Vi kan bättre – ett brev från 1963

Bengt Hellborg är en arkitekt som har kämpat för vackrare arkitektur i snart 60 år. När han tog sin examen på Chalmers 1963 skrev han följande text, där han kritiserar den själlösa utformningen. En text som är minst lika relevant idag. 
Arkitekten Bengt Hellborg har kämpat för vackrare arkitektur i snart 60 år.

Samhällets produktionskapacitet ökar våldsamt och vår omgivning förändras genomgripande. Kommunikations- och byggnadsteknik sätter allt märkbarare spår i städer och på landsbygd med väldiga radiella matargator, motorvägar, mot; höghus, lamellhus, ibland även småhus i grupp och mycket annat. För att inte tala om industrins oanade möjligheter att smutsa ner vattendrag, omdana landskapssilhuetter med mera.

Den ende som i denna totala världsförvandling står kvar på samma plats är människan själv; henne som allt vårt makalösa kunnande i grund och botten skulle tjäna. Hon har inte märkbart förändrats under hela kulturhistorien. Bakom olika epokers alster finner man alltid hennes elementära behov och livsvillkor uttryckta.

Stuga byggd på Fårö 1971 efter Bengts ritningar och beskrivningar.

Trots att den materiella standarden utvecklas för varje dag tenderar människan att bli allt mindre tillfredsställd. Hemmet, som alltsedan människan blev bosatt, har varit en centralpunkt i livet, får ofta ett grymt anonymt konfektionsuttryck i olika bebyggelseformer. Endast lättgripbara praktiska funktionsteman får bilda underlag för bostaden, vilken härav får en godtycklig gestaltning.

Sammanläggningen av bostäderna till hus och stadsdelar sker i regel efter samma själlösa principer. Få av våra nya bostadsområden har lyckats skapa genklang hos människan. Stadsdelarna manifesterar mest abstrakt språk i siffror och organisationssystem utan hänsyn till människans markbundna och omedelbara sätt att uppfatta sin omvärld. Konsten blir endast en spetsfundig teknik. Människorna uppdelas i funktionella grupper såsom barnfamiljer, ensamstående, pensionärer, förvärvsarbetande och studenter oberoende av varje familjs och individs rätt och behov av personlig variation.

De nya stadsdelarna liknar byggnadsutställningar som visar olika hustyper utan inbördes samband. Mellan husen skapas grönområden, öppna platser och gator med godtycklig avgränsning och utformning, medan man upprepar samma hustyp utan den variation, som människan kräver. Punkthus grupperade efter en utspekulerad skulptural idé och olika höga lamellhus i oändliga rader och svängar är vad vi vanligtvis finner. Även småhus råkar ut för denna omilda behandling.

Vem bär då ansvaret för denna situation? Vad måste vi förstå för att kunna förbättra den? Jag vänder mig inte till dem bland oss, som hänvisar till att “utvecklingen har sin nödvändiga gång” eller liknande uttryck för att undandra sig engagemang. Dem, som däremot arbetar med mänskliga känslor och tror på en lösning, sätter jag mitt hopp till.

Ytterst bär vi alla ansvaret genom de representanter, som vi utsett att företräda oss i stadens och rikets skötsel. Hur skall nu dessa besluta? Endast med hjälp av hela sin kapacitet skall de fatta sina ställningstaganden, där minsta möjliga antal element med oförutsebara effekter får förekomma. Problemen kräver en allsidig behandling. Inte bara genom röstning vid val utan även genom engagemang på alla fronter äger medborgaren rätt och skyldighet att meddela sin uppfattning om stadens förvaltning. Det är vi själva som skall avgöra de väsentliga kompromisserna mellan kvantitet och kvalitet, mellan individernas krav på variationsmöjligheter och rimlig standardisering.

Till vår hjälp har vi en lång rad av specialister inom olika områden: jurister, statsvetare, sociologer, samhällsplanerare, väg- och byggnadstekniker. Med hela sitt systematiska vetande skall de ge upplysningar och besvara frågeställningar till ledning för de beslutande. Bakom kunskaperna ligger ofta en omfattande forskningsverksamhet, men stundtals är underlaget bristfälligt. Fackmännen bör även vara skyldiga att meddela vad deras råd grundar sig på.

Först sedan en klar målsättning finns om stadens skötsel, förnyelse och utbyggnad kan konstnärer och arkitekter få i uppdrag att i en materiell verklighet gestalta de ideal man ställt upp. Inför förverkligandet skall dessa naturligtvis ges en sådan frihet, att de kan arbeta med konstnärlig inlevelse och engagemang.

Den yttersta orsaken till att vår teknik brukar ta hem spelet är vår oförmåga att hävda och realisera människans immateriella krav. Sambandet är bristandet mellan människornas önskemål och realiserandet av dem. Samarbetet bryter samman på grund av prestigeskäl, osäkerhet, profitbegär, kortsiktig missriktad ekonomi, onyanserade normer, meningslösa propagandauttryck, schablontänkande och mycket annat.

Då individen ges rätt och möjlighet att få sina önskemål uppfyllda växer de nya miljöerna fram till en harmonisk helhet. Vem som skall ta det ekonomiska initiativet är i det här sammanhanget mindre väsentligt.

Slutsats: sådan frihet, att arkitekter kan arbeta med konstnärlig inlevelse och engagemang.

Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

3 Replies to “Vi kan bättre – ett brev från 1963”

  1. Mycket bra! Nästan lika relevant idag, som sagt. Uppskattar också sparken mot byråkratiskans meningslösa eller kontraproduktiva abstraktioner (som man stört sig på sedan 1970-talet).

  2. En eloge för ditt arbete för vackrare byggen. Bristen på bostäder tror jag gör att människor
    tvingas ta det som byggs. Undrar hur de skulle välja om olika alternativ fanns?? Kommer de mörka lådorna då att stå tomma, kanske rivas?

Lämna ett svar till Carl-Gustaf Wahlberg Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.