Myter om AU

Arkitekturupproret och andra grupper som arbetar ideellt för vackrare nybyggnation och bevarande av kulturarv har växt rekordsnabbt och fått oväntat mycket stöd i kulturdebatten. Men också en del kritik, misstolkningar och ibland rena påhitt i brist på verkliga argument. Här reder vi ut vad som är sant och falskt om AU. 

Några ur Arkitekturupproret i Stockholm

Myt 1: Arkitekturupproret och andra som kämpar mot rivningar och förfulning våra städer är “neokonservativa” (Pär EliaesonJenny Strömstedt), “bakåtsträvande och främlingsfientliga” (Reinier de Graaf), “obehagliga nationalister” (Ingrid Sommar), “reaktionära”, “idioter” (arkitekturpodden Planeten) och Trump-anhängare (Gert Wingårdh).

Falskt: Att uppskatta skönhet, kvalitet och kulturhistoria är inte mer reaktionärt än att bli glad av att se en gullig kattunge, en attraktiv människa, en snygg bil, en blommande trädgård eller en fantastisk solnedgång. Skönhet är ett grundläggande mänskligt behov som utvecklats och förfinats genom årmiljoner. Det är faktiskt inte mer komplicerat än så.

Arkitekturupproret är politiskt och ideologiskt obundet. Medarbetare, medlemmar och sympatisörer finns över hela det politiska spektrumet…

…som samarbetar för vackrare städer oavsett partisympatier och bakgrund, precis som på 1970-talet när både småföretagare och högerpartister, liberaler, arbetarförfattare och unga vänsteraktivister kämpade mot rivningarna och tillsammans fick stopp på de brutala skövlingarna av landets stadskärnor (som Anders Wahlgren så fint dokumenterat).

En ung Albert Svensson (AUs vice ordförande) i solglasögon till höger i begravningsprocession med brädor, tegelstenar och K-märkt skylt på väg till Stadshuset i Göteborg för att protestera mot rivningarna i Haga (foto: Anna-Mi Wendel)

Att allt fler partier, politiker och debattörer från höger till vänster nu öppet börjat visa sitt stöd för de frågor vi driver innebär ingen ömsesidighet, samröre eller samsyn i andra frågor.

Myt 2: Arkitekturupproret är populistiska (Rasmus Wærn, Julia SvenssonTove Falk Olsson & Martin Rörby). “förenklar komplexa frågor och kombinerar folklighet med fördemokratisk estetik” (Leonidas Aretakis).

Halvsant: På hemsidan finns längre artiklar, bokrecensioner, forskning mm, men i sociala medier använder Arkitekturupproret mycket bilder, omröstningar, mem och ibland satir (en demokratisk rättighet sedan århundraden) för att nå ut, engagera många och skapa debatt om ett viktigt ämne (läs mer i denna intervju). AU är dock inte vare sig höger- eller vänsterpopulistiskt och har ingen politisk agenda utöver ökad demokrati i frågor som rör våra gemensamma livsmiljöer. Annars är det post-demokrati. Modernismens ursprung är dessutom lika odemokratisk som klassicismens, fast fulare och med mer förödande konsekvenser för människor, kulturarv och miljö.

Myt 3: Arkitekturupproret fokuserar bara på fasader och bryr sig inte om kvalitet eller funktion (Leonidas AretakisJonas Mellqvist, Håkan Boström m fl).

Falskt: Kvalitet, funktion och skönhet har alltid gått hand i hand – vilket Louis Sullivan noterade med devisen form follows function 1896 (utgående från naturen) som senare misstolkades av modernisterna*. Skönhet var en del av funktionen och genom hela historien var allting så funktionellt, vackert och välbyggt som det var möjligt efter med den tidens och platsens teknik, material, kunskap och ekonomi. I andra länder kan man fortfarande bygga både snyggt, trivsamt, funktionellt och med god kvalitet. Så varför inte här?

*”Funktionalism” betyder snarare “rationalism”, dvs att rationalisera bort allt som gör en stadsmiljö tilltalande och trivsam till förmån för ren människoförvaring och vinstmaximering.

Myt 4: Arkitekturupproret vill “att allt nytt ska se ut att ha byggts kring förra sekelskiftet”(Leonidas Aretakis), “ha 1800-talsarktektur överallt” (Leo Gullbringoch att hela Sverige ska se ut som Strandvägen i Stockholm” (Jenny Strömstedt).

Falskt: Gärna fler byggnader inspirerade av de mest populära stilepokerna men inte uteslutande. AU vill ha mer variation, och gärna även i lokal tradition. Utbudet bör närma sig efterfrågan, både till kvantitet, prisklasser, boendeformer och stilar. Den variation som finns idag (utöver äldre bebyggelse) gäller enbart villor. Övrig nyproduktion domineras helt av gråtrist nymodernism, narcissistisk dekonstruktivism eller en misslyckad hybrid av dessa. De hyfsade undantag vi lyckats hitta i Sverige från det senaste decenniet är försvinnande få.

Myt 5: Arkitekturupproret vill bara ha krusiduller, burspråk och allmän gammalmodig högtidlighet och bryr sig inte om ifall det blir mer krävande, både i kostnad och arbetsinsats (ledarskribent, Borås Tidning).

Falskt: Vi vill gärna att man bygger både snyggt, bra och till överkomliga priser. Ett examensarbete från Kungliga Tekniska Högskolan kom till slutsatsen att skönhet inte behöver kosta mer.  Det behöver måste alltså inte innebära nybarocka krusiduller (vilket iofs finns i prefab om man gillar det) utan det kan räcka med en harmonisk färgsättning, några dekorativa linjer eller detaljer, uppmjukade eller avfasade hörn, avrundade fönster, riktig sockel, sadeltak eller mansardtak sam fasadmaterial med struktur.

Kv. Kapellhorvan, Norrköping (1990-tal)

Vill man använda solida material och hantverkstekniker kan det förstås kosta mer. Den färdiga byggnaden kräver då mindre underhåll och kommer hålla mycket längre (vilket blir mer ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart i längden). Och även i så genomarbetade områden som Poundbury har man, enligt nyurbanismens sociala ideal, blandat boendeformer i olika priskategorier för att möjliggöra för olika segment av befolkningen att ha råd att bo där.

Man kan också bygga dyrt utan att det blir vare sig vackert, hållbart eller fuktionellt…

Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm klubbades igenom för 14,5 miljarder kronor, vilket steg till 22,8 miljarder, exkl ränta och underhållskostnader, och kan sluta på över 61 miljarder! Det numera ökända fuskbygget och dras med stora mängder allvarliga byggfel, bl a felkonstruerade duschutrymmen som beräknas kosta 16,5 miljoner att åtgärda.

Myt 6: Arkitekturupproret vill vrida klockan tillbaka till 1800-talet (Ledare i tidskriften Arkitektur) med klasskillnader, tjänstefolk, ojämlikhet, utedass (arkitekturpodden Planeten) – och kolkraft! (Gert Wingårdh).

Falskt: Vi vill snarare vrida klockan framåt, från funktionalismens nästan hundraåriga ideologi och väldokumenterade misslyckande (med ohälsa, vantrivsel, segregation och sociala problem som följd) mot något annat än avskalade lådor och glest placerade punkthus.

I andra länder kan man bygga nytt – och även nyskapande – med stilelement inspirerade från historien utan att det inneburit någon återgång till 1800-talet, vare sig kulturellt, miljömässigt eller tekniskt. Så varför inte här?

Myt 7: Arkitekturupproret vill att politiker ska styra smaken resp arkitekturpolitiken (ledare i Borås Tidningarkitekturpodden Planeten).

Falskt: Vi vill att politiker, tjänstemän, byggbolag och arkitekter ska beakta a) redan existerande lagar om anpassning, miljö- och kulturhänsyn; och b) den skala av olika preferenser som befolkningen redan har. Detta innebär ett bredare utbud än dagens ensidighet. Men gärna uppdelat i områden med inbördes enhetlighet istället för allt i en enda röra, eftersom det är just enhetlighet som enligt nya forskningrön uppskattas mest av boende och turister.

Myt 8: Arkitekturupproret består av “ensamma män, som på något sätt känner sig utanför i samhället” (Gustaf Norén).

Falskt: Fördelningen mellan kvinnor och män bland våra följare är faktiskt väldigt jämn.

Fördelningen mellan ålder och kön i vår största grupp

• Myt 9: Arkitekturupproret består av uppåtsträvande arbetarklass som strävar efter medelklassens livsstil, precis som på 1800-talet fast på 1900-talet (Ylva Fridh).

Falskt: Arkitekturupproret är en folkrörelse i ordets vidaste bemärkelse, med representanter och sympatisörer från alla nivåer i samhället och alla delar av landet (samt allt fler grannländer). Detta är en fråga som engagerar över alla gränser.

Myt 10: Arkitekturupproret består av borgare/innerstadsbor som bor i våningar med stuckatur och föraktar arbetare, brukssamhällen och förorter (Göran GreiderHåkan Boström, Anneli Jordal, m fl).

Falskt: Se punkt 9.

Innan moderismen var både bruksorter, fabriker och kraftverk etc vackra och välbyggda (även om arbetsmiljöskyddet kunde ha sina brister) och arbetarbostäder kunde vara idylliska trädgårdsstäder, arbetarlängor, stadsradhus eller klassisk kvartersstad (med varierande standard). Det finns ingen naturlag som säger att arbetarmiljöer måste bestå av betongöken med likformiga kala jättelådor glest utslängda i periferin.

Självklart bidrar även människorna till trivseln och intrycket av en plats (t ex kan Rinkeby C kännas väldigt trevligt pga sitt rika torgliv, trots den brutalistiska arkitekturen och SCAFT-planeringen). Och trevliga Borlänge förstås. Men skönhet, vänlighet och lokal gemenskap behöver inte vara ömsesidigt uteslutande.

• Myt 11: “Arkitekturupproret och andra grupper via Facebook har spridit bilder och texter med falska påståenden som fått spridning till traditionella medier” (Sveriges Arkitekters årsstämma 2018).

Oklart: AU sprider inte med vilje felaktig information i sociala medier. Dock kan enstaka medarbetare eller följare missuppfatta saker i brådskan, precis som andra kan missuppfatta saker om oss. Om det skulle gälla rena faktafel så är det bara att kontakta oss så korrigerar vi eller tar bort inlägget. Om det bara är att vi tycker “fel” (och t ex inte förstår hur vackert det är med t ex rostiga fasader eller rå betong) så har vi åsiktsfrihet i Sverige.

• Myt 12: Arkitekturupproret är aggressiva och går inte att diskutera med (Tobias Olsson, Emma Jonsteg m fl).

Halvsant: De flesta förstår säkert att byggandet är en komplicerad process där både byggherrar, politiker, tjänstemän, ekonomi, lagar och regler spelar in. Och att den största makten ligger hos byggbolagen. Men när alla bara skyfflar ansvaret mellan sig och ingen vill stå för att de faktiskt ritar, godkänner eller bygger det som forskning visar att folk mår direkt dåligt av; när allt fler gamla vackra byggnader (t o m från 1700-talet!) börjat rivas igen; när gamla kyrkor, universitet och bibliotek får dekonstruktivistiska parasiter; när gigantiska skrytbyggen planeras i parker, på torg och i de känsligaste historiska miljöer; när ett nytt, ännu fulare, miljonprogram slängs upp i rekordfart utan att ens bli billigt; och när ledande arkitekter faktiskt tycks tävla om att skapa den mest dystopiska bunkern eller människofientliga platsen för att kvalificera sig till branschens egna priser – och dessutom förnekar att det är rent hån mot allt som människor uppskattar, trivs i och håller kärt – så reagerar många med stor frustration och förtvivlan.

Sociala medier blir då en ventil för vanliga människor som chockats och lidit av förfulningen men vars åsikter sällan släpps in i kulturdebatten. (Arkitekturupprorets grupper har dock strikta regler mot personangrepp, hat, hot och liknande: bara att anmäla till moderatorerna.)

Att arkitekter både som grupp och som individer känner sig utpekade och utsatta av reaktionerna är förståeligt. Men det gör även alla de som tvingas leva med ännu en generation chockerande fula punkthus, bunkrar och jätteleksaker – det är därför de reagerar.

Obs! Dessa reaktioner beror inte på en informationsmiss från arkitektbranschen. Det spelar ingen roll om man använder trä eller platsmurat tegel, om det ändå bara ser ut som en låda. Eller om man tänkt ut någon finurlig funktion (t ex flexibla väggar som ingen efterfrågat, eller soldrivet garage för hundratusentals bin) om det inte känns tryggt, snyggt, harmoniskt och inbjudande för människor. Jämför med musik eller mat. Det finns ingen som kan få en tallrik kall gröt att uppfattas som som en välsmakande lyxmåltid genom att förklara hur omsorgsfullt och man odlat havregrynen, skrivit receptet och tillrett gröten.

Och alltfler arkitekter och kulturdebattörer håller ju med oss om arkitekturens tillkortakommanden. “Ett av problemen när det gäller arkitekturen och dess stilar är att tokstollarna inte har helt och hållet fel”, som Pär Eliaeson uttryckte det.

För att minska den ökande frustrationen mot arkitekter, politiker och byggbolag – och minska antalet överklaganden och protester – finns det fem saker man kan göra:

  1. Sluta förtrollas av den uttalat sadistiska dekonstruktivismen.
  2. Rita och bygg vackrare och mer människovänligt (se Nikos Salingaros, Christopher Alexander m fl, eller fråga oss).
  3. Beakta medborgarnas önskemål och inför nya samrådsrutiner (Ulf Johannisson har ett konkret program för detta, nås via vår kontaktsida).
  4. Förtäta på ett positivt sätt (välkommen till seminarium med Ulf Johannisson i Hembygsförbundets regi den 28 februari och 13 mars 2019, föranmälan krävs).
  5. Skydda kvarvarande kulturarv och tänk på helheten (läs och lyssna på Kristina Berglund).


Kontakta oss så kan vi berätta mer. Vi tar också gladeligen emot tips om snygga nybyggen (måste inte vara klassiskt men det bör ha värme, mjukhet, detaljer, symmetri och stil). Om våra följare gillar det kommer upphovspersonerna få massor av kärlek och gratisreklam, kanske t o m ett finpris.