I decennier har arkitekturen i våra städer kapats av en självutnämnd elit med smak för det fula, det förvridna och det historielösa. Den modernistiska ideologin – för det är just vad det är: en ideologi – har haft fritt spelrum i stadsplanering, bostadsbyggande och offentliga monument. Resultatet är ett samhälle där byggnader alienerar snarare än integrerar, där invånare känner främlingskap snarare än samhörighet, och där det offentliga rummet förlorat sin värdighet.
Det är dags att erkänna det uppenbara: arkitektur är inte neutral. Den är ett politiskt uttryck. Och vi måste återta den för folkets, kulturens och nationens skull.
Modernismen – en ideologi maskerad som “framsteg”
Modernismen föddes inte ur folkliga behov, utan ur 1900-talets ideologiska laboratorier. Från Bauhaus till Le Corbusier till den svenska “funktionalismen” i 1930-talets Folkhem – modernismen var ett elitprojekt, där arkitekturens roll blev att forma den “nya människan”. I denna framtidsdröm fanns inte plats för tradition, identitet eller skönhet. Byggnader reducerades till maskiner. Människor till funktioner. Och staden till ett rationellt rutnät.
Men vad dessa visionärer glömde – eller ignorerade – var att människor är kulturella och känslomässiga varelser. Vi formas av våra miljöer. Vi söker igenkänning, inte abstraktion. Vi behöver skönhet, inte brutalism.
Modernismen hävdar att den är värdeneutral, att estetik är en privatsak. Men det är ett hyckleri. För om det vore sant, varför ser då nästan alla nyproducerade byggnader likadana ut? Varför förföljs varje försök till klassisk nyproduktion med hån i arkitekturpressen? Svaret är enkelt: modernismen är en ideologi med makt. Den tål inte konkurrens från det folkligt älskade.
Klassisk arkitektur är konservativ – i ordets bästa mening
Att bygga vackert, harmoniskt och traditionellt är inte bara en estetisk fråga. Det är en politisk handling. Klassisk arkitektur uttrycker kontinuitet. Den förmedlar att ett samhälle respekterar sin historia, värnar sin kultur och bygger för framtida generationer. Den binder samman det förflutna med nuet – och sänder ett tydligt budskap: vi hör hemma här.
Det är inte en slump att totalitära regimer ofta försökt ersätta klassiska symboler med sina egna monument. För arkitektur berättar vad ett samhälle är – och vad det vill vara. I vår tid har denna makt hamnat hos en teknokratisk, akademisk arkitektkår vars visioner sällan sammanfaller med medborgarnas önskan om trygghet, skönhet och igenkänning.
En nation som inte längre vill bygga vackert, har också slutat tro på sin egen framtid.
Demokrati kräver arkitektonisk representation
I dag har vi en absurd situation där opinionen är på en sida – och den offentliga makten på en annan. En undersökning från Kantar Sifo (2021) visade att mer än 70 % av svenskarna föredrar klassisk arkitektur framför modernistisk nyproduktion. Trots detta fortsätter byggindustrin och offentliga uppdragsgivare att rulla ut kantiga lådor av stål och glas, ofta mot kommuninvånarnas vilja.
Det är djupt odemokratiskt. Varför ska skattebetalarna gång på gång tvingas finansiera byggnader de ogillar, som skämmer stadskärnor och alienerar medborgare från det offentliga rummet? Vore det inte rimligt att efterlysa ett folkligt arkitekturprogram – där klassiska ideal, lokal kultur och historia ges en central plats?
Den klassiska arkitekturen är inte ett ”bakåtsträvande projekt”. Den är ett uttryck för majoritetens estetiska ideal – och det borde respekteras i ett demokratiskt samhälle.
Symbolpolitik som faktiskt fungerar
Politiker älskar symbolhandlingar – flaggdagar, regnbågsövergångsställen, klimatstrategier. Men få tänker på att arkitektur är den mest beständiga formen av symbolpolitik som finns. Ett klassiskt torg, en skolbyggnad i nyrenässans, ett stadshus i jugend – dessa signalerar mer än vad tusen pressmeddelanden kan göra.
Om en regering verkligen vill visa att den står för kultur, kontinuitet och gemenskap – då borde den börja bygga så. Arkitekturen bör spegla det samhälle vi vill ha, inte ett ideologiskt experiment från 1900-talet.
Förslag till åtgärder – konkret politik:
-
Krav på estetisk prövning i alla kommunala byggprojekt, med folklig remissrunda.
-
Stöd till nyklassicistiska och traditionella arkitekturskolor.
-
Premie till byggföretag som använder lokala material och traditionella metoder.
-
Arkitekturpolicy som slår fast att offentliga byggnader ska eftersträva beständighet och skönhet.
-
Skydd för historisk stadsmiljö mot “modernistiska intrång”.
Avslutning: Dags för en arkitekturpolitik värd namnet
Arkitektur formar inte bara våra städer – den formar vårt samhälle, vår kultur och vår identitet. Att överlåta denna makt till en snäv, akademisk elit är inte bara dålig smak – det är dålig politik.
Vi behöver ett nytt arkitekturideal. Ett som bygger vidare på vår historia, respekterar folkviljan och skapar miljöer där människor trivs, känner samhörighet och blir stolta över sin omgivning. Klassicismen är inte en relik – den är ett politiskt alternativ.
Det är dags att återuppbygga Sverige. Vackert.
Arkitektupproret borde kontakta de olika politiska partierna med sina förslag om att folket skall få större demokratiskt inflytande kring större kommunala byggprojekt. Hur skall vänstern som säger sig företräda massorna argumentera mot folkligt inflytande?
Ett möjligt argument mot direktdemokrati är att vanliga röstare inte har den tid att lägga ned för att göra en rättvis bedömning av de olika förslagen, men när man ser hur dåliga beslut som sker utan folkets inflytande så menar jag att den rädslan är överdriven. Och även om folket skulle ta fel beslut så är det ändå de som skall leva med miljön och får då ta ansvaret. The buck stops here.
Kanske borde Arkitektupproret bjuda in företrädare för makten till ett AU möte. Men rimligtvis borde de känna till era argument väl nu utan det.
En annan fråga är att i princip alla hus äldre än 1900 borde skyddas och föras in i ett register. Viktigare historiska monument borde ha värmekameror som kan detektera brand.