När det bästa vi kan prestera är en fasadrenovering

Solna stad har presenterat finalisterna till årets stadsmiljöpris. En park, ett kontor och en fasadrenovering. Det i sig säger ganska mycket.

Priset, som ska gå till något som “förskönat stadsbilden”, landar alltså 2026 i tre kandidater där ingen ens försöker vara vacker i klassisk mening. Istället handlar det om funktion, variation, “spännande färgskalor” – och i bästa fall en upprustning av det som redan finns.

Ta kontorshuset Origo i Solna strand, ritat av White Arkitekter. Det beskrivs som inspirerat av hotellvärlden, med terrazzo och glas. Men i praktiken är det ännu en i raden av anonyma volymer som hade kunnat stå i vilken stad som helst, utan lokal förankring, utan identitet, utan ambition att bli älskad.

Eller Västergårdsparken i Järvastaden. Den fyller säkert en funktion, och det är bra att människor får inflytande över sin närmiljö. Men sedan när blev en fullt normal park – med lekytor, sport och gångstråk – något som ska lyftas fram som stadens främsta estetiska prestation?

Det mest talande är kanske ändå renoveringen av miljonprogramshusen i Huvudsta, utförd av SandellSandberg. Här har vi nått en punkt där det anses prisvärt att inte förstöra ytterligare. Att “lyfta ett område” betyder i praktiken att putsa på modernismens arv – inte att ersätta det med något bättre.

Och det är här problemet blir tydligt. När en fasadrenovering framstår som det mest sympatiska alternativet, då är det inte ett styrkebesked. Det är ett underbetyg till samtida arkitektur.

För var är de nya husen som faktiskt försöker vara vackra? Var är ambitionen att bygga något som människor instinktivt uppskattar, inte bara accepterar?

Vi har i praktiken accepterat en så låg ribba att “inte störa för mycket” blivit en merit. Och när det är utgångspunkten är det kanske inte så konstigt att en upprustning av 60-talshus känns som det bästa alternativet.

Borde vi inte kunna bättre än detta?