Höghusfeber

Höghus i passande stil och på rätt ställe kan ibland tillföra värde till vissa, tillräckligt stora, städer med ont om utrymme. Ett gott exempel är Chrysler Building i New York. Tyvärr är de flesta höghus som byggs i Sverige idag varken snygga, lämpliga, eller placerade på rätt ställe. 

  • för höga eller i helt fel skala i förhållande till omgivande bebyggelse;
  • i en stil, färg och fasadmaterial som skär sig brutalt mot omgivande bebyggelse;
  • antingen supertrist nymodernism eller galen dekonstruktivism;
  • felplacerade, som exempelvis punkthus i glesa förorter som snarare skulle behöva förtätas på bredden istället för på höjden, i parker, småstäder eller vid vatten så de skymmer sikten för alla andra;
  • spikraka eller t o m med utåtlutande väggar istället för att bli stegvis smalare upptill, vilket skulle göra dem både mer stabila och smälta bättre in i stadsbilden;
  •  saknar ofta lokaler i bottenvåningen (börjar dock återkomma så smått).

Konceptet höghus-i-park var trist och dysfunktionellt redan 1950-talet och i Le Corbusiers otäcka framtidsvisioner några decennier tidigare. Man kan själv se att ingen har lust att vistas på de där oskyddade öppna ytorna i skuggan av eller i blåsten runt en sådan gigantisk stolpe. Ändå fortsätter man slänga ut snarlika höga punkthus lite på måfå i landskapet istället för att bygga riktiga stadsgator eller klassisk kvartersstad med slutna gårdar, som bevisligen är tryggare för barnen och det allmänna välbefinnandet.

Några skräckexempel av många:

Kv Valhall, Östersund (Skanska). Gråtrist och avskräckande.
Kv Ålesund 1, Husby, Stockholm (Svenska Bostäder). Att klä in ett höghus med fasadplåtar i leksaksfärger som skär sig maximalt mot varandra gör inte det löjeväckande konceptet mer attraktivt utan bara ännu fulare.
Studio, Malmö (Skanska : Schmidt Hammer Lassen, 2015). Dystopiskt monsterbygge i mörkaste tonart som speglar sin puckelrygg i snedseglande vatten. Den som ritat detta borde söka terapi istället för att utsätta en oskyldig allmänhet för denna horrör.
Alviks Torn, Stockholm (PEAB / FC Møller, 2015) (foto: Holger Ellgaard). Exempel på klossigt vitt “lyxboende” med den högsta delen längst fram så att det skymmer sjöutsikten för alla andra.
Kv Städet, Häggvik, Stockholm (Varg Arkitekter). I detta projekt har man försökt vara lite innovativ. Plus för att vissa delar av projektet, har några lokaler i bottenvåningen, ett inbyggt daghem samt upphöjda gårdsytor. Minus för att det är höghus istället för ett slutet kvarter, och för att husen ser ut som uppskruvade Ikea-bokhyllor med påhäng av utstickande tvålkoppar här och där.
Sthlm 01, planerat höghus vid Skanstull, Stockholm (Skanska). Söderstaden är visionen för hur innerstaden växer ut från Södermalm och förändrar branter, tomrum och spaghettinystan av vägar och spår kring Gullmarsplan och Globen till stad” säger artikeln, och det låter ju i alla fall bra. Men att bygga ihop Skanstull med Gullmarsplan görs knappast med hjälp en av en trettio våningars skyskrapa med flipprig fasad. Se bara den hiskeliga Skatteskrapan en bit bort och vilket blåshål den skapar. Då hjälper inga försök till fåniga färgspel som ska dra ytterligare skam till huvudstadens redan plågade skyline.
Planerade träskyskrapor i Stockholm (Tham & Widegård). Senaste trenden är att bygga höghus av trä. Kan tyckas vådligt ur både brandskydds- och hållbarhetsskäl men det säger man sig ha löst med ny laminatteknik som gör stommarna superstarka samt gipsplattor och sprinklers mot brandrisken. Tanken på trähus väcker kanske förhoppningar om gamla trivsamma landshövdingehus eller liknande men det kan man glömma. De nya trähusen designas för att se ut precis som de typiska betonglådor eller  märkliga experimenthus vi har tvingats vänja oss vid under det dystopiska 2010-talet.
Trähöghus i Stockholm 34 våningar (HSB : C.F. Møller). Tändstickshöghus-i-park som ser ut som att det kommer välta vid första vindpust. Ett löjligt jippo som skapar oro och obehag enligt de senaste undersökningarna och rönen kring den dysfunktionella modernistiska stilens kortlivade experimentbyggen. Notera hur arkitekten använder sig av det väl beprövade knepet att rita till en drake i luften för att betona “lekfullheten” i det sedvanligt svajiga förslaget.•