I försök att hitta förklaringar till varför så många föredrar äldre byggnader framför samtida så har det återkommande framförts spekulationer i media om att ”i oroliga tider blir folk mer benägna att blicka bakåt, bli mer nostalgiska och konservativa.” För det kan ju absolut inte bero på att den är ful, trist, konstig, disharmonisk eller allmänt misslyckad.
Definition av nostalgi
Vad är då nostalgi? Ursprungligen betydde ordet hemlängtan.
”Nostalgi (av grekiskans nostos ’hemkomst’ och algos ’smärta’) betyder ordagrant ’smärtan förknippad med hemlängtan’, vilket kan avse såväl tid som plats. Den kan vara vemodig med en njutningsfylld/smärtsam längtan hem eller tillbaka till något förlorat, särskilt om längtan till vissa miljöer.”
”Begreppet myntades ursprungligen år 1678 av den 19-årige schweiziske läkarstudenten Johannes Hofer som en medicinsk diagnostisk term för sjuklig hemlängtan” [t ex hos soldater].
”En betydelseglidning gjorde att uttrycket snart även betecknade längtan efter platsen för en oskuldsfull barndom. Immanuel Kant var den förste som hävdade att nostalgin är en längtan efter ett då snarare än ett där. Det är i denna moderna tidsinriktade betydelse ordet oftast används i dag.” (Wikipedia)
Såsom vi i dagligt tal använder ordet numera har det alltså kommit att betyda något i stil med ”igenkänningens glädje, kryddad med lite saknad”.
Det är i huvudsak minnen från ens barndom eller ungdom som gör starkast intryck och väcker de starkaste känslorna när man återser en sak eller plats, känner en doft, hör en melodi eller röst, läser en bok eller ser ett TV-program från när man växte upp.
Detta en högst personlig upplevelse som är direkt kopplad till ens egna erfarenheter. Den har ingenting med skönhet att göra. Framför allt kan man inte känna nostalgi för en tid eller plats som var före ens egen livstid, såvida man inte hade ynnesten att själv växa upp i ett äldre hus eller med antikviteter som inredning.
För att ta mig själv som exempel. Jag är född i början av 1960-talet men kan få nostalgiska känslor för gröna keramikföremål från Uppsala-Ekeby från 30-talet för att mormor hade såna. Sen tycker jag att de är vackra att se på också.
Men dessa nostalgikänslor gäller verkligen inte bara vackra saker. För några år sedan råkade jag parkera bilen vid en trottoar där det fanns ett elskåp av något äldre modell med lite rundade hörn och gul-svart-randig markeringsstolpe. Genast fick jag starka nostalgikänslor! Inte för att det var ett särskilt vackert elskåp utan för att det fanns just ett sådant på gatan utanför vårt hus när jag var barn.
Eller när man tittade på Go’kvälls nostalgiprogram om olika årtionden på SVT. ”Å, en raketost!” ”En Röda Klara!” Eller när man ser en gammal bilfilt från 60-talet skymta förbi i rutan. Svart med gula, röda och turkosa rutor, hur ful som helst, men det var just en sådan filt vi hade! Blir lika nostalgisk när jag ser en Esso eller Texaco-logga.
Märkte liknande reaktioner både hos mig själv och andra när vi var på den fantastiska utställningen Nordbor på Nordiska Museet. Så många vackra, intressanta och hantverksmässigt enastående föremål från fem århundraden. Omsorgsfullt gjorda montrar i suggestiva miljöer med årstidsteman och kreativ ljussättning. Man tittade och tittade, och kunde söka på en interaktiv skärm om man ville läsa mer om något av föremålen.
Ändå var det först när man närmade sig slutet av 1900-talet – och egentligen borde vara för trött av alla intryck och information för att ens reagera – som de nostalgiska känslorna väcktes till liv. ”Å, en gammal tetrapak! En kadmiumgul elvisp! En blommig plastburk med brunt lock! Och en islandströja!” Det var verkligen inte för att dessa föremål var vackra – de var snarare fruktansvärt fula – utan för att man kände igen dem från sin barndom.
Så ja, vi kan nog alla vara lite nostalgiska ibland.
Men vilka är det egentligen som är mest nostalgiska?
Detta med nostalgi (i ordets moderna bemärkelse) verkar i synnerhet vara något som många yngre formgivare, inredare och arkitekter drabbas av. För dem verkar det inte heller spela någon roll hur fult något var utan tittar nostalgiskt tillbaka på den brutalistiska eran som de gissningsvis själva växte upp under, med sin råa betong, grova design och brun/orange/gul/gröna inredning i syntetiska material.
Visst kan det vara roligt, pga just nostalgi, att se väl genomförda 70-tals-inredningar i SVTs Vem bor här? Men att som byggherre eller arkitekt försöka imitera det sämsta från miljonprogrammet blir snarare vad jag kallar retrotristess.
Till skillnad från byggnader och föremål från tidigare epoker som (om man tar hand om dem) bara blir mer attraktiva med tiden så gäller inte detta för den brutalistiska epoken. Ingen kan säga att material som betong, eternit eller pvc åldras vackert. Om man inte älskar den av rent nostalgiska skäl alltså.
Ta t ex den schweizisk-brittiske filosofen Alain de Botton, som i TV-serien The Perfect Home frågar sig ”So what are the modern ideals that we could be celebrating in our homes?” För att ta reda på det gör han ett återbesök det brutalistiska radhus i Zürich där han växte upp.
När han går genom den underjordiska gångtunneln som leder upp till de radhusen så reagerar han inte med samma obehag som de flesta av oss andra gör inför en sådan tunnel utan han stannar upp helt betagen och smeker den råa betongen – av nostalgi!
What I always loved about this is the concrete. Swiss concrete is the most amazing invention. They put wood slats over it that leaves an imprint of the wood. It’s extremely sort of sensual texture. I remember running my hands along this as a child, constantly. It’s got a great smell as well, a concrety smell. For me that’s a very positive smell. It brings back my whole childhood.
Lyckligtvis är han inte arkitekt utan filosof men han propagerar ändå för den stil som han själv växte upp med, av tydliga nostalgi-skäl.
Nostalgi eller skönhetssinne?
Men, om det inte är nostalgi, vad är det då som gör att många vanliga människor ändå envisas med att föredra äldre byggnader och miljöer som skapats långt innan de själva var födda?
Konservatism? Knappast det heller. Man kan uppskatta och föredra tidlös skönhet utan att vara politiskt konservativ. Jag har i alla fall aldrig varit det. Och kan nog med säkerhet säga att ingen av dem som bedriver aktivism för vackrare arkitektur längtar tillbaka till några klassklyftor, hästdroskor eller utedass på gården.
Man uppskattar helt enkelt äldre miljöer för att de känns bättre och är vackra och intressanta att titta på. Hantverksmässigt byggda i lokala material, harmoniska proportioner, naturliga jordfärger, fina dekorationer och mänsklig skala med trygghetsskapande täthet. Det är därför turister dras till bevarade pittoreska miljöer såsom Gamla Stan i Stockholm, gamla delen av Malmö, trästaden i Gävle, Söderköping eller Eksjö.
Det behöver inte vara mer mystiskt än så.
Numera så går det att bo i sådana miljöer med värme och vatten, demokrati och jämlikhet. Och det går även bygga nya vackra miljöer, såsom 2024 års finprisvinnare Brf. Tygvävaren 3 i Alingsås där varenda detalj både utanpå och inuti och på gården är vacker och genomarbetad och anknyter till kvarterets historia.
Så, kan vi nu en gång för alla skilja mellan nostalgi och vanligt oförstört sinne för skönhet, proportioner, omsorg och kvalitet?
