Helsingborg planerar ett nytt bibliotek – ett projekt som ska bli stadens nya kulturhjärta och en mötesplats för framtiden. Det låter lovande på papperet. Men när vi serförslaget är känslan allt annat än upplyftande. Återigen ser vi en lådliknande, glasdominerad byggnad, omgiven av marknadsföringsfraser om ”öppenhet”, ”transparens” och ”integration med parken”.
Detta är ett mönster som upprepas i stad efter stad: platta tak, kubiska former, anonyma fasader och tillfälliga designtrender. Ett formspråk som väldigt få människor faktiskt älskar, men som arkitekter och byggaktörer ständigt driver igenom.
Vem bygger vi för?
Frågan är: vem bygger vi för – folket eller branschen? Är inte kommunen ytterst en representant för stadens invånare? Varför ställer man inte frågan: Vad vill människor faktiskt se i sin stad?
All forskning visar samma sak: människor föredrar klassisk, tidlös arkitektur. Byggnader med harmoni, proportioner och vackra detaljer rankas alltid högst i undersökningar. Ändå ser vi gång på gång samma modernistiska koncept, som lika gärna kunde stå i vilken förort som helst. Är det demokratiskt att medborgarnas vilja konsekvent ignoreras?
Det vinnande förslaget – redan förvanskat
Kommunen säger att ”det vinnande uttrycket” har bevarats, men hur mycket finns kvar efter alla nedskärningar? Det underjordiska parkeringsgaraget är borta. Entréer har ritats om. Materialval pressas sannolikt ned för att spara pengar. Vi vet vad detta betyder i praktiken: det som gav förslaget karaktär urvattnas, och resultatet blir ännu en anonym byggnad som inte väcker känslor.
Ett nytt bibliotek är mer än en funktionell byggnad. Det är ett landmärke, en symbol för kunskap och kultur. Ett offentligt bygge, finansierat med våra gemensamma medel. Då måste det också byggas med en ambition om skönhet och värdighet – inte bara kostnadseffektivitet och trendiga koncept.
Modernismens grepp om byggandet
Hur hamnade vi här? Svaret är att svensk arkitektur sedan 1930-talet har styrts av ett modernistiskt ideal där funktionalism och ”ärlighet” i material och form betraktats som det enda rätta. Det är ett slutet system, där arkitektskåren premierar varandra, där skolorna lär ut samma formspråk och där byggherrar hellre följer rådande trend än lyssnar på vad folk vill ha. Resultatet blir en arkitektur som människor upplever som kall och opersonlig – men som ständigt hyllas i branschtidningar.
Dags för verklig medborgardemokrati i arkitekturen
När kommunen talar om dialog och delaktighet handlar det nästan alltid om funktion – inte om gestaltning. Invånarna får säga sitt om placering, parkering eller möblering, men aldrig om själva uttrycket. Varför? Är man rädd för svaret? Vi vet att när människor får välja mellan modern låd-arkitektur och klassisk, tidlös arkitektur vinner det klassiska alltid stort.
Om vi menar allvar med demokrati i stadsplaneringen måste invånarna få verkligt inflytande över hur deras stad ser ut. Varför inte låta medborgarna rösta på olika arkitektförslag innan beslut fattas? Varför inte ge plats åt arkitekturstilar som människor faktiskt uppskattar?
Helsingborg förtjänar bättre
Det nya biblioteket hade kunnat bli Helsingborgs stolthet – en byggnad som förenar klassisk skönhet med modern funktion. Ett hus som om hundra år fortfarande väcker stolthet, inte skam. I stället riskerar vi ännu en kortlivad trendprodukt, som lika gärna kunde stå var som helst.
Det kanske aldrig var tanken att det skulle vara för medborgarnas skull att det nya biblioteket skulle byggas, utan för att – symboliskt – placera Helsingborg stad på världskartan med ett monumentalt – symboliskt – bibliotek. Som när Operan byggdes i Köpenhamn, även den förfulad både ute och inne, inte av en stadsarkitekt, utan av givaren Maersk McKinney-Møller. Eller som när Uppsala universitet använde miljarder på en ny administrationsbyggnad – Segerstedtska huset – som liknar Estonia mer än någonting annat.
Det är en blandning av cynism, dumhet, snålhet, högfärdighet, och framför allt icke-medveten sådant som innebär att det absolut fulaste projektet blir av. Och det gynnar framför allt en elit av byggmästare och arkitektar som tjänar mycket pengar på att bygga precis vad som helst.
Jag förstår frustrationen. Många människor längtar efter byggnader som känns varma, värdiga och igenkännbara – det är ett legitimt behov. Men att påstå att kommunen ”vägrar bygga det folket vill ha” bygger på en missuppfattning om vad arkitekturens uppgift är.
Arkitektur är inte en popularitetstävling, utan ett långsiktigt samtal mellan det som var, det som är och det som kommer. Om städer bara byggde det som just nu uppfattas som ”vackert”, skulle de stanna i tiden. Städer växer av att våga gå före, inte av att spegla nostalgi.
Det är sant att människor ofta rankar klassisk arkitektur högt – men det betyder inte att framtidens byggnader måste se ut som gårdagens. Precis som vi inte kräver att dagens författare ska skriva som Strindberg, kan vi inte kräva att dagens arkitekter ska bygga som Tessin.
Demokratin i arkitektur handlar inte om att alla röstar på en stil, utan att alla får leva i miljöer som fungerar, inspirerar och utvecklar samhället. Det kräver lyhördhet – men också mod. Att bygga för framtiden är alltid ett risktagande.
Om det nya biblioteket i Helsingborg lyckas kombinera funktion, generositet och skönhet på sitt eget sätt, kommer människor att älska det. Kanske inte dag ett. Men arkitekturens historia visar att de byggnader som utmanade sin samtid ofta blev just de vi senare kallade tidlösa.
Visst kan folk ha fel t.e.x var många parisare kritiska till Eiffeltornet till en början innan det blev en succe men jag tycker ändå att folk skall få bestämma. The buck stops here. Arkitekterna borde se det som en ännu större ära om deras förslag utvals av folket i kommunen. i en demokratiskt omröstning.
De får väl övertyga folket i anordade lokala debatter och argumentera för sitt förslag. Problemet är väl att invånarna skulle få ta ställning till 7 modernistförslag. Även om jag gillar modernism som Sydneys Operahus och skinande glasskyskrapor så känner jag en hunger för fler nybyggda hus i de många klassiska stilarna. Konstigt att arkitekterna bojkottar dessa härliga gamla stilar antingen så är det enfald eller så är det marxistiskt anti historiskt anti väst psykopati styrt uppifrån.
Kanske kan dock retromoderna stilar vara ett sätt att gå där man blandar glaspartier med gamla historicistiska detaljer.
Ett gammalt exempel på byggnader som känns lite moderna idag är orangerier för de kombinerar ofta just glasyta med historicistiska inslag som pelare. Även den enorma utställningshallen Crystal Palace var ju både i glas och med en del utsmyckningar.
Kanske man skulle kunna bygga en byggnad helt i blått glas men med nyklassicistiska pilastrar och pelare i fasaden.
Vid någon sjö i Lappland hade det varit trevligt med ett mörkt trähus i vikingastil. Eller en stad med lappkåtor bakom lapporten.
Fler av Sveriges miljardärer borde likt Johan III säga att bygga är min största lust, eller åtminstone tredje.