Arkitektur och Anti-arkitektur

Arkitekturteoretikern och matematikprofessorn Nikos A. Salingaros arbetar med en kombination av vetenskaplig analys och intuitiv erfarenhet för skapa en arkitekturteori baserad på verkliga mänskliga behov. Med fraktalteori och evolutionsbiologi förklarar han varför människor uppfattar vissa former, byggnader och miljöer som harmoniska, attraktiva eller behagliga, och andra som stressande, fula eller obehagliga. 

Vi har tidigare skrivit om några av Salingaros’ matematiska principer för harmoni och hur man skapar en hållbar arkitektur. Hans bok Anti-Architecture and Deconstruction: The Triumph of Nihilism (2014) är en knivskarp analys av dekonstruktivismen; hur den uppstod, vad den vill åstadkomma och hur den kunnat få så stor spridning.

Boken avhandlar bl a Jacques DerridaDaniel LibeskindBernard TschumiChristopher Alexander, samt ämnen som mem, religion, sekter, och hur vetenskapen missbrukas för att sälja in en arkitekturtrend och ideologi som varit helt förödande för vad han kallar “levande arkitektur”.

Arkitektur och anti-arkitektur

För att förstå arkitektur måste man först lära sig skilja mellan riktig arkitektur och anti-arkitektur.

Arkitektur – byggnader och miljöer som har och ger liv, både fysiskt och känslomässigt, genom att innehålla fraktala skalor samt former, färger och material som anknyter till naturen.

Anti-arkitektur – byggnader och miljöer som är antingen tomma på liv (minimalismen) eller direkt toxiska för allt levande (dekonstruktivismen).

Schackbrädesmodellen

För att illustrera skillnaden mellan arkitektur och anti-arkitektur har Salingaros skapat en tankemodell där man föreställer sig ett schackbräde på en stor tom parkeringsplats. Sett på avstånd så syns knappt schackbrädet, men ändå är det den enda del av parkeringsytan som har någon form av välorganiserat innehåll.

På varje ruta av brädet finns en specifik arkitekturstil som utvecklats i en viss kultur över lång tid. De stilar som har och ger liv är egentligen relativt få, men var och en av dem kan ändå varieras i det oändliga. Om vi fyller schackbrädet till hälften så har representerar de ifyllda rutorna ett urval av de livgivande stilar som utvecklats fram till 1930. Den resterande halvan reserveras för livgivande stilar som ännu inte skapats.

Schackbrädesmodellen i tolkning av artikelförfattaren, i samarbete med professor Salingaros

De modernistiska stilarna (s k funktionalism, brutalism, minimalism, dekonstruktivism etc) hamnar tyvärr inte ens in närheten av schackbrädet utan i något avlägset hörn av den öde parkeringsplatsen. Om man tänker sig att schackbrädet representerar jorden så hamnar de döda och destruktiva stilarna ute i tomma rymden där inget mänskligt liv kan existera.

Dekonstruktivismen

Dekonstruktivismen skapades på 1980-talet, inspirerad av filosofen Jacques Derridas teori om dekonstruktion. Som arkitekturstil tar den sig uttryck i medveten frånvaro av harmoni, kontinuitet och symmetri. Typiskt är förvrängda, överdimensionerade eller uppbrutna former, malplacerade byggnadselement, lutande eller buktande väggar, ofta med särskild ytbehandling för att förstärka effekten av oförutsägbarhet och kontrollerat kaos.

Ett projekt kan även vara dekonstruktivistiskt genom att skära sig maximalt mot omgivningen i t ex form, färg, stil, skala, konstruktion, placering, materialval, ytbehandling etc, genom att parasitera på existerande byggnader och genom att skapa brutala kontraster i känsliga historiska miljöer (arkitetonisk kannibalism, som Salingaros kallar det).

Ursprungligen användes dekonstruktivismen främst på uppsendeväckande solitära märkesbyggnader såsom konstmuseer, konserthus, hotell, flygplatser, tågstationer etc.

Efter intensiv lobbying via internationella arkitekturtidskrifter, tävlingar och bomässor har dekonstruktivismen under 2010-talet även börjat influera även vanligt bostadsbyggande, vilket resulterat i slumpmässigt placerade fönster, balkonger och omotiverade påhäng, dekor som inte anknyter till fasaden etc, i vissa fall även lutande väggar och andra konstigheter.

Den som upplever sådana byggnader som förvirrande eller hotfulla inbillar sig tyvärr inte. Dekonstruktivismens uttalade syfte är att skapa obehag och bryta sönder. Redan i utställningskatalogen till den utställning på  Museum of Modern Art, New York (MoMA) som 1988 gav uppmärksamhet, legitimitet och internationell spridning till stilen, beskrivs den av utställningsintendenten, fascisten Philip Johnson i sadistiska termer:

The projects in this exhibition mark a different sensibility, one in which the dream of pure for has been disturbed. Form has become contaminated. The dream has become a nightmare. It is the ability do disturb our thinking about form that makes these projects deconstructive.  […] The deconstructive architect puts the pure forms of the architectural tradition on the couch and identifies the symptoms of repressed impurity. The impurity is drawn to the surface by a combination of gentle coaxing and violent torture: the form is interrogated. […] Russian Constructivism constituted a critical turning point where the architectural tradition was so bent radically that a fissure opened up through which certain disturbing architectural possibilities first became visible. Traditional thinking about the nature of the architectural object was placed in doubt. But the radical possibility was not then taken up. The wound in the tradition soon closed, leaving but a faint scar. These projects reopen the wound.

En av de första dekonstruktivisterna var Bernard Tschumi som 1984-87 skapade Parc de la Villette i Paris. Salingaros försökte i Tschumis böcker hitta en arkitekturteori att kritiskt granska men iIstället fann han mest bilder av byggnader med sönderbrutna former och irrelevanta texter och bilder om mord, våld och udda sexuella böjelser, inkl citat av Markis de Sade samt den berömda närbilden ur Buñuels surrealistiska film Den Andalusiska Hunden, där ett öga skärs sönder med en kniv.

Hur en så uttalat destruktiv och nihilistisk förstörelselusta kunnat nå internationell spridning och få status som den dominerande “samtida” arkitekturstilen (trots att den har 50 år på nacken) förklarar Salingaros såhär:

En liten grupp förespråkare på olika håll hyllar dekonstruktivistiska byggnader. Kunder vänder sig till dessa för råd om vilka arkitekter som är inne. Media anlitar återkommande till samma individer som arkitekturkritiker. De utgör även jurypaneler när arkitekturpriser ska delas ut. De är alla “certifierade experter” som upprätthåller arkitekturtrender genom att [försöka] underminera vanligt folks uppfattning om vad som är verkligt och vettigt. När de väl hamnat i rampljuset så kommer de att kraftfullt attackera allt som hotar deras ideal, dvs traditionell arkitektur som inkluderar traditionella värderingar. Allt de personligen ogillar stämplar de som gammaldags, ointressant, bakåtsträvande, reaktionärt, farligt, fascistiskt etc.

Alltså idel projektioner (som vi fick ett perfekt exempel på nyligen).

Nästan vilken stil som helst kan få stor spridning när väl några få tongivande personer anammat den. Gränslösa ambitioner, stort inflytande, arkitekter som binds samman av förpliktelser, lojaliteter, ömsesidig avsky och utbyte av tjänster, hot, överenskommelser och fördelar, ogenerad egen-PR och lönsamma uppdrag – alla dessa element utgör en ohelig allians som hjälper en trend att spridas globalt. För närvarande så arbetar detta politiska maskineri för spridandet av Derrida-viruset.

Levande arkitektur

I övriga världen pågår många olika projekt där den levande traditionen utvecklas till nya vackra och intressanta byggnader. Här är några exempel, se även vår sida Utländsk nyproduktion. I Facebookgruppen New Traditional Architecture finns många fler exempel.

Anti-Architecture and Deconstruction är mycket läsvärd och borde vara obligatorisk läsning för alla som arbetar med, beslutar om, lär ut eller skriver om arkitektur och stadsplanering.

Boken kan beställas direkt från utgivaren Vajra Publications. Kindle-version finns på Amazon UK. Arkitekturupproret har nu också fått exklusivt erbjudande från författaren om gratis nedladdning av boken som dokument (endast för våra medlemmar och följare): Salingaros – Anti-architecture.

Se även vår sida om professor Salingaros’ böcker och teorier där hans arkitekturteorier förklaras mer i detalj.

Please follow and like us:
Facebook
Instagram
YouTube
RSS

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.