Rösta fram Kasper Kalkon-priset 2026 – Utse 2025 års fulaste nyproduktion!

Torsdagen den 26 mars 2026 presenterar Arkitekturupproret det ökända Kasper Kalkon-priset, som tilldelas det senaste årets fulaste nybygge. För elfte året i rad försöker vi vända den förfulande byggtrenden.

Men 2026 gör vi också något nytt.

Walk over i fintävlingen 2026

Efter noggrant övervägande har Arkitekturupproret beslutat att Sveriges finaste nyproduktion 2026 lämnar walk over. Anledningen är enkel:
Sverige har under det gångna året inte tillförts någon ny byggnad som kan beskrivas som vacker.

Istället riktar vi blicken mot det som kunde ha blivit något annat.

I år röstar ni därför fram det vackraste alternativa förslaget till Nobel Center – en påminnelse om att bättre arkitektur inte bara är möjlig, utan ofta redan har ritats, diskuterats och sedan ignorerats.

Rösta på det finaste förslaget genom att klicka här!

Skönhet går att mäta. Och ibland mäts den bäst i det som aldrig fick byggas.

Kasper Kalkon-priset 2026 – framtidens fulhet

Även Kasper Kalkon-priset tar ett steg framåt i tiden.
Utöver årets sedvanliga nomineringar inför vi nu en förhandstävlan där ett projekt får tävla i förskott:

Nobel Center.

Nobel Center ges här möjligheten att utses till Sveriges fulaste framtida nybygge – ett sätt att belysa hur prestige, symbolpolitik och arkitektonisk självupptagenhet riskerar att skapa morgondagens kulturarvsskandaler redan på ritbordet.

Kasper Kalkon-priset

Kasper Kalkon-priset introducerades 2016 som ett motpris till Sveriges Arkitekters Kasper Salin-pris och blev snabbt ett av Sveriges mest omtalade arkitekturpriser. Det delas ut av Arkitekturupproret, en politiskt obunden ideell folkrörelse som verkar för vackrare arkitektur, trivsammare städer och mänskligare boendemiljöer.

Upproret startade i Sverige 2014 och har sedan dess spridits internationellt. Vår förhoppning är fortfarande att priset en dag ska kunna avskaffas – men än så länge fortsätter arkitekturen att leverera.

Nomineringar till Kasper Kalkon-priset

1. Hotel Willow – Trelleborg

Hotel Willow – Gnälleborgs arkitektoniska huvudvärk

Mitt i Trelleborg reser sig Hotel Willow, en byggnad som enligt sina skapare ska vara modern, välkomnande och arkitektoniskt framstående. I verkligheten är det snarare ett monument över överambition och estetisk förvirring. Byggnaden verkar ha tagits fram i en brainstorming där någon sa “Låt oss göra allt på en gång” – och resultatet blev en kakofoni av material, former och färger som skriker utan att egentligen säga något.

Hotel Willow är en plats där proportioner och sammanhang har fått stå tillbaka för egenmäktig formgivning. Fasaderna, som ska signalera modernitet, ser snarare ut som slumpmässigt staplade volymer som försökt imitera ett boutique-hotell, men landat i något som mest liknar ett arkitektoniskt misstag. Träinslag, glaspartier och metallfärgade paneler konkurrerar om uppmärksamheten, vilket gör att byggnaden snarare distraherar än välkomnar.

I omgivningen sticker Hotel Willow ut – men inte på ett charmigt sätt. Den påminner mer om en byggnad som tappat bort sin själ och verkar tro att attityd och “unik identitet” kan kompensera för bristande harmoni. Besökare och förbipasserande lämnas ofta med samma känsla: att stå framför byggnaden är som att stirra på en bild utan fokus – man vet inte om man ska imponeras, förfäras eller skratta.

Om Arkitekturupprorets ful-pris delas ut för byggnader som prioriterar självgod design framför proportion, kontext och användarvänlighet, är Hotel Willow en självklar kandidat. Det är ett hus som försöker vara allt på en gång, men som i processen glömt att Trelleborg faktiskt är en stad där människor bor och rör sig. Hotel Willow är inte bara en byggnad – det är en varning för vad som händer när ambitionen får härja fritt utan konsekvens, en arkitektonisk huvudvärk som stannar kvar långt efter att man passerat.

Rösta nedan

Omröstning här

2. Agnes Kulturhus – Gävle

Agnes Kulturhus – Gävle kommuns monument över självhögtidlighet

I Gävle reser sig Agnes Kulturhus, kommunens stolta prisbelönta tillskott till stadsbilden – ett bygge som enligt Gävle kommun ska vara en levande mötesplats för kultur, kreativitet och gemenskap. I verkligheten är det snarare ett arkitektoniskt försök att se betydelsefullt ut utan att riktigt leverera något. Man kan nästan känna hur byggnaden själv vill applådera sig själv varje gång någon passerar.

Formmässigt är det glas, volymer och “rena linjer” som ska signalera öppenhet och modernitet. I praktiken blir det ett sterilt, överarbetat uttryck där varje del verkar vilja vara viktig, men där resultatet är… tystnad. Stora öppna ytor och glaspartier ska ge rymd och inbjudande atmosfär, men ger mest en känsla av tomhet – som om byggnaden stirrar på dig och säger: “Här är kultur, men bara om du förstår den.”

Ambitionen att skapa en mötesplats för människor är tydlig på papperet, men arkitekturen tycks ha glömt just människorna. Rummen är stora, ytorna öppna, men allt är arrangerat som om det vore en scen där besökarna är statistroller. Den vill vara modern, självsäker och ikonisk, men landar i något som känns mer som ett monument över kommunala visioner än en plats där folk faktiskt vill vistas.

Gävle kommun har delat ut pris till detta bygge, och man kan nästan höra hur juryn nickar och applåderar idéerna om “innovation” och “samlingspunkt” – trots att byggnaden i praktiken mer skriker “se på mig, jag är viktig” än “kom in och känn dig hemma”. Agnes Kulturhus är arkitekturens version av en självhögfärdig talare på ett seminarium: mycket prat, lite substans, och övertygad om att alla borde bli imponerade.

Om Arkitekturupprorets ful-pris hade en kategori för byggnader som tror mer på sin egen betydelse än på människor, proportioner eller vardagsfunktion – då skulle Agnes Kulturhus vinna med råge. Det är en byggnad som vill stå för kultur, men mest står för sitt eget ego.

Rösta nedan

Omröstning här

3. Hatstores – Kalmar

Kalmar får en hatt på huvudet – och alla stirrar

Mitt i Kalmar har Hatstores huvudkontor rest sig som en arkitektonisk självständighetsförklaring – eller, mer sannolikt, som en byggnad som inte visste vilken riktning den ville ta. Kalmar kommun belönade nyligen projektet med sitt byggnadspris, trots att det ser ut som om någon samlat kontor, produktion och experimentverkstad i en gigantisk, kreativ soppa där volymer, vinklar och material fått improvisera fritt utan någon som helst styrning.

Arkitektbyrån bakom, Kamikaze Arkitekter med Christoffer Marsvik i spetsen, talar om “framtidens arbetsplats” där människan står i centrum. I verkligheten ser det snarare ut som om byggnaden tänkte: “Människan? Vi lägger dem åt sidan, här ska kuber få leka fritt.” Kuber staplade på kuber, fasader som verkar ha kastats upp som i ett aprilskämt, och materialval som skriker: ”Vi bryr oss inte om omgivningen”.

Blickar man från gatan är Hatstores huvudkontor en blandning av fascination och skräck. Den påminner om en jättelik hatt som ramlat ner från himlen, eller en byggarbetsplats som glömts kvar över helgen och sedan fått ett officiellt pris. Fasaderna liknar ett patchwork av självbelåten modernism och kubiskt experimenterande, och resultatet är en byggnad som får förbipasserande att ifrågasätta om någon faktiskt tänkte igenom vad detta skulle bli. Om innovation innebär att få folk att stanna upp, rynka på näsan och undra om arkitekten var med i ett långvarigt experiment, då har Kalmar verkligen lyckats.

Inuti är det inte mycket bättre. Arkitekterna försvarar huset med ord som “funktion möter mänskligt välbefinnande” och att byggnaden ska ge både kreativitet och produktivitet. Men verkligheten talar ett annat språk: korridorer som känns som labyrinter, vinklar som tvingar besökaren att kisa mot solen, och kuber staplade på kuber som får en att undra om det finns någon logik alls i hur människor ska röra sig här. Den som vågar gå in utan karta riskerar yrsel, huvudvärk och en existentiell kris kring vad “framtidens arbetsplats” egentligen innebär.

Hatstores huvudkontor är en monument över vad som händer när ambition går före proportion, estetik och stadsmiljö. Om Arkitekturupprorets ful-pris finns för byggnader som får människor att skratta, sucka och undra varför någon faktiskt ritade detta, är detta en självklar kandidat. Byggnaden står kvar mitt i Kalmar som en permanent påminnelse om att innovation ibland kan förvandlas till ett monument över arkitektens ego – och att ibland behöver en stad säga nej till sina egna byggnadspriser.

Rösta nedan

Omröstning här

4. Aurora kultur och kongress – Kiruna

Aurora Kultur & Kongress – Kirunas arkitektoniska norrskenskatastrof

Mitt i Kiruna har Aurora Kultur & Kongress rest sig, stadens nya “kreativitetscentrum” som enligt arkitekterna ska samla teater, bibliotek, konsthall och mötesplats under ett tak. I verkligheten ser det ut som om någon tagit ett norrsken, en gigantisk akvarell och en arktisk solnedgång, kastat allt i en mixer och försökt stapla ihop det under samma byggnad. Resultatet? Ett hus som får förbipasserande att både stanna upp och höja på ögonbrynen – inte av förundran, utan av ren förvirring.

Byggnaden är full av ambition, men ambitionen har helt tappat kontakten med logik. Sfumato, det enorma akvarellverket som sträcker sig över flera våningar, gör att man känner sig som en liten docka i ett konstnärligt mikroskop. Det är färg, händer, fötter och bergssiluetter i ett överdimensionerat kaos som mer förvirrar än inspirerar. Historiska detaljer från gamla Igloo, som klockor och hackformade krokar, drunknar i byggnadens överlastade form, och man lämnas med en känsla av att inget faktiskt har fått plats i proportion med något annat.

Arkitekterna pratar om att byggnaden ska spegla landskapet, ljuset och stadens puls. I praktiken blir Aurora Kultur & Kongress en orienteringsövning: trappor, korridorer och öppna ytor flyter ihop, och det är svårt att avgöra var man är, vart man ska, eller ens om man har hamnat i fel byggnad. Den poetiska visionen har blivit ett arkitektoniskt virrvarr, där form har fått springa fritt utan att tänka på funktion eller människan som faktiskt ska använda huset.

Aurora Kultur & Kongress lyckas på ett sätt med det viktigaste: den syns, den väcker känslor och den skapar diskussion. Men dessa känslor är ofta frustration, yrsel och en lätt panik över att försöka orientera sig i byggnadens överambitiösa labyrint. Det är ett hus som försöker vara allt – norrsken, stadens symbol, kulturellt epicentrum och konstinstallation i ett – men glömmer proportion, rytm och rent praktiskt att människor behöver kunna vistas där utan att känna sig förlorade.

Om Arkitekturupprorets ful-pris delades ut för byggnader som gör människor osäkra, irriterade och samtidigt får dem att skratta åt arkitekturens absurditeter, skulle Aurora Kultur & Kongress vinna med lätthet. Det är ett monument över arkitektonisk egotripp och konstnärlig överambition – ett hus som inte bara vill ta plats i Kiruna, utan som verkar ha glömt att lämna plats åt människorna som faktiskt ska använda det.

Rösta nedan

Omröstning här

5. EON kontor – Malmö

 

E.ON:s Nyhamnen-kontor – Malmö hamns glansiga ego-monument

Mitt i Nyhamnen står E.ON:s huvudkontor, Malmös senaste försök att kombinera hållbarhet, företagsimage och arkitektonisk betydelse. På papperet är det imponerande: BREEAM Outstanding, WELL-certifiering, dagsljusinsläpp och dubbelskalsfasader som skyddar mot både kyla och sol. I verkligheten är det ett glansigt, självbelåtet monster som sträcker sig över hamnen och säger “titta på mig, jag är framtiden” – samtidigt som det nästan aktivt ignorerar allt annat runtomkring.

Fasaden glänser i solen som ett överdrivet skyltfönster för företagsvärderingar, och byggnadens vinklar, glaspartier och enorma mellanrum skriker om ambition utan själ. Det är som om hela kontoret är en kostym sydd av certifikat, PR och hållbarhetsmärkning – snyggt på håll, men totalt känslokall för människor, stadens rytm och den omgivande hamnmiljön. Glaset reflekterar ljus och hav, men speglar samtidigt en byggnad som tar mer plats än den förtjänar.

Materialen – tegel och trä – är förvisso äkta och gedigna, men de drunknar under byggnadens övertydliga viktiga-min-gest: dubbelskalsfasader, solskydd och teknik som nästan verkar designad för att påminna förbipasserande om att här finns någon som bryr sig mer om certifikat än om stadsbilden. Den vill vara ikonisk, men blir snarare Malmös egen arkitektoniska billboard: synlig, viktig och totalt ointresserad av sin omgivning.

Om Arkitekturupprorets ful-pris hade en kategori för byggnader som tror mer på sin egen betydelse än på proportion, kontext och stadens puls – ja, då skulle E.ON:s huvudkontor i Nyhamnen vinna på walkover. Det är ett glansigt ego-monument mitt i Malmö: hållbart, certifierat, synligt – och samtidigt helt känslokall, övertydlig och lite pretentiöst på ett sätt som får förbipasserande att undra om framtiden alltid måste se ut så här.

Rösta nedan

Omröstning här

6. Greenhouse Sthlm –  Stockholm

Greenhouse Sthlm – grön fernissa på en gigantisk glaslåda

I Stockholm har Greenhouse Sthlm slagit upp sina glasväggar och presenterat sig som framtidens hållbara kontor och hotell. Namnet antyder något organiskt, levande och nytänkande. Verkligheten? En massiv, självgod glaslåda som lutar sig mot sin egen spegelbild och verkar övertygad om att storlek och reflektion räcker som arkitektonisk idé.

Den enorma glasfasaden dominerar allt, som ett uppblåst skyltfönster där innehållet aldrig riktigt lever upp till förväntningarna. Bakom glaset upprepas samma monotona struktur i all oändlighet – pelare, bjälklag, våning efter våning – som om någon kopierat och klistrat tills budgeten tog slut. Det är inte variation, det är inte rytm – det är ren upprepning, serverad i överdimensionerad skala.

Basen i tegel försöker ge tyngd och stadsmässig förankring, men fungerar mest som en ursäkt: ett tunt lager “stad” som ska få resten att framstå som genomtänkt. Ovanpå tronar glasvolymen som ett självlysande bevis på att någon någonstans bestämde att transparens automatiskt betyder kvalitet. Resultatet blir en byggnad som inte bara saknar identitet – den verkar aktivt undvika den.

Och så har vi namnet: Greenhouse. Växthus. Det antyder liv, grönska, något som växer. Här växer egentligen bara en sak: tron på att hållbarhetsretorik kan ersätta arkitektur. Att kalla detta för ett “greenhouse” är ungefär lika träffsäkert som att kalla en parkeringsplats för en botanisk trädgård. Det är greenwashing i sin mest bokstavliga, glasinklädda form.

Om Arkitekturupprorets ful-pris delas ut till byggnader som gömmer sin tomhet bakom blänkande fasader, stora ord och ännu större glasytor, då är Greenhouse Sthlm inte bara en kandidat – det är en favorit. Ett monument över samtida arkitekturs största svaghet: att tro att mer glas, mer volym och mer självförtroende automatiskt betyder bättre arkitektur.

Rösta nedan

Omröstning här

Missa inte prisutdelningen Torsdag den 26 mars 2026!

Torsdag den 26 mars 2026 klockan 17.00 presenteras vinnaren av Kasper Kalkon-priset, samtidigt som det vackraste alternativa Nobel Center-förslaget hyllas under Arkitekturupprorets gala.

Kvällen bjuder på prisutdelning, musik, debatt och mat. Bar finns på plats.
Välkommen till en kväll där arkitektur tas på allvar – och på orden.

Prisbucklan “Skaparvånda”

Vågar 2026 års vinnare dyka upp och ta emot Kasper Kalkon-priset?
Prisbucklan Skaparvånda, skapad av konstnären Mikael Grahn, föreställer en arkitekt korsad med en kalkon i färd med att massproducera lådor. Ett motiv som, även 2026, känns märkligt tidlöst.

HÄR kan du rösta i båda omröstningarna
Sista röstningsdag är 26 mars 2026