I Tyskland återskapar och rekonstruerar man som aldrig förr sedan efterkrigstiden. På allt fler platser dyker försvunna historiska byggnadsverk upp igen i stadsbilden. Det är hårda tider för den modernistiska stilen och dess fyrkantiga anhängare.
De arkitekturfrågor som verkligen engagerar tyskarna och som inbringar stora donationer från småsummor till miljonbelopp, är rekonstruktion och återuppbyggnad av historiska byggnadsverk. Det mest framträdande exemplet under det här århundradet är återskapandet av Berlins gamla stadsslott, som även har det nya namnet Humboldtforum. Nu börjar man verkligen kunna se att det är ett riktigt kungligt slott som växer fram i den tyska huvudstaden och byggarbetsplatsen lockar tusentals turister och nyfikna varje dag. Av målet på 105 miljoner euro så har man hittills lyckats få in över 70 miljoner i donationer.
Det är mer än vad man samlade in för återuppbyggnaden av Frauenkirche i Dresden (se bild nedan) vid samma fas i byggandet.
Gamla stan i Dresden och nu även Berlins stadsslott är de mest omtalade exemplen på alla de arkitektoniska rekonstruktioner som dyker upp över hela Tyskland. Dessa mottas med stor entusiasm överallt från Freiburg till Wismar, vars invånare hyser en stor känsla för sina städer. Listan på tyska återuppbyggnadsprojekt och rekonstruktioner blir bara längre för varje år.
Engagerade invånare driver på projekten
I Braunschweig har slottet rekonstruerats och i Hannover har det klassicistiska sommarpalatset i Herrenhäuser Gärten byggts upp på nytt.
I Potsdam har man fullbordat återuppbyggnaden av Fredrik den stores stadsslott (se bild nedan), och nästan all bebyggelse vid Alter Markt är numera helt återställd. Nu väntar alla på att den försvunna Garnisonskyrkan i barockstil (se ritning nedan) också ska återuppstå.
På Maximilianstraße i München har en sedan decennier öppen lucka i stadsbilden fyllts ut med en rekonstruktion.
I skuggan av de stolta bankpalatsen och skyskraporna i Frankfurt am Main har man rekonstruerat barockpalatset Thurn und Taxis, det klassicistiska stadsbiblioteket och även den ursprungliga medeltida skylinen mellan domkyrkan och Römerberg som gradvis växer fram igen (se bilder nedan).
Ett annat exempel är det planerade återuppbyggandet av Mercator-huset i Duisburg. Under arbetet på ett nybyggnadsprojekt återfanns källaren till det hus där den världsberömde kartografen Mercator en gång levde. Engagerade stadsbor föreslog istället att man skulle försöka återskapa huskomplexet och gjorde ett förslag på byggnadens användning samt hur en rekonstruktion ska finansieras. Med detta medborgarinitiativ lyckades man övertyga politikerna så att byggplanerna ändrades. Istället för modernistiska lådor så kommer ett kvarter växa fram med byggnader som ska erinra om tiden för Duisburgs mest berömda medeltida medborgare och hans livsverk.
Samma mönster överallt
I gamla stan i Lübeck, som hör till Unescos världsarv, ska kvarteret Gründungsviertel byggas upp igen (se fler bilder nedan). På denna plats, som bombades sönder under andra världskriget, byggdes på 50-talet en skola rakt över de gamla husgrunderna. Skolan revs nyligen så att det medeltida gatunätet kunde återställas, med gavelhus som delvis är en nytolkning av den medeltida byggstilen. Stränga utformningsregler ska se till att nybyggnationen stämmer överens med den gamla hansestadens karaktär och skapar en enhet samtidigt som det råder mångfald i detaljerna.
Det är samma mönster överallt: ett medborgarinitiativ uppstår, kulturminnesvårdare och arkitekter uttalar sig emot projektet, sedan når det politikerna, och i de flesta fall kan medborgarna till slut övertyga och driva sin vilja igenom, trots att motståndet inledningsvis varit övermäktigt.
Liknande saker händer i Nürnberg med det berömda Pellerhaus. Genom privata finansieringsinitiativ återskapas gradvis denna historiska byggnad på den ursprungliga grunden. Här har det dock uppstått en konflikt med de som vill bevara 50-talets fasader som byggdes efter krigsförstörelsen. En ganska typisk intressemotsättning som kan dyka upp även i andra städer.
”Tidsenlig tolkning”
I Dortmund återuppbyggdes Adlerturm (se bild nedan) som var ett försvarstorn i den gamla stadsbefästningen. I Rosenheim har Gillitzerblock från 1800-talet återuppstått. En präktig sengotisk rådhusfasad har återskapats i Wesel.
I Freiburg hade den katolska kyrkan fattat beslut om att rekonstruera det berömda Andlausches Haus. Men av fruktan för att det kostsamma projektet skulle kunna väcka samma kritik som under byggskandalen i Limburg, lades det hela på is.
Rekonstruktionsförespråkarna kan inte alltid driva igenom sin vilja. Det finns städer som inte följer trenden, även om de utgör ett undantag. I Magdeburg gjordes en folkomröstning om Ulrichskirche (se bild nedan) då 76 % röstade mot förslaget att återuppföra den rivna kyrkan.
I Leipzig hade många gärna velat rekonstruera den gotiska Paulinerkirche, men istället blev det en ”tidsenlig tolkning” av den försvunna kyrkan. Det bisarra, blåsilverskimrande nybygget manar dock snarare till fler originaltrogna reproduktioner (se bilder nedan).
Därför önskar sig många invånare i Rostock en traditionsorienterad arkitektur när nordsidan av Neuer Markt ska bebyggas. Där har vi också fått se hur kyrktornet på Petrikirche reste sig igen.
I Wismar återställdes barockfasaden på Reuterhaus, och i Pirna handlar det om Kernsches Haus.
I Weimar har man gjort en trogen rekonstruktion av husraden på nordsidan av torget. I Erfurt har man på den ursprungliga grunden byggt upp det förstörda gotiska Collegium Maius, som är huvudbyggnaden i det gamla universitetet där Martin Luther en gång studerade.
Den modernistiska arkitekturens anhängare förstår inte
För den modernistiska arkitekturens anhängare är det hårda tider. De kan inte fatta att estetiken hos “mästare” som Le Corbusier, Mies van der Rohe och Gropius ännu sjuttio år efter andra världskrigets slut och nästan hundra år efter grundandet av Bauhaus inte omfamnas av allmänheten. Varken det vardagliga byggandet eller de centrala så kallade “märkesbyggnaderna” i modernistisk stil faller folk längre i smaken. Men, även modernistiska arkitekter bor ju helst i stadsdelar och byggnader som byggdes före modernismen. Dragningskraften hos dessa äldre kvarter är obruten, medan efterkrigstidens arkitektoniska misstag är smärtsamt märkbara än i dag. Det har visat sig att många människor känner sig lika lite hemma i modernismens konstlösa simpelhet som i de mer sensationslystna stilexemplen, där den ena egendomliga modenycken följer på den andra och lokala byggtraditioner inte spelar någon roll.
”De efterkommandes själsliga liv har berövats sin substans”
Ingen har förutsagt denna utveckling lika klarsynt som författaren och nobelpristagaren Hermann Hesse. 1947 blev Hesse och ett antal intellektuella ombedda att göra ett uttalande om vad han ansåg om ett återuppbyggande av det förstörda Goethe-huset i Frankfurt am Main. Hesse skrev: ”Ska man rekonstruera? Jag måste förbehållslöst svara ja på den frågan. Kanske är det i dagens Tyskland ännu inte lika många som utomlands, vilka förmår förutse vilken allvarlig förlust, vilken sjukdomshärd förstörelsen av de historiska platserna kommer att visa sig vara. Det är inte bara så att stora värden i form av tradition, skönhet och föremål för kärlek och pietet har förstörts. Det själsliga livet hos de efterkommande har även berövats en substans, utan vilken människan visserligen kan föra ett nödtorftigt leverne, men bara ett oerhört beskuret och förkrympt sådant.”
1964 gjorde förläggaren och författaren Wolf Jobst Siedler en lika träffande analys i sin bästsäljare ”Die gemordete Stadt” (”Den mördade staden”): “Knappast någonstans hade man med efterkrigstidens moderna medel lyckats skapa något lika levande, lika vackert och värt att leva i som den traditionella europeiska staden.”
Hesses och Siedlers uttalanden gäller fortfarande, och de visar också på de djupare orsakerna till den senaste vågen av rekonstruktioner.
Man ska vara försiktig med att driva tesen att vårdandet av gammal byggnadskonst handlar om en pensionärshobby med gamla stofiler som flyr från en svåröverblickbar samtid till en förment sundare förgången tid. Undersökningar beträffande det rekonstruerade slottet i Berlin och den nya gamla stan i Frankfurt am Main, visar att det största antalet sympatisörer faktiskt fnns i åldersgruppen 18-25 år.
Texten i det här inlägget är fritt skriven efter en artikel av journalisten och arkitekturkritikern Rainer Haubrich i tidningen Die Welt, 11 juni 2016
Tyskland bombades sönder och samman i slutet av WWII. Så inte konstigt att man vill återskapa det som fanns en gång. Och även ersätta en del nytt med sånt som var tidigare. I Sverige har vi inte den situationen, även om mycket traskvarter revs på 50-60-talet. Sen tror jag ni är alldeles för generaliserande. Den arkitektur som representeras av Bauhaus och tidigt modernsim, är långt ifrån de postmoderna trender vi ser nu och som saknar det mesta av det som kom då. Tycker den som skrivit detta inte är så nyanserad i sina analyser, som man borde kunna kräva.