1900-talets rivningar

Under 1900-talets brutala rivningsvåg försvann en chockerande stor del av Sveriges kulturarv. Den officiella berättelsen är att det var trångbodd och osanitär slum. Men var det verkligen verkligen bara fallfärdiga ruckel som revs? 

Den stora rivningsvågen

Rivningen av Klarakvarteren

Hur mycket revs?

Mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd 1960-1970. [1] Under åren 1960-1975 revs i Sverige c:a 30-40 000 hus från 1800-talet och över 100 000 lägenheter byggda före 1901. I Katrineholm och Hagfors revs 80% av bostadsbeståndet. I Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping minst 70%. I Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås, och Södertälje omkring 60%. [2] I vissa städer och stadsdelar, bl a Norrköping och nedre Norrmalm i Stockholm, revs över hälften av befintlig bebyggelse. I Stockholms innerstad över 700 byggnader!

Varför rev man?

Bakom fanns en kombination av rationalitetstänkande hos planerare; profitmaximering hos fastighetsägare och byggbolag; samt futuristisk ideologi hos politiker, arkitekter och tidens sociala ingenjörer. Det gamla skulle bara bort. Det hade inget värde oavsett hur vackert och välbyggt det var. [3]

“Futuristerna bejakade det destruktiva därför att de såg förstörelsen av det gamla som en förutsättning av det nya. Ur askan skulle det nya maskinsamhället resa sig.”  (Johan Rådberg) [4]

Dels låg de många av de mest påkostade byggnaderna ofta i vägen för de centrala köplådor, p-hus och motorleder man till varje pris ville ha in i stadskärnan på varje stor och medelstor stad. Här kan man se en fin film där Per Anders Fogelström berättar om omvandlingen av Södermalm: Närhet och rymd (1962)

Anders Wahlgren har också mästerligt fångat vemodet över den hänsynslösa förstörelsen av Sveriges städer, till förmån för varuhusjättarna, bilismen och de stora byggbolagen i sina finstämda dokumentärfilmer. (De filmer som inte finns online kan säkert lånas på bibliotek.)

Hur gick det till?

Det började med att Stockholms Byggnadsförening, i samarbete med Teknologiföreningen och Fastighetsägarförbundet drev igenom den nya byggnadsstadgan 1931 vilken möjliggjorde den modernistiska stadsplaneringens omedelbara införande och påföljande rivningsvåg. [5]

I olika städers översiktsplaner ritade man in planerade gatubreddningar och “saneringar” av centrala kvarter och aviserade flera decennier i förväg vad som skulle komma att rivas. Detta gjorde fastighetsägare obenägna att vilja investera i underhåll eller uppgradering av standarden.

Stadsbygggnadsplanen från 1931 och Byggnadslagen från 1947  gav dessutom kommunen rätt att utfärda förbud mot renovering! Med andra ord: Klara-kvarteren i Stockholm var dödsdömda redan på 40-talet, sedan var det ca 20 år av förfall innan rivningshetsen började på 60-talet. [6] Statliga låneregler gjorde det också mer fördelaktigt att riva än att underhålla.

När byggnaderna fått förfalla tillräckligt mycket så kunde de antingen rivas av fastighetsägaren eller exproprieras, med hygienskäl och dålig standard som ursäkt – precis som Mussolini gjorde i Rom, Stalin i Moskva, samt Robert Moses och Bröderna Rockefeller i New York, när de ville förverkliga sina monumentala visioner.

Den s k “riksgropen” som skulle komma att bli Sergels torg.

Hur kunde folk låta detta ske?

Opinionen mot rivningarna kom sent igång. Den professionella kulturmiljövården förhöll sig länge passiv och godtog argumenten att det var framstegsfientligt att slå vakt om annat än ett fåtal miljöer och byggnadsverk. [7]

Rivningarna ursäktades, och fortsätter ursäktas, med en historieskrivning som är starkt vinklad eller överdriven, och i många fall direkt falsk.

Eva Rudberg skrev i sin bok om Stockholmsutställningen 1930:

 

“Utgångspunkterna för funktionalisterna var en reaktion mot ett stelnat klassamhälle med fasta mönster, vanor och normer som dåligt svarade mot den moderna tiden. I form, teknik och material ville funktionalisterna frigöra sig från tidigare arkitekturepoker. Det var den egna tiden, som skulle speglas i byggnaderna, inte en ’stilarkitektur’, som byggde på gamla förebilder.”

 

Den här historieskrivningen bör ifrågasättas. Under trettio år innan Stock­holmsutställningen hade det pågått en framåtsyftande utveckling inom stadsbyggnad och bostadsutveckling. Under 1920-talet infördes allmän rösträtt i Sverige och i Stockholm byggdes nya stadsdelar och trädgårdsstäder. Det byggdes attraktivt planerade bostäder, för arbetare, av bland annat HSB. Lägenheterna var ljusa, luftiga, med moderna toaletter och kök.

 

Men modernisterna ville att diskussionen skulle fokusera på 1890-talets överbefolkade stadskvarter, byggda 40 år tidigare. De undvek konsekvent en diskussion om den då föreliggande progressiva utvecklingen eftersom de hade en annan agenda.Det är välkänt att svensk samhällsplanering genomgick en radikal omläggning i slutet på 1920-talet, vilken kulminerade i början på 1930-talet. (8)

Ändå upprätthålls denna version av historien envist, bl a genom TV-serier som Vår tid är nu, där den sympatiska fackrepresentanten så gärna flyttar från sin “trånga och dragiga” etta i Klara när hon blir erbjuden en tvåa i nybyggda Vällingby.

Scen ur “Vår tid är nu”, SVT

I verkligheten gick det mer till såhär:

Hur slutade rivningarna?

Rivningsvågen upphörde när både vänsteraktivister, kulturelit och konservativa började reagera och göra gemensam sak (liknande som i nyliga fallet med Nobelcenter och Tullhuset i Stockholm), i kombination med ekonomiska faktorer:

  • Folkliga protester och aktioner, inkl ockupationer rivningshotade byggnader och miljöer,  (Almstriden och Kv Mullvaden hör till de mest kända, men förekom i många städer landet runt, bl a i arbetarstadsdelen Haga i Göteborg).
  • Kulturpersonligheter engagerade sig (t ex arbetarförfattaren Per Anders Fogelström i Stockholm).
  • Politiker som Eva Remens (FP) som vågade sätta sig upp mot exploateringsintressen och politikerkolleger.
  • Oljekrisen.
  • Ekonomisk kris i mitten av 1970-talet.
  • Minskad efterfrågan.

Vad hände sen?

Under 1980- och 90-talen växte medveten om värdet av bevara kulturarvet för turism, affärsverksamhet, trivsel och kommande generationer. Bevarandeorganisationer och stadsantikvarier fick en stärkt ställning och på TV sände man program som Svenska hus (kan fortfarande ses) som ökade medvetenheten om svensk byggnadstradition, kvaliteten i t ex vackra gamla industribyggnader. Genom att restaurera och vid behov bygga till på ett hyfsat anpassligt sätt kunde man ge det gamla nya funktioner. Riksdagshuset och Sturegallerian i Stockholm är typiska exempel, liksom Kulturmagasinet i Sundsvall, Industrilandkapet i Norrköping, Signalfabriken i Sundbyberg, Turbinhallen i Järla sjö, fabrikerna i Nacka Strand etc.

Vad hann rivas?

Många typer av byggnader revs:

  • Enklare arbetarkvarter som många gånger förvisso var överförtätade, illa underhållna eller hade dålig sanitär standard – av ovan angivna skäl – men som i de flesta fall säkert kunde ha rustats upp och moderniserats, såsom man framgångsrikt gjort i alla liknande stadsdelar som blev kvar.
  • Charmiga småstadsträhus från 1700- och 1800-taletav den typ som fortfarande står kvar i bl a Vadstena, Sigtuna, Eksjö, Söderköping och gamla Gävle, vanligen med butiker i bottenvåningen och bostäder på övervåningen.
  • Älskade landshövdingehus i Göteborg som var omsorgsfullt utformade för att skapa maximal trivsel, skönhet, trygghet, brandsäkerhet och lagom täthet och trivsamma gårdar som blev som ett extra vardagsrum och skyddad mötesplats.
  • Idylliska trädgårdsstäder som anlagts för arbetare med stor omsorg om utformningen, bl a i Katrineholm, där mycket revs så sent som på 80-talet (!) och ersattes av trista skivhus. T o m nödbostäderna på 1910- och 20-talet, var ofta trädgårdsstadsidyller (några finns fortfarande kvar, bl a i Norrköping).
  • Gedigna bostadshus i putsat tegel från 1700- och 1800-talet (som i Gamla Stan i Stockholm), visserligen omoderna men fullt renoveringsbara.
  • Sagolika stadspalats, inkl finare bostadshus, hotell, restauranger, badhus, kurhotell, bryggerier, skolor, biografer, stationshus och andra märkesbyggnader, ofta ritade av våra främsta arkitekter och inspirerade av bl a franska riddarborgar, italiensk renässans eller kontinental jugend. Detta var solida byggnader som uppförts med stor möda och hantverksskicklighet i gedigna naturmaterial och kunde ha förskönat staden och lockat turister i århundraden. En del var flera hundra år gamla, andra bara några få decennier när de revs. I vissa fall av legitima skäl såsom allvarliga sättningsskador, men oftast bara för att de var i vägen för det nya.

Badhuset, Södertälje (Justus Hellsten, 1905 ), revs 1964.

Före och efter

I juli 2017 skapades vi Facebookgruppen FÖRE och EFTER – Låt oss aldrig glömma rivningshysterin som jämför gamla vyer med hur samma adress ser ut idag. Projektet blev en omedelbar succé och växte med rekordfart. Den inspirerade även Blekinge Läns Tidnings ledare: Sorgen över rivna vackra hus borde leda till något konstruktivt i samtidsarkitekturen Från den gruppen visar vi här några typiska exempel. (Klicka på en bild för att se hela sviten som bildspel.) Vi kommer att fylla på listan med fler exempel vartefter.

Stockholm

Wikipedia: Norrmalmsregleringen
SvD (2015-09-23): Så nära var det att Gamla Stan revs: “Overkligt

Malmö

Göteborg

Under den göteborgska rivningsvågen på 70-talet gick det kommunala bolaget Göta Lejon i bräschen för rivning. Företagets VD Louis Campanello definierade då vad som var saneringsmogen byggnad på följande sätt:

 

“En byggnad är saneringsmogen då en ny byggnad på samma fastighet kan ge en förväntad avkastning som överstiger avkastningen av den befintliga byggnaden på fastigheten.”

 

Skick, ålder, användning och utformning är således inte viktiga i detta sammanhang. (Jan Granath, Facebookdiskussion)

Se också bloggen Svensson (2018-01-20): Arkitekterna som förstörde Göteborg

Norrköping

Uppsala

Övriga städer


Se även vår sida med 2000-talets rivningar – om den nya rivningsvågen på 2010-talet.


Källor

1. Bengt O.H. Johansson, Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord, Kulturdepartementet 1997.
2. Gösta Alfvén, Ohälsosam arkitektur – en annan sida av funktionalismen, Balkong Förlag, 2016
3. Eva Eriksson,  (SvD 2010-01-26)
4. Johan Rådberg, Drömmen om atlantångaren (Atlantis, Stockholm, 1997)
5. Monica Andersson, Makten över stadens offentliga rum. Professionerna och hur de modernistiska idéerna vann kampen om stadsplaneringen, Stockholms universitet, Statsvetenskapliga institutionen, 2017
6. Gösta Alfvén, Ohälsosam arkitektur, Kapitlet “Byggnadslagar för funktionalismen”
7. Bengt O.H. Johansson, Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord, Kulturdepartementet 1997.
8. Föreningen för samhällsplanering, Vad ville modernisterna?