Debattartiklar i AU-anda

Allt fler blir smärtsamt varse vad som håller på att hända i våra städer. Ett ökande antal kultur- och ledarskribenter, politiker, arkitekter och andra opinionsbildare har nu börjat säga ifrån om den nya våg av förfulning, felförtätning och förstörelse av natur- & kulturvärden som man aldrig trodde skulle kunna hända igen efter modernismens officiella död för c:a 40 år sedan. 


Här följer ett urval av artiklar från hela landet (några kan ha betalvägg) i kronologisk ordning, med nyaste överst. Bildexempel har lagts till, lånade från nätet. Listan uppdateras kontinuerligt.

Disclaimer

Citat från olika skribenter, tidskrifter eller tankesmedjor från både höger och vänster innebär inte att vi delar samma eventuella politiska ståndpunkter utan endast åsikterna om arkitektur och stadsbyggnad. Dessa debattörer har heller ingen anknytning till Arkitekturupproret. Några kan ha blivit inspirerade av de bilder, artiklar och forskningsresultat som vi presenterat, andra bara noterat vart utvecklingen är på väg och kommit till liknande slutsatser.


2019

Göteborgs-Posten Debatt: (2019-02-05) Att bygga nytt och mycket räcker inte – paradigmskifte då även S-politiker börjar inse hur viktigt det är med tidlös skönhet.

Vi vet att många göteborgare efterfrågar tidlös arkitektur med klassiska kvaliteter. De stadsmiljöer som byggdes för hundra år sedan, oavsett om det gäller enkla landshövdingehus eller pampiga stenhus, är i dag de mest populära att bo, besöka och leva i. Även klassisk arkitektur från senare tid, som till exempel i Haga, är väldigt uppskattad.

 

Under de senaste decennierna har det dock byggts mycket lite i klassisk stil. Nästan allt som byggs är avskalat och modernistiskt. I takt med att arkitektur och stadsbyggnad diskuteras alltmer, inte minst på sociala medier, så har också allt fler vanliga människor börjat ifrågasätta ensidigheten i nyproduktionen. Det finns en utbredd trötthet på att alltför många hus mest liknar färg- och formlösa lådor.

Norrbottenskuriren (2019-02-04): Lars Anders Johansson: Åsiktspendeln svänger i arkitekturen

De självtillräckliga modernistiska ideologerna är i pensionsåldern. Deras ideal har sett mer eller mindre likadant ut sedan 1960-talet, alltmedan missnöjet från dem som ska leva och verka i deras skapelser har ökat för varje år. Om det är den allmänna opinionen som till slut börjat ge resultat eller om omsvängningen kommer sig av en trötthet inom arkitektkåren är svårt att säga. Att något håller på att hända är emellertid tydligt. Enligt den svenska konsensuskulturens logik dröjer det nog inte länge förrän alla hävdar att de minsann alltid har varit klassicister.

HelaHälsingland.se Insändare (2019-01-17): Vackrare arkitektur är ett måste för Bollnäs nya resecentrum

Varför dessa tråklådor i glas och betong? Se på dessa bilder hur man kan bygga vackert nyproducerat. Detta ”resecentrum” dvs centralstationen är omodernt innan det ens byggs och dessutom fult, anonymt och intetsägande. Modernistisk arkitektur är ohälsosam, det finns flera undersökningar som visar på detta och är ju ganska logiskt; symmetri, vackra färger, detaljer gentemot kaos, assymetri, grått och kalhet vad väljer ni?


2018

• Borås Tidning Ledare (2018-12-10): Johansson: Låt oss återförtrolla världen

Fram till modernismens genombrott byggdes till och med industrier i formen av palats. Många av dåtidens industribyggnader är i dag omgjorda till bostäder eller kulturhus. Ett vanligt exempel är bryggerier, som av någon anledning brukade byggas som riddarborgar, och som i den mån de finns kvar utgör uppskattade inslag i stadsbilden. Även de nya material och byggmetoder som följde på industrialiseringen användes för att försköna städerna, till exempel de magnifika järnbroar som byggdes under det sena 1800-talet. Trots den industriella massproduktionen fanns ett poetiskt anslag i gestaltningen av byggnader, industrier och infrastruktur.

Münchenbryggeriet, Stockholm

Göteborgs-Posten Debatt (2018-11-25): Det är dags att prata om identitet – arkitekten Anders Lennart Svensson vill att Göteborg ska värna sin lokala identitet.

Vi har alla en personlig relation till staden, stadskärnan, vår egen stadsdel, husen och platserna. När typiska miljöer byts ut mot miljöer som är alltför ”internationella” till sin prägel tappar staden en bit av sin identitet. Berättelsen blir en annan. Gränser mellan stadsdelar suddas ut i vår iver att bygga bostäder. Skalor i staden förvrängs när nya dominerande byggnader växer upp.

Göteborgs-Posten Debatt (2018-11-16): Det är illa ställt med skönheten i arkitekturen. Här håller självaste Wingårdh med om problemet, fast han två månader tidigare menade att svensk arkitektur aldrig varit bättre! Men det är aldrig för sent att ändra sig.

Det byggs mycket fult i dag, mer fult än på mycket länge. Bostadsbristens spöke har fått gå bärsärk tillsammans med kostnadsångestens troll. På dem biter ropen på skönhet och värdighet dåligt. Så kan vi inte ha det, skriver arkitekt Gert Wingårdh.

Inobi nyhetsbrev (2018-09-19): Den täta stadens arkitektur

Vi står inför en omfattande utbyggnad av innerstäderna och kommer de närmaste decennierna bygga högre och tätare än vad vi gjort någonsin tidigare i Sverige. Men vad är det egentligen för estetiska och stadsplanemässiga värderingar som styr? I vår tid råder en oklar relation mellan stadsbyggnad och arkitektur och det finns få vedertagna regler för formgivningen att falla tillbaka på. Modernismens funktionsseparering kritiseras från alla håll, men dess trafikseparering och arkitektoniska ställningstaganden lever kvar i regelverk och estetiska preferenser.

urbant lokalt blogg (2018): William Morris, Alfred Grenander – tidstecken

William Morris var också känd för något annat här i Sverige. Det var under förberedelserna till Stockholmsutställningen 1930. Utställningen skulle egentligen handla om konsthantverk i Slöjdföreningens regi. Den som styrde både Slöjdföreningen och innehållet i utställningen var en man som hette Gregor Paulsson. Han ändrade utställningens huvudtema till en bostadsutställning och konsthantverket fick en undanskymd plats. Hela utställningen blev en hyllning till funktionalismen som sedan ledde till den brutala arkitektur som förfulat landet i ett halvt sekel. Konsthantverk var något man inte skulle ägna sig åt. Den estetik som var intressant var den som kommer ur den industriella produktionen. Inspirerad av Le Corbusier ansåg Paulsson att konstindustrin överhuvudtaget inte hade något berättigande. Som vanligt när märkliga idéer lanseras behöver man en fiendebild. Det blev William Morris. Paulsson menade att ”ingen bryr sig om skönheten i industriprodukter – estetikan har förvisats till den ”höga konsten.” “Vi har inget gemensamt med traditionen” blev Paulssons stridsrop. Dessa citat har jag hämtat ur den utmärkta boken av Per I. Gedin som heter När Sverige blev modernt.

ETC Debatt (2018-08-23): Göteborgs stadsbyggande är fantasilöst

Under rekordåren i slutet av 60-talet rullade hjulen allt snabbare. Den stora brådskan i stadsbyggandet ledde till stor skala, enkla lösningar och vårdslöshet med historien. Politikerna lyssnade länge inte på kritiken i samtiden och eftermälet har inte blivit nådigt.

• Smedjan blogg (2018-08-21): Den feltänkta funktionalismen

Ett av de grundläggande problemen med modernismen, och dess svenska version funktionalismen, är att den bygger på en föreställning om att ett samhälle kan skapas fixt och färdigt. Men det som är modernt blir snabbt förlegat, medan det som är traditionellt går att anpassa till tidens skiften.

Borås Tidning (2018-08-13): Johansson: Miljonprogrammens misstag upprepas

Enligt Boverket vill den största gruppen bo i småhus, det vill säga villa. Trots detta är småhus den boendeform som prioriteras minst när nya bostäder planeras. Det handlar inte om markbrist. Andelen småhus av nya bostäder som byggs är högre i betydligt mer tättbefolkade länder som Danmark och Belgien.

 

Den typ av boendemiljö som den näst största gruppen efterfrågar är lägenhet i innerstad, det vill säga den blandade kvartersstad som i praktiken slutade att byggas i och med modernismens genombrott. Vad som däremot inte efterfrågas i någon större utsträckning är lägenheter i flerfamiljshus i förortsmiljö av modernistisk typ. Gissa vad våra politiker prioriterar? En stor majoritet vill också äga sina bostäder, likväl prioriterar våra politiker att bygga hyresrätter, den minst efterfrågade boendeformen.

 

Det rimliga vore förstås att bygga täta, traditionella stadskärnor av innerstadstyp, som människor uppskattar, gärna också i den traditionella arkitektur som en förkrossande majoritet vill se omkring sig, omgivna av trädgårdsstäder med småhus som de allra flesta vill bo i. Det skulle inte bara skapa trevligare städer, det skulle på sikt sänka priset på det befintliga beståndet och göra attraktiva boendemiljöer tillgängliga för fler än de riktigt välbeställda.

 

I stället upprepas i dag miljonprogrammets alla misstag, med väl känt resultat: sterila, funktionsseparerade bostadsområden i kantig, människofientlig arkitektur. För kommunpolitiker kan det vara värt att fundera över vilken typ av kommuner det gick bra för, de som byggde de boendemiljöer människor efterfrågade, eller de som lyssnade på arkitekterna och de modernistiska samhällsplanerarna.

SR P1 Husesyn med Ulla Skoog (2018-07-15): Måste allt nytt vara så fult? 

Måste nya hus alltid vara så fula, varför bygger de bostäder inklämda mellan en motorväg och en stor parkeringsplats, kan det inte få vara lite fint ibland?

Borås Tidning Ledare (2018-04-11): Johansson: 60-talsmodernismen är fortfarande ful

Modernismens apologeter försvarar oftast dagens likriktade arkitektur genom att avfärda kritikerna som bakåtsträvande. Hur många gånger får man inte höra att folk var minsann kritiska mot nybyggen för hundra år sedan också. I takt med att tiden går blir det dock allt mer uppenbart hur felaktigt detta argument i själva verket är. 60-talsmodernismen är fortfarande lika ful som när den byggdes, trots att den har närmare sex årtionden på nacken. (…)

 

Det är nämligen stilen det är fel på, inte att den är ny. Att riva och ersätta gamla hus med nya är helt naturligt i en stads utveckling. Ofta väcker det reaktioner. Historiskt har dock det vanliga varit att ersätta äldre bebyggelse med något bättre och vackrare.


2017

Smålandsposten Ledare (2017-12-06): Ett bärande arv av Jacob Sidenvall

Den folkrörelse som just nu samlas kring den klassicistiska arkitekturen kan mycket väl få folkvalda politiker att profilera sig i frågorna. Det skulle kunna innebära både mer diversifierade beställare men också att kommunala regler ändras för att öppna för mer varierade projekt. Det är dock svårt att se att arkitekturen skulle kunna förändras utan att kulturen förändras.

 

Hållbarhet har redan blivit en ledstjärna på många områden så även inom arkitekturen. Samtidigt byggs hus som har en relativt kort livslängd. Detta för att passa till vår livsstil som präglas av korta perspektiv och kringflackande.

 

Ett hållbart byggande skulle kunna innebära hus som byggs för att kunna stå i tvåhundra år, och kostnaderna skulle dessutom kunna skrivas av under längre tid. Då skulle de också behöva designas för att människor skulle stå ut med dem lika länge. De skulle behöva vara estetiskt hållbara.

Eskilstuna-Kuriren (2017-11-15): Politikers skrytbyggen tar inte hänsyn till människorna – gästkrönika av Malin Lernfelt.

Många miljoner, ibland miljarder, av skattebetalarnas pengar investeras. När alltihop är klart slår man till med en pampig invigning och en prominent person bjuds in för att klippa band och säga några väl valda ord. Politiker, tjänstemän och arkitekter skålar i bubbel och klappar varandra på axeln.

 

Sedan tar det roliga slut. Verkligheten gör entré och med den insikten om att de tjusiga lokalerna som så när tömt skattekistan inte är ändamålsenliga. För man har glömt att fråga, eller framförallt på allvar lyssna på, de människor som ska vistas och verka i byggnaden.

 

Exemplen på felaktig planering är många. Ett av de senaste kommer från Nya Karolinska i Stockholm.I ett utlåtande till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, skriver sjukhusdirektören Melvin Samsom om hur den nya barnakuten är felplanerad, inte anpassad till verksamheten och att sjukhuset inte har möjlighet att påverka utformningen. Enligt Samsom är lokalerna tungarbetade och behöver byggas om för att fungera på ett patientsäkert sätt. Han påpekar också att sjukhuset från början borde ha utformats med barnperspektiv och att det hade varit bra om personalen fått vara med och påverka (Dagens Nyheter, 1/11).

 

Ett annat uppmärksammat exempel är Malmö högskolas prestigebygge Niagara som invigdes för två år sedan. 750 miljoner kronor kostade det som skulle bli ”Sveriges modernaste lokaler för forskning och undervisning”. Med ledord som öppenhet, flexibilitet och innovation skapade trendiga danska arkitekter i samarbete med universitetets ledning en miljö som är ljus och luftig med fantastisk utsikt.Inte särskilt överraskande visade sig miljön vara hopplös för både studenter och forskare. Spektaklet påminner mer om en galleria än ett universitet.”

Norrköpings Tidningar Ledarkrönika (2017-11-09): Bygg inte sönder staden

Som det gick att läsa i NT 6/11, håller Arkitekturupproret på att bli en folkrörelse av betydelse. I likhet med upprorets förgrundsgestalter känner sig många medborgare maktlösa, när 60- och 70-talens närmast medvetna förfulning av stadsmiljöer är på väg tillbaka. Det är historielöst och potentiellt förödande, särskilt i tider när behovet av nybyggnationer ökar.

Samhällsbyggaren (2017-11-02): Längtan efter spännande arkitektur leder fel – arkitekter från Brunnberg & Forshed:

Det mesta av bostadsbyggandet idag sker i ytterstadens flerbostadsområden. Exploateringstalen ökar med motiveringen att vi ska bygga stad, men det bestående intrycket är knappast stadsmässighet. Snarare torftiga områden med överdimensionerade huskroppar, mörka gator och mycket asfalt. Intrycket förstärks av bristen på parker, grönska och höjdskillnader. Dessutom fortsätter ytterstaden att växa på höjden, vilket sällan skapar förutsättningar för inbjudande livsmiljöer.

 

Det märkliga är att detta sker utan större debatt, inte heller bland arkitekter. När vi väl debatterar handlar det oftare om bristen på spännande arkitektur eller en försvagad arkitektroll än om livskvaliteter och människors grundläggande behov.

 

Det som premieras överlag är snarare djärv, nyskapande arkitektur. Arkitekturen jämförs med en konstart vars uppgift är att föra konsten framåt. Den som tvivlar på detta påstående behöver bara se till vilken typ av arkitektur som uppmärksammas, vinner tävlingar och arkitekturpriser.

 

Problemet är att denna längtan efter det intressanta och konceptuella mest leder till en vurm för fasadarkitektur med udda vinklar och kreativa balkonger. Framför allt leder det bort från det mest väsentliga; hur vi skapar stimulerande och omhändertagna miljöer som möter människors behov. Emotionella värden förtjänar status och ses som objektivt värdefullt i stadsutvecklingssammanhang. Även av oss arkitekter.

Östgöta Correspondenten Ledare (2017-10-25): Christian Dahlgren: Måste vi bygga lådor? Det finns annan arkitektur än modernism 

De tristaste uttrycken manifesterades i det folkhemska miljonprogrammets “Erlanderkaserner” och ivern att riva äldre stadskärnor till Domusladornas förmån under vulgärfunkisens värsta period på 60- och 70-talet. Att vanliga människor tenderar att vurma för gamla tiders vackra, traditionella byggnader har märkligt nog mött föga gensvar hos dem som dikterar estetiken: arkitektbyråerna, byggherrarna, kommunsektorns politiker och tjänstemän.

 

I kulturländerna på kontinenten går det utmärkt att projektera hus med tydlig inspiration från förra sekelskiftets klassiska stilideal. Här är det anatema med sådana “pastischer”, samtidigt som man fastnat i ett ständigt repriserande av den numera inte direkt purunga modernismen. Det Sven Markelius stod för kan varieras hur många gånger som helst, överallt. Men försök inte andas om Ferdinand Boberg! Då ger etablissemangets smakdomare dig en propp.

 

Varför denna enögdhet? Att släppa fram mer pluralism, fantasi och skönhet i arkitekturen kan väl inte vara så himla fel.

Arkitekten (2017-10-23): Rasmus Wærn: Husens fasader spelar roll

Nyanserad artikel som bemöter den “populistiska” och “ansvarslösa” kritiken mot hur nybyggda hus ser ut och faktiskt håller med om exteriörerna behöver göras mer tilltalande.

Att mycket av landskapsarkitekturen och åtskilliga interiörer lyckas med att göra många människors liv lite värdigare, medan volymer ofta möts av större misstro, beror delvis på skalan. Det är få som kan och vill relatera till stora schabrak. Landskapsarkitekturen är däremot sällan enbart pragmatisk. Skönheten är med andra ord ett mer självklart syfte. I interiörerna finns förutom den mänskliga skalan också direkt koppling till det privata. Rummen har nästan alltid något för alla att relatera till. För exteriörerna är däremot inget av detta givet. Det är där man finner den ”hårda instrumentalitet” som Kenneth Frampton sett att landskapsarkitekturen saknar. Orsaken har inte med den utskällda modernismen att göra.

 

Men jag anar en okänslighet i mycket fasadgestaltning, som öppnat för rena chansningar. Lägg därtill att fasadens värde är något som för byggherren i bästa fall begränsar sig till en imagefråga. Det är inte att förakta; höga ambitioner ska inte misskrediteras som skrytbyggen. Men vackra exteriörer ligger i första hand i allmänhetens intresse. Tidigare ingav kombinationen av en beställare som ville och en arkitekt som kunde som regel tillräckligt förtroende. Nu räcker inte detta. Är målet en vackrare värld, måste ambitionerna upp till att åtminstone matcha det bästa i situationen. De byggnader som visat sig värdiga skulle kunna bli måttstockar, mot vilka de nya måste visa att de kan mäta sig mot. Inte för att imitera, men för att kvalificera.

 

Då kanske exteriörerna åter skulle få rollen som återbetalning till allmänheten för förlorade värden. Och ja, det kan komma att kosta.

Mitt i Upplands Väsby (2017-10-11): M: Bygg mer klassiska hus i Väsby

Genom medborgardialoger i ett tidigt skede vill moderaterna i Upplands Väsby att kommuninvånarna ska ett större inflytande över hur nya byggnader i kommunen faktiskt ska se ut.

 

– Idag får kommuninvånarna säga sitt först när ett planförslag ställs ut för samråd. Men då är det för sent, då får man bara tycka till om olika funktioner i området men inte vilken stil man ska bygga i, säger Oskar Weinmar (M).

 

Han hoppas att det kan leda till ett nytt stadsbyggande i Väsby med ett nytt fokus vad gäller det estetiska.

 

– Vi bygger så det knakar men bygger man byggnader som människor tycker är attraktiva? De få studier som finns visar att människor föredrar hus i en klassisk stil men arkitekter föredrar att rita modernistiska hus.

Fastighetsvärlden (2017-10-04): Förtätning vår tids misstag

Nu är det ”förtätning” som gäller, på flertalet politikers och samhällsbyggares läppar. Det kommer de att få äta upp.

 

Men…

 

… ingen har frågat medborgarna om de egentligen vill bo tätare än vad de gör idag.

 

… bilarna blir inte färre i samhället, trots alla tjusiga budskap om en bättre genomtänkt fordonsfilosofi. De blir 50 000 fler om året.

 

… ingen, absolut INGEN, kan påstå att svensken skulle vara mindre intresserad av parker, grönområden och odlingslotter nu, jämfört med förr.

 

… vårt samhälles förmåga att planera för kollektivtrafik för stora mängder resande är under all kritik. Sverige är på väg mot botten i den ligan. Titta bara på Öresundsregionen, där de skattestödda trafikmedlen är rena skämtet, med dagliga haverier och tillkortakommanden. 08-området är med hög hastighet på väg att spåra ur på samma sätt.

Samhällsbyggaren #3/2017Längtan efter spännande arkitektur leder fel

Det mesta av bostadsbyggandet idag sker i ytterstadens flerbostadsområden. Exploateringstalen ökar med motiveringen att vi ska bygga stad, men det bestående intrycket är knappast stadsmässighet. Snarare torftiga områden med överdimensionerade huskroppar, mörka gator och mycket asfalt. Intrycket förstärks av bristen på parker, grönska och höjdskillnader. Dessutom fortsätter ytterstaden att växa på höjden, vilket sällan skapar förutsättningar för inbjudande livsmiljöer.

 

Ludmilla Larsson, arkitekt MSA, vvd och delägare Brunnberg & Forshed
Johanna Gill, arkitekt SAR/MSA och delägare Brunnberg & Forshed Arkitektkontor
Marika Khodr, stadsutvecklare och varumärkesstrateg, Brand Conversation

Arkitekten (2017-09-27): Norges arkitekter vill prata estetik

Estetik är viktigt för alla sorts arkitekter, men frågan lyser med sin frånvaro i den offentliga debatten. Vi menar att arkitekterna måste börja prata om hur saker i vår omgivning upplevs och vilken effekt de har på kroppen, säger Alexandria Algard.

Norrbottenskuriren (2017-09-27): Charlotta Levay: Varför all denna fulhet i tillvaron?

Det finns flera tänkbara förklaringar. En är arkitekterna och deras envisa hävdande att skönhet är någonting relativt och att hus måste byggas så att det syns att de är nutida. Vid närmare eftertanke är det ohållbara skäl till att bygga som man gör i dag. Om nu vår skönhetsuppfattning är så präglad av den tid vi lever i, varför då inte bygga enligt det som folk här och nu uppskattar, och varför kan inte sådana allmänt uppskattade stilar vara det som visar att ett hus är byggt i dag?

 

Men allt kan inte skyllas på arkitekterna. Säkert finns det arkitekter som vill bygga vackert men inte får gehör gentemot de ”stora” arkitekternas dogmer. Framför allt kan skönhetstörstande arkitekter ha svårt att hävda sig gentemot byggherrarna som tjänar på massproduktion.

 

Och så finns politikerna. De som vill ha skyskrapor eftersom de tror att det gör staden hipp och modern, fastän det som är hippt och modernt ofta frodas i klassiska stadskvarter med halvhöga hus.

 

Och så har vi enskilda institutioner och företag som vill tvinga på alla andra sina påträngande signaturbyggnader, såsom Nobelstiftelsen och Apple som just nu tillåts breda ut sig i huvudstadens centrum.

 

Det är svårt att veta vilken av dessa grupperingar som egentligen bär skulden. Och man kan undra, varför drar flera olika grupperingar åt samma håll, under så lång tid? Min misstanke är att det i grunden handlar om en tidstypisk mentalitet som vi känner igen från annat håll. Den har tre tidstypiska huvudkomponenter:

 

Relativism – tron att det som är sant eller rätt eller vackert varierar mellan tid och plats och därför hela tiden kan och bör omdefinieras.

 

Progressivism – hyllande av det nya för att det är nytt; förakt för tradition och gångna tiders bedrifter.

 

Effektivism – fixering vid att maximera effektivitet i bemärkelsen ”till lägst pris” eller ”på kortast tid”, på bekostnad av effektivitet i bemärkelsen ”det som har bäst effekt”.

Bild från artikeln i Norrbottenskuriren (Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT)

Smedjan blogg (2017-09-19): Förtätningsfilosofin och myten om platsens betydelse

Samtidens vurm för förtätning utgår från en föreställning om att det skulle vara platsen i sig som är av betydelse, inte de egenskaper som finns kopplade till den befintliga bebyggelsen och verksamheten som bedrivs där. Ironiskt nog riskerar alltför okänslig förtätning att just de egenskaper som gör en plats attraktiv går förlorade. I stället för att bygga sönder populära stadsdelar bör vi ta fasta på vad som skapar attraktiva platser och bygga fler av samma slag.

Sydsvenskan (2017-08-18): Sofia Nerbrand: Bygg gärna annat än svartvita lådor

Tar man sig runt i nybyggda urbana områden slås man av hur enformiga de är. Kantiga exteriörer i plåt, glas och betong. Svartvitt med rost som accentfärg. Platta tak och få organiska former. Med Sveriges karga natur och mörka vinterhalvår kan man fråga sig om det är mer gråtoner och hårda material vi behöver för ökat välbefinnande.

 

Vilket formspråk man uppskattar är självfallet subjektivt. Många värdesätter modernismen, men alla gör det inte. För oss som föredrar mjuka linjer, en mustig färgpalett och utsvävande utsmyckningar finns inte mycket att välja på om vi vill bo i en nybyggd lägenhet. Sekelskiftesvåningar finns såklart, men de är inte alltid praktiska och finns i ett begränsat antal. Det höga pris de betingar speglar deras attraktionskraft.

Jugendhus i Malmö (Oscar Emil Hägg, 1908) – attraktiva bostäder

Göteborgs-Posten (2017-08-14): Cwejman: När ska Göteborg åter bli vackert?

Den modernistiska arkitekturstilen som dominerar de nybyggda stadsdelarna är så anspråkslös att man lika gärna skulle kunna befinna sig i Umeå eller Malmö. Nyfunktionalismen är i alla avseenden också en form av tillbakablickande arkitekturstil. Men det är en nostalgi begränsad till femtio- och sextiotalets stramhet. Med den nostalgin följer även naturligt den dåliga kopplingen till gatorna och den övriga staden. Den politiska ledningen har länge varit så mån om att något överhuvudtaget ska hända på byggområdet att det estetiska hamnat sist i kön. […]

Längtan efter det vackra är inte en fråga om estetiskt snobberi. Det handlar om miljöer som vi vistas i dagligen, hus vars utseende vi inte kan komma undan. Strävan efter skönhet i vardagen är mänskligt och naturligt. Det var detta Morris kämpade för i industrialismens England. Han ville att vi även i den grå vardagen skulle vara omgivna av något vackert.

William Morris’ röda hus i södra London (Philip Webb & William Morris, 1859) – en reaktion mot industrialismens massproduktion (foto: Wikipedia)

Hallandsposten (2017-08-04): Måste nya hus vara så fula?

Vi behöver bygga ännu mer i bostadsbristens spår och risken är stor att arkitekturens estetiska värden prioriteras ned i jakten på tid och pengar. Lärde vi oss ingenting av miljonprogrammets hetsbyggen från 1960-talet?

 

När jag ändå är igång måste jag än en gång undra varför köpladorna på våra externa handelsplatser är så anskrämliga, med få undantag. Förklara gärna för mig varför dessa varuhus måste vara så fula oavsett om de tillhör en kedja som bygger likadant i hela landet, eller lokala etableringar. I min enfald trodde jag att politikerna i byggnadsnämnden med hjälp av riktlinjer, strategier och planer kunde styra upp även utseendet. Men ack vad jag bedrog mig.

Torp Köpcentrum, Uddevalla – lika fult som alla andra externhandelsområden

Borås Tidning (2017-08-03): Anela Murguz: Vi har tillräckligt av modernismens grå skolådor

Modernismen är […] inte bara opersonlig, den tar också sällan hänsyn till omgivningen vilket är ett av många skäl till att den är så starkt ifrågasatt bland invånare.

 

När det byggs i Sverige hör den klassiska stilen till ovanligheterna. I samband med rivningshysterin som tog fart på 1950- och 60-talet har det utvecklats ett motstånd mot klassisk arkitektur vilket särskilt utmärks bland annat via branschorganisationen Sveriges Arkitekters smakmonopol.

 

Modernister har länge försökt etablera myten om att det skulle finnas tekniska svårigheter i att bygga på det viset. Dresden visar på motsatsen – klassicism är fullt möjligt även idag.

Nyproduktion i klassisk tradition i Dresden.
Nyproduktion klassisk tradition – går att bygga i Dresden

Göteborgs-Posten (2017-07-09): Utan gator inget stadsliv

Åk till nästan vilken europeisk storstad som helst och du hittar nybyggda områden med höga hus och expressiv arkitektur. Många gånger skapar de vackra stadsrum, men sällan bjuder de på något vidare gatuliv kvällar och helger. Det eftertraktade urbana livet, där människor av olika bakgrund och ålder rör sig i gemensamma stadsrum, och det råder goda förutsättningar för restauranger och småskalig handel, sker till största del i stadsdelar som planerades på 1800-talet och tidigare. […]

 

Det man i detta läge önskar av stadsplaneringen är att den lämnar den gamla trätan mellan klassicism och modernism bakom sig, och fokuserar på de egenskaper man vill uppnå. På samma sätt som externa köpcentrum är beroende av synlighet från trafikleder och stora parkeringsplatser är cityhandel och nöjesliv beroende av gator som hänger ihop, där många rör sig. Helst bör man utgå från en förståelse för den äldre stadens stråk och strukturer och i nytillskotten utveckla och förädla dessa.

Karl Johann, Oslo – livlig gata

HelaGotland.se (2017-07-07): Bygg vad folk vill ha 

Kristdemokraterna höll i går seminarium [i Almedalen] om tillit och frågade bland annat hur man skapar goda bostadsområden. Lyssna på medborgarna, manade arkitekten Jerker Söderlind. Nu bygger vi inte de bostäder som människor vill ha. Det är politiker och byggherrar som får bestämma. Människors bostadsdrömmar handlar mycket sällan om stora enhetliga områden eller hyreskaserner i städernas utkanter eller rent av i skogen utanför staden.

 

Nej, ska vi bygga det folk vill ha ska vi bygga trädgårdsstaden. Men trots att vi har gott om mark i Sverige så byggs det alldeles för få småhus. Färre än i Nederländerna, där marktillgången är betydligt mer begränsad. Sverige behöver, menar Jerker Söderlind, en ny egnahemsrörelse där de som ska bo i nya områden får möjlighet att bidra för att skapa rätt miljöer och sänka kostnaderna.

Egnahemshusen i Norra Ängby, Stockholm – populärt område

Smedjan blogg (2017-07-03): Lars Anders Johansson: Mer likriktning är knappast vad arkitekturen behöver

Trots att flerfaldiga undersökningar givit vid handen att de flesta människor föredrar klassisk arkitektur framför modernism, och traditionella stadsmiljöer framför funktionalismens stenöknar fortsätter man att bygga på det sätt som knappt någon uppskattar.

 

Inte ens arkitekterna själva, eftersom de tenderar att bosätta sig i traditionella byggnader i de gamla stenstäderna eller i klassiska villor i förorten. Det är heller inte en slump att så många arkitektbyråer har sina kontor i Gamla Stan i Stockholm. Klassisk arkitektur och traditionella stadsmiljöer är helt enkelt trevligare, även för arkitekter. Modernism är någonting som du gör mot andra människor. […]

 

För de byggherrar och beställare som börjat tröttna på lådorna finns emellertid många ljuspunkter utomlands. I såväl den engelskspråkiga världen som i Central- och Östeuropa finns gott om klassiska arkitekter att vända sig till för den som vill bygga sådant som människor efterfrågar. Men då finns förstås risken att de svenska mittfårearkitekterna blir sura.

Nybyggda Carré Bourbon Residential i Paris
Carré Bourbon Residential i Paris – nybyggt i klassisk stil

Ystads Allehanda (2017-07-02): Våga bygga unikt

Och så var det där med arkitekturen. På svenskt vis byggs det likadant i alla städer. Enligt den gällande akademiska konventionen är det lådformen som gäller. Möjligen färgglatt och med lite galet hopsatta bitar med inglasade balkonger som sticker ut lite här och var. Snyggt? Fult? Det kan vara både ock. Men framför allt är det tråkigt om alla nya områden byggs enligt samma koncept. Det finns plats för annat.

Kung Oscar I, Lund (JM) – samma koncept i alla städer: fyrkantigt, högt, anonymt och färglöst

Svensson blogg (2017-07-02): Alla vill ha kvartersstad men ingen bygger det

Alla säger att de vill ha en stad som består av kvarter med verksamhetslokaler i bottenvåningen mot gatan. Samtidigt är det ingen som föreslår, ritar och bygger den typen av områden. Ingen bygger som Vasastan, ingen bygger som Haga. Kvillebäcken skulle bli kvartersstad, men är i själva verket punkthus på rad mellan återvändsgränder och separerade trafikmiljöer. Jämfört med omgivande kvarter är det stendött.

 

Förslaget som den självutnämnda arkitekteliten och byggbolag tagit fram när det gäller ny inomhusarena och bostadsområden på Valhalla IP och runt Burgårdsparken kallas kvarterstad men har inget gemensamt med kvartersstad alls. Det handlar om lamellhus och punkthus med återvändsgator emellan. Ungefär som övre Johanneberg och det kommer att bli lika stendött. Dessutom med separerade trafikmiljöer vilket övre Johanneberg inte har. Det kommer därför sannolikt att bli dödare i det nya området än i övre Johanneberg. Och där är det dött. Helt utan folkliv.

Haga, Göteborg – idealstaden som alla vill ha men ingen bygger

Göteborgs-Posten (2017-05-11): Sveriges arkitekter måste börja tänka utanför lådan av David Reiser, nationalekonom

Sveriges byggherrar och arkitekter tycks sakna ödmjukhet inför stadsrummet och den svenska arkitekturhistorien och verkar mest intresserade av att vara nyskapande och sätta personliga avtryck. För varför annars välja att bygga en svart, fyrkantig låda på Allmänna Vägen i Majorna när det så uppenbart inte smälter in med omgivningen? Det finns gott om helt nya områden där sådana byggnader kan uppföras.

 

Det vore önskvärt om svenska arkitekter kunde lägga prestigen åt sidan och börja ”tänka utanför lådan”. Varför inte bygga exempelvis moderna varianter av landshövdingehus eller helt sonika kopior av originalet med spröjsade fönster med mera i stadsdelar som Majorna?

Blekinge Läns Tidning (2017-02-11): Hallå, det kanske är arkitekturen det är fel på?

Det är i stadsbyggnadsdebatten populärt att tala om Nimby, en engelsk akronym som står för Not in my backyard, inte på min bakgård. […] Men tänk om de folkliga opinionerna inte handlar om bostadsegoism? Tänk om de snarare handlar om att allmänheten är missnöjd med hur det som politikerna, stadsplanerarna och arkitekterna vill bygga i högt älskade stadsmiljöer ser ut? Att det helt enkelt tycker att förslagen, på vanlig svenska, förfular.

Planerna för Kilströmskajen, Karlskrona (Wingårdh) – inte så uppskattade

Svenska Dagbladet Debatt (2017-05-05): ”Skapa arkitektur som tar hänsyn till människan” av stadsutvecklaren Marika Khodr och arkitekterna Ludmilla Larsson och Johanna Gill.

Under miljonprogrammets dagar byggdes det mycket och på det stora hela inte särskilt bra. Samma sak sker i dag trots allt vi vet om de negativa konsekvenserna. Det märkliga är att det sker utan större debatt.

 

Människors behov och smakpreferenser är inte särskilt komplicerade. Vi dras överlag till det vackra och symmetriska, till det lilla snarare än det överdimensionerade. Vi älskar grönska och ornament, prydlighet och regelbundenhet. Vi tenderar att dras till mysiga torg och smala gator och föredrar färgrikedom framför mörka färger. Enkla saker som utmärker populära turiststäder och som tycks universella över tid men ändå så sällsynta i våra nya bostadsområden.

Torget i Trosa – älskad idyll

Borås Tidningar (2017-04-20): Johansson: Det spelar roll hur husen ser ut

Modernisterna påstår ofta att arkitekturen skall spegla sin samtid. Om man får tro dem har samhället inte förändrats sedan 1970. Det är vi som lever nu som bestämmer hur framtidens städer skall se ut. Låt oss bygga städer där både vi och kommande generationer kan trivas. Kunskapen finns i traditionen.

Nybygge i Göteborg – dags att lämna 1970-talet snart? (foto: Peter Olsson)

Expressen (2017-03-03): Karin Pihl: Sluta bygga alla dessa DDR-klumpar till hus

Faktum är att människor inte mår bra av raka linjer och grå betong. Enligt en avhandling från LTH av Lena Steffner upplever folk större otrygghet, stress och tristess i sådana miljöer. Och det är inte så konstigt. Människor tenderar att i allmänhet föredra färg framför grått, vitt och svart, och mjuka linjer framför hårda kanter. Arkitektur, som all konst, symboliserar också en världs- och människosyn. De grå lådorna står för en materialistisk inställning till livet. Effektivitet är allt, estetiken i sig har inget värde. Människans roll på jorden är att arbeta, för att sedan kunna konsumera och hålla ekonomin i rullning.

 

Arkitektur är till stora delar en smaksak men när [man] besöker en ny stad är det sällan de moderna jättebyggnaderna som lämnar avtryck, utan man fascineras över de detaljrika och färgglada byggnaderna. Sverige borde börja bygga klassiskt.

“De gamles vänner”, Enskede, Stockholm (Reinhold Gustafsson / PEAB, 2013) – inte så vänliga för själen

KTH Magazine (2017-01-25): Miljonprogrammet – en gång till

När 700 000 bostäder ska byggas kan resultatet bli värre än för miljonprogrammet på 1960- och 1970-talet. Då fanns det åtminstone kunskap och planer. Det saknas nu, menar bostadsforskarna Hans Lind och Erik Stenberg.


2016

Expressen (2016-12-01): Csaba Perlenberg: 50 nyanser av aptråkigt

Brasklapp: Jag är inte en expert på arkitektur. Men jag har ögon. Och ibland blöder de mer än vanligt, speciellt när det jag ser får innehållet i ögonhålorna att koka lite extra av det mest provocerande som kan uppbådas: tristess. […]

 

Som bostadshuset Studio 1 vid Örgryte Torp som vann Kasper Salin-priset vid Arkitekturgalan häromkvällen. Men titta bara på boxhelvetet: grått och jävligt, enformigt och svenskt. Något som ni kanske inte vet är att ytan på Studio 1 består av mörkgrått kolbränt tegel, som i själva verket är förkolnade skrik från den svenska folksjälen, ett förskräckt vittnesmål att den inhemska fantasin är grå, förstenad i all sin likformade nedrighet.

 

Folkhemmets stilistiska sista suck är både grym och grymt tråkig.

Studio 1 – grymt aptråkig

Örnsköldsviks Allehanda (2016-10-14): Lars Anders Johansson: “En stad är ett hem och ett hem är inte en maskin”

Vad skiljer ett hem från en bostad? En bostad är en funktion i ens liv. Bostaden är en plats där man sover och där man förvarar sina prylar. Tak över huvudet. Ett hem är någonting mer än så, vilket ordsammansättningar som hembygd, hemtrevligt och hemlängtan skvallrar om. Få av oss nöjer oss med en bostad, de flesta längtar efter ett eget hem.

 

En stad är också ett hem, fast för många människor. Även främlingar. Vi känner oss omedelbart hemma i vissa stadsmiljöer, till och med om vi är där för första gången, medan andra aldrig upplevs som hemtrevliga, trots att vi växt upp i dem. De miljöer där de flesta instinktivt upplever sig som hemmastadda är oftast byggda före modernismens genombrott. Detta är ingen slump.

Lund – trivsam stad

Härnösands Allehanda (2016-10-03): Döende stadskärnor och vräkiga höghusbyggen – städer i förändring angår alla

Stadens rum påverkar väldigt många. Förändringar väcker starka känslor. (…)

 

Gamla kulturmiljöer är en fråga som engagerar starkt. I Kramfors väckte Dr Barks villa en intensiv debatt när rivningsförslaget presenterades. Många ville i stället bevara det vackra funkishuset från 40-talet, som dessutom fungerade som ungdomsgård. Men rivning blev det, och i dag är Dr Barks ett minne blott. (…)

 

Tillgången till grönska är dessutom viktigt för många – som rekreation eller visuell njutning, en miljö som ofta högst medvetet skapats för att fånga upp och rama in omgivande byggnader. Forskning visar också att blotta iakttagandet av natur, även genom ett fönster, ger positiva effekter som sänkt blodtryck, sänkta stressnivåer och förhöjt välmående; det är kanske inte så konstigt att många vill ha naturen inom synhåll.

 

Stadsrummet är en av vår tids hetaste frågor. Urbanisering och migration är två starka krafter som påverkar det offentliga rummet – på vilka platser ska människor kunna mötas? Hur ska livsmiljön utformas? Städer splittras upp i olika zoner – inkomst och språk gör djupa avtryck i stadsbilden över tid. Hur skapar man nya mötesplatser där alla kan känna sig välkomna?

Örnsköldsviks Allehanda (2016-10-03): Döende stadskärnor och vräkiga höghusbyggen – städer i förändring angår alla

Arkitekturen i det offentliga rummet är en demokratifråga – hur utformas den, för vem och i vilka syften? Är funktionalismens avskalade jättekomplex av lägenheter verkligen så människovänliga? Eller är de helt enkelt ett praktiskt sätt att förvara arbetskraft på lämpligt avstånd från arbetet?

Kv Valhall, Östersund (Skanska) – – förvaring på höjden

Birger Schlaug blogg (2016-05-24): Arkitektupproret – ja tack!

Dagens byggande är allt som oftast fult. Fyrkantiga lådor. I glas, betong eller stål. Vi kommer att ångra oss djupt. Städerna förfulas. Den som kommer ut från Centralen i Stockholm möts av ett fult hotell. Modernistiskt. Tar man bakvägen ser man Waterfront, plockepinnhelvetet. Vid Stadshuset!

 

Harmoni är bannlyst. Skönhet, vackert, är bannlysta begrepp.

 

Kunnandet är på en del sätt sämre än förr, dessutom skall det byggas fort, med själlösa material. Korta tankar pressar fram fula lösningar. Ofta med lösningar som leder till såväl onödig energiomsättning (energi kan inte förbrukas, endast omsättas). Kortsiktiga vinster är viktigare än långa tankar – snabbhet bli viktigare än kvalitet. Samtidigt har borgerligheten tvingat fram en sovjetiserad centralstyrning så att kommuner inte ges rätten att ställa egna, högre, krav. Mycket av det som byggs nu lär rivas om trettio år.

2015

• Norrköpings Tidningar (2015-04-11): Tråkig modern arkitektur – gästkrönika av arkitekturbloggaren Stefan Olsson

Jag tror inte att jag är ensam om jag säger att jag har tröttnat på det som kallas för ”modern arkitektur” – fyrkantiga lådor av betong, glas och stål. Jag är själv inte arkitekt och kan därför inte beskriva vad jag ogillar med denna stil med de begrepp som finns etablerade inom branschen, men jag är urless på att allt nytt ser likadant ut, och framför allt lika tråkigt ut.

 

När jag därför läste på om ”modernismen”, den stil som alla nya hus byggs i, fick jag till min förvåning lära mig att det var en stil som skapades redan på 1920-talet. Jag sökte bilder på nätet och hittade fyrkantiga betonglådor. Hur kan en stil som är 90 år gammal vara modern?

.