Inom kognitionsforskningen talar man om cognitive load – den mentala ansträngning som krävs för att förstå sin omgivning. Applicerat på staden handlar det om något så grundläggande som detta: hur lätt är det att orientera sig, känna igen sig och förstå var man befinner sig?
Redan 1960 visade Kevin Lynch i The Image of the City att människor skapar mentala kartor genom tydliga strukturer: gator, knutpunkter, landmärken och distrikt. Städer som har detta upplevs som begripliga. De går att läsa.
Forskningen har sedan dess bekräftat bilden. Inom miljöpsykologi visar bland annat Stephen Kaplan och Rachel Kaplan att miljöer med struktur och variation minskar mental trötthet (Attention Restoration Theory). Roger Ulrich visar samtidigt att vissa miljöer aktivt sänker stressnivåer, medan andra inte gör det.
Detta är inte abstrakt teori. Det går att se i svenska städer.
Ta Gamla stan eller Lunds stadskärna. Här finns tydliga gaturum, variation i fasader, småskalighet och visuella hållpunkter. Du vet intuitivt var du är. Du behöver inte tänka – du orienterar dig.
Jämför det med stora delar av modern bebyggelse som Rosengård eller miljonprogramsområden som Tensta. Här möts man ofta av upprepade fasader, otydliga gaturum och brist på landmärken. Resultatet är inte bara estetiskt monotont – det är kognitivt krävande. Det tar mer energi att förstå platsen.
Detta förstärks av forskning om wayfinding in architecture, där exempelvis Romedi Passini visat hur människor förlitar sig på visuella strukturer för att navigera. När dessa saknas ökar osäkerheten – och därmed belastningen.
Poängen är enkel men ofta förbisedd: arkitektur påverkar hur mycket vi måste arbeta mentalt bara för att befinna oss i en stad.
När vi bygger miljöer som saknar tydlighet och variation skapar vi inte bara “moderna uttryck”. Vi skapar miljöer som kräver mer av människor – varje dag.
En stad borde inte kännas som ett pussel. Den borde kännas självklar.
Man önskar att alla brutalistarkitekter hade tvingat att själva bo i de förorter de ritade. Åtminstone för en tid, då skulle kanske deras tänkande förändrats.
Skall en svensk film ha en lite sjaskigare miljö och framställa social misär då används ofta miljonprogramsförorterna.
Men visst kan jag förstå att det fanns en trötthet på snirkligheter och utsmycking 1930. Det är väl utbudet som påverkar också. Hade de funnits 1 miljard Versailleslott så hade folk tröttnat på det. Sedan kom en era med nästan ingen utsmyckning alls och rena linjer. Problemet är att arkitekter är flockdjur och kanske i lika hög grad härmapor. Så utbudet blir i varje epok för ensidigt än vad faktiskt folket vill ha som ju är ett rikt utbud. att välja mellan.
Dock är jag svag för glas och tycker att glasfasader är mycket roligare än betong. Nyfunkis är dock erbarmeligt tråkigt.
London har en bra balans mellan en del vackra skyskrapor som the Ghurkin och stora områden med historisk bebyggelse som får dominera känslan av staden.
Men i Sverige hålls vi i ett järngrepp av en arkitekturelit som ej vill ge folket ett utbud där de kan välja mellan olika stilar och även få bo om de vill i historicistiska byggnader. Östermalmsstilen hade gärna fått bre ut sig mer men det är klart då hade väl värdet på Östermalm minskat om utbudet ökat. Kanske är det så sniket de tänker.