna i synen på autenticitet.

Synen på autenticitet
Som jag tidigare nämnt så uppskattar lekmän generellt byggnader med ett klassiskt eller traditionellt formspråk. Detta gäller oavsett när byggnaderna är uppförda. Även arkitekter föredrar generellt ett klassiskt formspråk, och bosätter sig gärna i äldre bebyggelse, men här är byggåret desto mer avgörande för bedömningen av byggnaden.

Låt mig exemplifiera.

I en tidigare undersökning fick arkitekter och lekmän bedöma en ny byggnad i klassisk stil. Alla tyckte bra om byggnaden tills de fick veta att den var nybyggd – då änd­rade arkitekterna uppfatt­ning medan personer utanför arkitektyrket höll kvar vid sin första ståndpunkt. Detta kunde relateras till autenticitet, då arkitekter ej ansåg det autentiskt (“äkta” eller “genuint”) att bygga i klassisk stil i modern tid.

Arkitekters syn på autenticitet är kopplat till byggår.

Ett liknande mönster kunde ses i min studie. De arkitekter som inte visste att ett område i klassisk stil var byggt i modern tid använde sig av positiva eller neutrala beskrivningar. Detta samtidigt som en klar majoritet av de arkitekter som visste att området var byggt i modern tid använde sig av beskrivningar som så som pastisch, falskt, komiskt, kitsch eller Disneyland. Inga liknande omdömen återfanns hos övriga svarande.

Skillnaderna grundläggs under utbildningen
Enligt Catharina Sternudd, universitetslektor vid Institutionen för arkitektur och byggd miljö på Lunds Universitet, så grundläggs dessa skillnader mellan lekmän och arkitekter redan under utbildningen. Hon menar att arkitekturutbildningen fortfarande präglas av modernismens tankar och idéer. Men vad innebär det egentligen?

För snart hundra år sedan så ändrades de grundläggande förutsättningarna för arkitekturen. De tidiga modernisterna menade att människans tekniska och sociala framsteg hade gjort tidigare arkitektoniska uttryck förlegade. Den nya människan behövde en ny arkitektur. Modernismen ansågs vara den enda arkitekturen som var anpassad till människor i den moderna maskin- och masskulturen. Den klassiska, eller traditionella, arkitekturen associerades med dålig hälsa och bristande moral. Detta samtidigt som modernismen tog åt sig äran för de tekniska och sociala framsteg som skedde under 1900-talet. På så vis blev modernismen synonymt med modernitet och utveckling. Den som kritiserade modernismen antogs därför även motsätta sig modernitetens tekniska och sociala framsteg.

Det är alltså dessa tankar som enligt Sternudd lever kvar och påverkar arkitektutbildningen än idag.

Är dagens arkitektur exkluderande?
I kärnan av den modernistiska ideologin ligger en syn på historien som linjär. Här finns ett antagande om att förmågan att avgöra byggnadsepok och konstruktionsmetod genom den arkitektoniska estetiken kommer att generera ett mervärde. Om man kan se när olika byggnader i staden är uppförda enbart genom att titta på dem, så förväntas man få ut något positivt av det.

Detta verkar också stämma till viss del – om man är arkitekt. Ett av områdena i studien innehöll mixade stilar, där gamla träkvarter blandades med höghus från såväl 1960-tal som 2010-tal. Den mycket stora variationen gjorde att respondenterna fick blandade och motstridiga känslor. Arkitekter i allmänhet hade dock en mer positiv inställning till blandningen av stilar. De uppfattade sannolikt variationerna som ett “naturligt” resultat av förändringar i konstruktionsmetoder, eftersom det beskrivs med ord som organisk tillväxt, autentiskt och samexistens.

För att uppleva detta potentiella mervärde så underlättar det om man har vissa förkunskaper i arkitekturhistoria, vilket riskerar att exkludera en stor del av de som vistas i våra gemensamma livsmiljöer. En liknande otillgänglighet karaktäriserar byggnader där man behöver vara medveten om arkitektens bakomliggande konceptuella idéer för att uppleva dem så som upphovsmannen tänkt. Hur många förstår till exempel intuitivt på vilket sätt Park49, byggnaden i Göteborg, knyter an till staden genom dess design?

Vi tar ännu ett exempel. Nedan ser du två byggnader som är ritade av samma arkitektkontor och har liknande färgsättning. Den övre, Ting1, anknyter genom sin design till Örnsköldsvik medan den undre anknyter till Göteborg. Om du inte har informationen på förhand, kan du lista ut på vilket sätt byggnaderna anknyter till respektive stad?

Den övre bilden visar Ting1 i Örnsköldsvik (byggd 2013), medan den nedre bilden visar Kuggen i Göteborg (byggd 2011). Båda byggnaderna är ritade av arkitektkontoret Wingårdhs.

 

 

 

 

Har du gissat än? Scrolla ner lite till för att få de rätta svaren!

 

 

 

 

Övre bilden visar konstnären Bengt Lindströms tavla Women’s dance. Den nedre bilden visar kranar i Göteborgs hamn.

Rätt svar är att Ting1 i Örnsköldsvik har färgsatts efter den lokala konstnären Bengt Lindströms tavla Women´s dance från 1968. Kuggen på Lindholmen i Göteborg har fått sin färg efter “omgivningen”. Enligt uppgift är det kranarna i hamnen som arkitekten åsyftar. Om du inte hade informationen sedan innan, lyckades du lista ut svaret?

För vem byggs staden?
Att våra livsmiljöer uppfattas som estetiskt attraktiva är en viktig del i att bygga ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Att det finns en skillnad mellan hur användarna av stadsrummet och de som formger det värderar och upplever byggnaders estetik är därför värt att diskutera.

Slutsatsen man kan dra av den här artikeln är förstås inte att det finns ett “rätt” och ett “fel” sätt att bedöma arkitektur, utan att man kan problematisera det faktum att arkitekter och lekmän har olika verktyg för att tolka sin omgivning. De flesta tolkar trots allt sin omgivning intuitivt, utan djupare kunskap om arkitekturhistorien och dess olika konstruktionsmetoder eller arkitekternas bakomliggande konceptuella idéer. Därför bör vi ställa oss frågan, för vem bygger vi staden?

Peter Olsson,
Civilekonom och styrelseledamot i Arkitekturupproret

 

 

Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

25 svar på ”Ny svensk studie: Har arkitekter och lekmän olika smak?”

  1. En mycket bra sammanfattning, för första gången förstår jag bakgrunden till den störande och oharmoniska nya arkitekturen. Den är associativ och kan egentligen bara delas och förstås av den person/grupp som skapat den. Exemplet Park 47 uppfattar jag spontant som kantigt och obegripligt – inte harmoniskt.

  2. Park49:s associationer skall alltså dras till hav och isberg? Långsökt och svårtolkat, ja det låter knäppt helt enkelt.
    Hade arkitekten lagt till Titanic hade det gett det hela lite tragikomisk underton åtminstone, stor och lite olycksbådande som den är.

    Något måste göras åt svenska arkitekters syn på “pastischer”. Om det inte är pengar, så fattar jag inte vad problemet är med att rita lite mer jugend, eller för all del klassisk arkitektur med.

    1. Ja, ibland hade det faktiskt varit roligare om man drog det så långt att det bara blev komiskt istället.

      Att lära ut hur man ritar klassiskt på arkitektutbildningen tror jag är en bra början. Ibland funderar jag på om delar av motståndet från de inflytelserika arkitekter kan bero på att de helt enkelt inte kan rita klassiskt, och att de skulle förlora på ett eventuellt paradigmskifte.

  3. Är inte detta ett generellt fenomen med alla typer av finsmakare? Vinkännare, fotografer, konstkritiker, litteraturkritiker osv. Det som bara är fint/gott/roligt blir ointressant utan det måste hela tiden fram nya mer extrema eller annorlunda uttryck. Således sitter hipsters på Södermalm och dricker geuze som luktar urin efter att de varit på Fotografiska och tittat på suddiga bilder i svartvitt som föreställer ingenting.

    1. Jo, man kan säkert dra paralleller till andra områden också men då med skillnaden att arkitekturen påverkar oss alla. Utställningar på Fotografiska eller gueze som smakar urin går att välja bort, vilket inte är lika enkelt när det kommer till våra gemensamma miljöer.

    2. Giftigt “Flugsvamp”! Men kul!
      Huvudsaken kan ju vara att Södermalms hipsters VET att de valt att gå på rätt utställning och att de läst de rätta dryckesmagasinen?
      Hahah…..
      Jag skrattar rått åt dem!

  4. Vi lever i en demokrati. Det betyder att majoritetens uppfattning ska styra. Arkitekterna har haft 100 år på sig att sälja in modernismen – och misslyckats grundligt. Det är dags för kåren att inse att den är en permanent minoritet.

  5. Det finns en folklig skepsis mot vår tids arkitektur. Vi kan nog se inrättande av en befattning som riksarkitekt med placering på Boverket som en konsekvens av denna skepsis. Vad ledde detta till? Hon har funnits på plats några år nu. Hon borde blivit varm i kläderna nu. Vilken inverkan har riksarkitekten haft på utvecklingen?

  6. Tack för mkt intressanta artiklar o yttrande. Jag skulle vilja ta upp förekomsten av de många ofta svarta eller grå jättebyggnader som slås upp på fin åkermark i utkanten sv städer som butikslokaler eller lager eller ibland fabriker .De är dystra mörka enformiga och tornar upp sig i det svenska agrara landskap som ännu finns kvar. Antagligen billiga att sätta upp o funktionella. Men måste de vara så enformiga o dystra???

    1. Ja, den slentrianmässiga “lådarkitekturen” är väl det stora problemet. Och det enkla svaret är väl nej, de måste inte vara så enformiga och dystra! Även enkla byggnader kan vara vackra, om kunskapen och viljan finns.

  7. Pastisch-arkitektur är behäftat med ett antal stora problem: När, låt oss säga Art Nouveau var på modet (som inte var en klassicistisk stil, dvs. inte hämtade sin inspiration i det grekiska / romerska templet, utan faktiskt var en påhittad kreativ, nyskapad byggnadsstil), var arkitekterna, i allmänhet, bättre skolade än dagens kolleger i de traditionella byggnadselementen. Balans, proportioner, form och kulör satt s.a.s. i ryggmärgen. De hade börjat sina studier med djupgående stil- och arkitekturhistoria.
    Förutom rena funktionella skolning och problemlösningar övade de på att rita gotiska, klassicistiska och byggnader från andra stilarter. De hade en gedigen konstnärlig träning, tecknade och målade mycket bra i allmänhet. Därför var också arkitekterna som presterade Art Nouveau (eller Jugend, Liberty, Secession, som stilen kallades i olika länder och som skilde sig lokalt, men med samma grundtanke) sällsynt välutrustade för att komma fram med denna banbrytande stilgrupp. Det blev spännande och elegant, mänskligt och galet på samma gång.

    Få arkitekter av i dag har den breda kunskapen som den tidens arkitekter ägde och därför blir också ofta de nygamla byggnaderna trista och misslyckade försök med dåliga proportioner, då upphovspersonerna ju är okunniga om buret och bärande i de traditionellt konstruerade husen. De har ju vuxit upp med helt andra referensramar: Stålbyggnad, betongelement och en begränsad kunskap om de gamla byggnadsmaterialens “behov” eller krav. Därför blir ofta, med vissa undantag, resultatet mindre elegant än förr. Dessutom var ofta äldre byggnader rikt dekorerade, vilket i dag svårligen låter sig göras, därför att det finns få stenhuggare och därför att dessa konsthantverkare av alla de slag skulle kosta astronomiska summor för att få fram alla dessa konstsmiden, unika keramiska arbeten, skulpturala utsmyckningar, stuckaturer, träsniderier, blyglasfönster osv.

    För att få något “igenkänningsbart” äldre stuk på de nygjorda husen måste man då ta genvägar: Gjuta väggpartier i betong, med inpräglade mönster, eller lägga på falska spröjs utanpå fönsterglaset, spegeldörrar av formpressad/datafräst träfiber, trycka ihop våningshöjderna därför att man annars snabbt förlorar ett helt våningsplan, som både är oekologiskt (värmeförluster med stor takhöjd) och kostar mycket mer att bygga per kvm. bostadsyta (högre hyra/pris). Dessa hus blir ofta dåliga kopior av originalen.

    Alternativt får man bygga mycket hantverksmässigt och med traditionella metoder, vilket faktiskt görs i dag, när man bygger nya slott och herrgårdar för den talrika – och superrika – överklassen, t.ex. i Storbritannien. Man kan också importera hantverksmässiga marmorsniderier, öppna spisar av t.ex. barocktyp, kolonner, kapitäl, konsoller från kinesiska stenhuggerier, där hantverkarna tjänar 50-60 kronor per dag.
    Men denna möjlighet kommer att försvinna, liksom de handknutna persiska mattorna, som innehåller 10-15 kvm. av upp till en halv eller en miljon knutar per kvadratmeter, till priser som innefattar 4-5 led som profiterar på barnen och kvinnorna som kanske tjänar några kronor per dag – och som de allra flesta trots allt skulle kunna köpa, om de önskar, liksom de kan köpa en begagnad bil. Och när de persiska mattorna blir för dyra, kommer Pakistan och Afghanistan att ta över tillverkningen. Men talar vi om hantverksmässigt byggda hus blir det väldigt mycket pengar snabbt.

    Det finns alltså allvarliga problem i att producera hus som ser ut som “originalen” till priser som gör det möjligt för vanligt folk att hyra / köpa dessa bostäder. Likaså konstaterar vi att majoriteten av dagens arkitekter är illa rustade att åstadkomma eleganta pastischer.

    Men en genväg kan vara att uppföra hus med förenklade fasader, relativt outsmyckade, men med harmoniska proportioner, rimliga format, vackra fönster och kanske något högre takhöjd. Takkupor, skorstenar, entrédörrar i ek kan möjligen bidra till att skapa hyggligt trovärdiga kopior av nyklassicistiska byggnader från tjugo- och trettiotalen.

    Det blir dock svårt att få världens samlade arkitektkår att rita på detta sätt, på samma vis som det är svårt att få alla målare att börja måla i ett naturalistiskt eller realistiskt manér. Det finns ett ytterst litet antal superkonservativa målare som avskyr det abstrakta måleriet och har tillägnat sig den svåra tekniken och den skicklighet i tecknade som krävs för att måla fotografiskt – både korrekt men också vackert och spännande.

    Dagens arkitekturmode är tyvärr mycket egocentriskt. Arkitekterna vill framstå som konstnärer i storformat. Problemet är att de sällan har den konstnärliga träningen och kunnandet. Också i abstrakt konst existerar harmoni, elegans, fina färgkombinationer. Allt som är annorlunda är inte automatiskt göd abstrakt konst.
    Lugna eleganta hus, med vacker materialbehandling, proportioner existerar knappast. Den tidiga och ljusa, luftiga funkisen med och av arkitekter som Mies van der Rohe, Le Corbusier, Marcel Breuer, från 1920-talet är ersatt av dagens brutalistiska, totala galna “märkesbyggnader” som ska “sticka ut” eller sätta den eller den staden eller företaget “på kartan”. Också de som kallas “stjärnarkitekter” i pressen, t.ex. Gert Wingårdh, åstadkommer oförståbara horrörer, som den förfärliga tillbyggnaden av betong till det eleganta Liljevalchs Konsthall på Djurgården.
    Ett annat exempel på dagens, faktiskt groteska arkitektur kan man se i Scandic-hotellet mittemot Centralstationen på Vasagatan i Stockholm. Eller på föreläsningssalen i Waterfront Building vid Stadshuset i Stockholm: En trist kub, som klätts in med ett stort, meningslös dekorativistisk “konstverk” av glest monterade metallremsor i ett böljande mönster. Bakom syns den anspråkslösa, låga byggnaden och det trista bärverket som håller upp den pretentiösa fasaden. I dessa exempel kan vi identifiera ett annat av de stora problemen med dagens arkitektur, nämligen att beställarna, investerarna och de i arkitektur totalt otränade / okunniga politikerna kan hamna – och envist hålla fast vid – så olämpliga projekt som Nobelbygget på Blasieholmskajen, Apple-paviljongen i Kungsträdgården, de två brutalistiska betong-tornen vid “Hagastaden” (en nyskapad stadsdel som förresten är en total katastrof i monotoni, mörker och tristess, jag bara sett maken till i Hong Kong).

    Eftersom det är hart när omöjligt att ersätta de äldre byggnader som rivs och som ofta är av hög eller mycket hög arkitektonisk kvalitet, bör stadsarkitektkontoren enklare kunna avslå rivning och tvinga fastighetsägare att renovera värdefulla byggnader. Skönhetsråd bör ha större inflytande. Sverige har förlorat ett stort antal vackra hus och detta måste bromsas upp. Vi måste tänka efter före.
    Det kanske inte är det nya Slussen, eller ett större Gröna Lund på Djurgården, eller ytterligare en totalt vansinnig “märkesbyggnad” som kommer att locka utländska turister, utan snarare vackra miljöer och historiska byggnader.

    Det är inte nödvändigtvis stadsförtätning som är den vinnande parollen – det kan samtidigt förstöra stadens kvaliteter; grönytor försvinner, höga byggnader medför mörker och skugga, i ett land som genomlider långa mörka årstider. Vi får bygga ut staden, snarare är att förstöra dess värden.

    P.S. Jag hade gärna illustrerat min text med bilder, men det får jag göra på annan plats….

    1. Hej, namne!

      Tack för din utförliga och välskrivna text. Jag håller helt med angående att kunskapen för att rita sådana byggnader tyvärr i allmänhet saknas inom kåren idag. Även om det förstås finns några undantag. Därför tror jag att arkitektutbildningen till viss del borde göras om så att man den kunskapen inkluderas. Kanske borde det vara första steget?

      Jag menar också att man kan bygga vackert med enklare fasader, precis som du nämner. S:t Eriksområdet är ju ett exempel i modern tid där man genom bland annat harmoniska proportioner, fina fönster och färgval har lyckats bra enligt min mening.
      Jag ser det inte heller som ett självändamål att det ska se ut som att det är byggt i en förmodernistisk tid, även om jag inte heller har något emot det. Det viktigaste är att det blir vackert, och om ett paradigmskifte skulle ske inom arkitekturen så är jag övertygad om att även den klassiska arkitekturen skulle fortsätta att utvecklas, precis som den gjorde fram till modernismens genomslag.

      Samtidigt vill jag påstå att man kan skapa fina detaljer genom industriella metoder. Dels gjorde man det ju redan innan modernismens genomslag, även om det ofta ser hantverksmässigt ut, men det sker även idag. När Dresden nu återuppbygger sin stadskärna så är de flesta husen industriellt byggda med betongkonstruktioner.

      Jag håller med om att många onödiga rivningar fortfarande sker, och att det lättare borde bromsas upp. Jag har tyvärr inget större förtroende för skönhetsrådet i Stockholm i dagsläget, då personerna där verkar ha en smak som ligger nära det som byggs idag. Om läget hade varit annorlunda hade jag dock gärna sett att de haft större inflytande.

      Angående att vackra miljöer kan vara viktigare för turismen än enskilda märkesbyggnader så är jag enig. Mitt förra examensarbete handlade faktiskt om det, och en sammanfattning av det finns att läsa på den här hemsidan (länk om du vill läsa: http://www.arkitekturupproret.se/2018/09/01/sa-bygger-man-en-attraktiv-stad/).

      Jag håller också med om att vi bör bli bättre på att bygga ut staden och skapa nya, attraktiva miljöer, även om förtätning i vissa fall kan vara befogad. I Göteborg har arkitekten Lukas Memborn skapat en ny stadsplan, inspirerad av äldre stadsplaner, som jag väldigt gärna hade sett att staden började följa fullt ut.

    2. Tack för informativt, kunnigt och klokt inlägg! Bakom bristerna i arkitekturutbildningen torde ligga ekonomiska överväganden? Kanske också brist på kunniga lärare, som behärskar estetiska uttryck?
      En FÄRDIGUTBILDAD ARKITEKT SAKNAR idag förutsättningar för att rita vackert och modernt?
      Vi andra får leva med att rysa av obehag och skriva insändare. Hut!

  8. Väldigt informativt och välskrivet; man får en helt annan förståelse för kärnan av problemet samt de bakomliggande tankebanorna och synsätten till kritiken. En sak dock: du har råkat stava environment “envoirenment” (accidentally giving a French flair to the word). 😉

  9. Ser att DN har uppmärksammat Arkitekturupproret med två artiklar idag.

    I den ena låter man en sverigedemokrat uttala sig och i den andra blandar man in Jimmy Åkesson. Varför är väldigt oklart. Är det här ett sätt att brunmåla och försöka göra Arkitekturupproret mindre rumsrent?

    Får man enligt DN inte vara vänster och tycka att dagens arkitektur och arkitekturutbildningar fastnat i en stil som framhäver omänskliga värden och storskalighet snarare än småskalighet, ekologi och organiskt framväxt arkitektur som samspelar med mänsklig skala och plats.

    Vidare nämner artiklarna att det är farligt att låta politiker (och kleti och pleti) tycka till om stil. Men faktum är väl att det i detaljplaner de senaste 50 åren förekommit att man förbjudit allt annat än modernistisk stil genom att skriva in att nybyggnation ej får vara pastisch eller klassicerande. Är det alltså bara farligt om politiker börjar vända sig emot modernismen och inte tvärt om?

    Det här borde ni bemöta tycker jag.

    https://www.dn.se/kultur/upproret-delar-arkitektursverige-i-tva-lager/

    https://www.dn.se/kultur/tomas-lauri-stirra-er-inte-blinda-pa-en-viss-stil-om-ni-vill-ha-battre-arkitektur/

  10. Ja, det är tråkigt att man inte kan ta en saklig debatt där man bemöter det vi faktiskt säger. Istället är det samma halmdockor, långsökta associationer, missuppfattningar eller, i vissa fall, direkta lögner om vad vi står för som hela tiden återkommer.

    Det behöver absolut bemötas. Jag har tyvärr inte tiden att bemöta det personligen, men antar att någon i arbetsgruppen kanske filar på ett svar. Annars hade det varit trevligt om något av partierna som nämns i artikeln, t.ex. Socialdemokraterna, hade svarat. Dom har lyckats argumentera mycket bra i frågan tidigare.

  11. Hej,
    Tack för en bra sida.
    Jag har en 32 årig historia som byggnadskonstruktör. Bland mina första projekt var Ralf Erskins “The Ark” i London och MillBank även det i London åren 1988-1990. Det roliga var att jag redan från början fick vara med om två helt olika projekt. The Ark var en helt ny byggnad. Byggnaden är ingen låda utan har våningsplan som har formen av elipser. I projektet Millbank sparade man den gamla fasaden och bara innandömet är nytt. Millbank hade sina problem men med en lättare stålstomme gick det att bygga nytt. Efter dessa två projekt så har jag tyvärr inte fått vara med om att konstruera vacker arkitektur. Om man bortser från de membranbyggnationer som jag konstruerat stommar till. Den bärande stommen inverkar ju inte på byggnadens utseende eller funktion. I nutid kan vi konstruera vad som helst. Och helst av allt så skulle vi vilja vara med om att producera något vacker. Jag jobbar mest i stål med även trä fungerar i stommar. En nyutbildad arkitekt sa en gång att arkitekter är läkare och ingenjörer är sjuksköterskor. Detta berättar för mig en hel del om den överlägsenhet som arkitekter tror sig ha gentemot andra. Även inom sin egen bransch. Det finns grundläggande lagar på hur en byggnad ska konstrueras men ingen av dessa har någonsin påverkat utseendet eller känslan för en byggnad.

Lämna ett svar till Peter Olsson Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.