Lika som bär

Att hämta inspiration från äldre arkitektoniska stilar – så som man har gjort i alla tider – är inget fel. Men enligt modernismens filosofi är detta förbjudet eftersom allt gammalt är dåligt och allt nytt är bra. Denna regel gäller dock inte för modernisternas egna stilar utan då går det plötsligt utmärkt att direkt kopiera både äldre modernism och nymodernistiska skapelser från andra arkitektkontor.

Troligen gör modernisterna dessa flagranta avsteg från sina egna dogmer för att det helt enkelt inte går att variera de enklaste geometriska basformerna särskilt mycket. Det blir som att försöka skriva ny musik med bara tre toner eller baka något nytt med bara mjöl och vatten. Dessutom blir det billigare och enklare med copy-paste-arkitektur för prefab-element i standardbetong än att verkligen skapa något nytt eller mer avancerat på riktigt. Här är bara några jämförande exempel på alla de kopior av kopior som har byggts eller planeras under 2010-talet.

Villa Savoye (Le Corbusier, 1929) vs Marienlyst skole, Oslo, 2010 (bildmontage från stefanolsson.nu)
Funktionalismen började med vita sockerbitar och tycks aldrig tröttna på dem. Färglöst, avskalat och iskallt – vilket kan kännas svalkande vid Medelhavet men inte lika lyckat på nordliga breddgrader. Platta tak är inte heller särskilt funktionellt i länder med mycket regn eller snö. Sådana petitesser hindrar dock inte svenska byggbolag att fortsätta bygga vita kuber i Sverige.
Ett av de fräckare plagiaten rakt av från Melnikovs innovativa konstruktivism-hus i Moskva.
Atlantångararkitektur kan vara riktigt fin. Men ny är den inte.
Designen på detta planerade trähus är inte heller ny.
Släta vita rektanglar med raka pelare utan kapitäl var nytt på 1930-talet.
Retro-nostalgi?
Hur varierar man en kopia på ett rektangulärt glas- och metallmonster som ser ut som en stor luftkonditioneringsanläggning? Man bara tar bort några av pinnarna på fasaden så att det ser ut som den håller på att kollapsa och så vips har man något fantastiskt nyskapande! Nominerades till Kasper Kalkon-priset 2016.
Cylindriska silos har länge använts för att förvara spannmål i. Sedan kom någon på att man kan förvara människor i dem också. Och nu kom man på det igen i Jönköping. Allmänt känd som “toarullen”.
Även rektangulära silos kan man förvara människor i. Att gråtrista och överdimensionerade höghus-i-betongförort enbart har skapat problem sedan 1960-talet är inget som bekymrar dagens byggbolag, politiker eller arkitekter.
Kuber staplade lite huller om buller var nytt och spännande på 1960-talet.
Nyskapande bibliotek?
Perfekt kopia!
Varuhusfasader täckta med bländande raster var en dålig idé redan 60-talet.
Under 1960- och 70-talets miljonprogram blev gigantiska cirklar eller halvcirklar-i-park populära, bl a i Norrköping samt i Tyresö och Täby utanför Stockholm. Flera har fått byggas om för att den stora skalan inte fungerade. Dessa lärdomar tycks helt ha missats av den som nu fick snilleblixten att rita ett cirkelformat miljonprogramsmonster som ska placeras i en trafikrondell.
För att bygga denna 1970-talspastisch vid Östermalmstorg i Stockholm så rev man den anrika teatern Folkan – som man iofs hade funkifierat redan på 1930-talet, men som ändå var mer uppskattad och vars sandfärgade putsfasad smälte bättre in i den omgivande klassiska miljön.
Uppsala satsar verkligen hårt på retrokubismen.
Experiment med att piffa upp jättehusen i grälla primärfärger gjordes redan på 1970-talet. Det blev ingen hit då heller. Visst, lite färg kan vara trevligare än svart, vitt och grått. Men det finns en skala mellan okulört och maxkulört som rekommenderas att utforska, gärna i t ex Riga, Sigtuna eller längs Norrmälarstrand i Stockholm.
Staplade containrar som sticker ut lite “kaxigt” är en av de hetaste byggtrenderna just nu. Det tyckte man var lite fräckt även i det gamla Sovjet.
Stapla pizzakartonger av betong kunde man i Mexiko redan för 40 år sedan.
Prisbelönt daghem i brutalism-nostalgi.
Mörkgrå kuber fungerade bra på 1970-talet när man ville döda en stadsdel, visa sin makt och locka prostituerade. Tyvärr har stilen nu fått en ovälkommen renässans.
Vissa arkitekter drar sig inte ens för att kopiera samtida kolleger från andra länder. Bara att byta ut några färger och detaljer för att framstå som fantastiskt nyskapande (och hoppas att ingen upptäcker bluffen).