Lika som bär

Att hämta inspiration från äldre stilar – såsom man gjort i alla tider – är inget fel. Men enligt modernismens filosofi är det förbjudet eftersom allt gammalt är dåligt och allt nytt är bra. Denna regel gäller dock inte för modernismens egna stilar utan där går det utmärkt att kopiera både äldre modernism och nymodernistiska skapelser från andra arkitektkontor.

Troligen har man gjort detta flagranta undantag i reglerna för att det helt enkelt inte går att variera de enklaste geometriska basformerna särskilt mycket. Det blir som att försöka skriva musik med bara tre toner. Dessutom blir det billigare och enklare med copy-paste-arkitektur för prefab-element i betong än att göra något nytt eller mer avancerat.

Här är bara några exempel på alla de kopior av kopior av som byggts eller planeras under 2010-talet.

Funktionalismen började med vita sockerbitar och tycks aldrig tröttna på dem. Färglöst, avskalat och iskallt – vilket kan kännas svalkande vid medelhavet men inte lika lyckat på nordliga breddgrader. Platta tak är inte heller särskilt funktionellt i länder med mycket regn eller snö. Sådana petitesser hindrar dock inte svenska byggbolag att fortsätta bygga vita kuber i Sverige.
Atlantångar-arkitektur kan vara riktigt vacker. Men ny är den inte.
”Intentionen är att skapa ett samlat och välkomnande kvarter för psykiatrisk vård med arkitektur som sätter människan i centrum.” Precis som man gjorde i 1930-talets Berlin.
Vassa vita rektanglar med pelargång var nytt på 1930-talet.
Hur varierar man ett rektangulärt glas- och metallmonster som ser ut som en stor luftkonditioneringsanläggning? Man bara tar bort några av pinnarna på fasaden så att det ser ut som den håller på att gå sönder och så vips har man något fantastiskt nyskapande. Nominerades till Kasper Kalkon-priset 2016.
Kuber staplade lite huller om buller var nytt och spännande på 1960-talet.
Uppsala satsar verkligen hårt på retrokubismen.
Mörkgrå kuber fungerade bra på 1970-talet när man ville döda en stadsdel, visa sin makt och locka prostituerade. Tyvärr har stilen nu fått en ovälkommen renässans. Man får hoppas att resultatet inte blir detsamma.
För att bygga denna 70-talspastisch vid Östermalmstorg i Stockholm så rev man den anrika teatern Folkan – som man iofs funkifierat redan på 1930-talet, men som ändå var mer uppskattad och vars sandfärgade fasad smälte bättre in i den omgivande miljön.
Under 1960- och 70-talets miljonprogram blev gigantiska cirklar eller halvcirklar-i-park populära, bl a i Norrköping samt i Tyresö och Täby i Stockholm. Flera har fått byggas om för att den stora skalan inte fungerade.. Dessa lärdomar tycks helt ha missats av den som fick snilleblixten att rita ett cirkelformat miljonprogramsmonster i en trafikrondell!
Cylindriska silos har länge använts för att förvara spannmål i. Sedan kom någon på att man kan förvara människor i dem också. Och nu kom man på det igen.
Även rektangulära silos kan man förvara människor i. Att gråtrista överdimensionerade höghus-i-betongförort bara skapat problem sedan 1960-talet är inget som bekymrar dagens byggbolag, politiker eller arkitekter.
Experiment med att piffa upp jättehusen i grälla primärfärger gjordes redan på 1970-talet. Det blev ingen hit då heller. Visst, lite färg kan vara trevligare än svart, vitt och grått. Men det finns en skala mellan okulört och maxkulört som rekommenderas att utforska, gärna i t ex Riga, Sigtuna eller Norrmälarstrand i Stockholm.
Staplade containrar som sticker ut lite ”kaxigt” är en av de hetaste byggtrenderna just nu. Det tyckte man var fräckt även i det gamla Sovjet.
Att stapla pizzakartonger av betong är inte heller något nytt…