Är det autister och krigsskadade arkitekter som har skapat den moderna arkitekturen? Det hävdar i alla fall Ann Sussman, som är arkitekt, författare och forskare i biometri.
Originalartikeln:
The Mental Disorders that Gave Us Modern Architecture
av Ann Sussman och Katie Chen
Översättning:
Sigvald Freylander och Inger Glimmero, Arkitekturupproret
OBS! Den något stereotypa beskrivningen av autismspektrumtillstånd är författarens formulering och inte Arkitekturupprorets. Artikeln är inte ämnad som en kränkning mot personer med neuropsykiatriska funktionshinder.
De mentala störningar som gav oss den moderna arkitekturen
Hur uppstod den moderna arkitekturen? Hur kunde vi utvecklas så snabbt från arkitektur som var ornamenterad och detaljerad till kala byggnader utan detaljer? Varför ändrades utseendet på och känslointrycket av byggnader så dramatiskt under början av nittonhundratalet? Historien säger oss att modernismen var den idealistiska impuls som som trädde fram ur det fysiska, moraliska och andliga förfallet efter första världskriget. Emedan andra faktorer också spelade in så är denna förklaring, som tveklöst är riktig, ändock ofullständig.
Nya framsteg inom neurovetenskapen pekar på en annan viktig faktor: en anledning till varför den modernistiska [1] arkitekturen kom att se så annorlunda ut jämfört med tidigare byggnation var att de huvudsakliga företrädarna under 1900-talet bokstavligt talat inte såg världen på det ”typiska” sättet. De kunde helt enkelt inte. Deras hjärnor hade antingen förändrats fysiskt på grund av krigstrauman eller, som i fallet Le Corbusier, så hade de en ärftlig störning i hjärnan.[2] Medan deras rekommendationer för ”god design” – en ny värld, ett oskrivet blad – visserligen återspeglade deras talanger, ambitioner och drivkraft, så återspeglade deras lösningar också deras hjärnors specifika störningar.
På senare år har flertalet författare och läkare beskrivit modernismens fader, Le Corbusier (1887-1965), den schweizisk-franske arkitekten, som autistisk. Författare som kritikern och psykiatern Anthony Daniels och levnadstecknaren Nicholas Fox Weber har dragit slutsatsen att den schweizisk-franske arkitekten uppfyller diagnoskriterierna för autismspektrumtillstånd (AST). De har kartlagt has begränsade sociala samspel, repetitiva beteende, abnorma fixeringar (även hans fascination för betong) och uppenbara ointresse för andra människor.
”Trots sin genialitet så förblev Le Corbusier fullständigt opåverkad av vissa aspekter av mänsklig existens.” Weber skriver i boken Le Corbusier: A life (Knopf 2008) ”Hans starka tro på hans eget sätt att se saker gjorde honom blind för andra människors önskan att få bibehålla det de värderade högst (inklusive traditionella byggnader) i sina vardagsliv.”
Eye tracking (mätning av ögats rörelser) på individer med autism kan hjälpa oss förstå varför Le Corbusier inte kunde uppfatta andras synsätt – han kunde bokstavligen inte bearbeta visuella intryck på ett normalt sätt. Autismdiagnosen kan också hjälpa oss att förstå varför hans arkitektur tog sig de uttryck de gjorde. Det här är väldigt viktigt. Det visar sig att de som befinner sig på autistspektrum ofta kämpar inte bara med sociala relationer utan också med visuell överstimulering och hyperarousal (en sorts hypersensibilisering). Då är det kanske inte särskilt förvånande att Le Corbusier skalade av Villa Savoye, byggd nära Paris under tidigt 1930-tal (ovan till vänster), till en punkt då den påminner mer om en låda på styltor än vad den egentligen var: ett förmöget pars sommarstuga. Inte undra på att hans National Museum of Western Art i Tokyo, Japan, byggt några decennier senare, (till höger) kunde uppvisa så mycket kal betong. Le Corbusiers design är troligen uttryck för hans avvikande hjärnfunktion; han försökte begränsa intrycken för att lugna sin överstimulerade hjärna.
Individer med särskilda hjärnåkommor, inklusive AST, svarar på visuella stimuli på ett väldigt specifikt sätt. I den vänstra bilden ovan ser vi hur en ”typisk” hjärna betraktar en katt: till höger en person med autismspektrumtillstånd (AST). Datorer som följer ögonrörelser mäter omedvetna och medvetna ögonrörelser och i det här fallet skapas en mörk skugga där folk tittar mest. Bilderna visar hur en typisk betraktare fokuserar direkt på ögonen och ansiktets centrala delar, medan en autismspektrumhjärna gör tvärtom och undviker ögonen och ansiktets centrala delar nästan helt. Samma tendenser visar sig också i hur olika hjärnor tar in byggnader.
Lägg märke till hur personer inom autistspektrum, till höger, undviker detaljer som fönster (som kan uppfattas som ögon) medan en typisk hjärna instinktivt och omedvetet tittar direkt på dem. (I bilderna ovan skapar eyetrackinganalysen ”värmekartor” som lyser som rödast där betraktarna tittar mest.)
I “biologins tidsålder”, som 2000-talet gärna kallas, har vi nya förklaringar till varför individer med AST gärna vill förenkla ett scenario: de har bokstavligen för många kopplingar i hjärnan (även kallat hyperplasticitet). Denna överhettning innebär svårigheter att reglera känslor och behålla en inre stabilitet i vardagen. Det finns en god anledning till varför Le Corbusier skrev om att han hatade allt väsen på Paris livliga trottoarer. ”Vi måste döda gatan” frammanar han i essäsamlingen Vers une architecture (1923). Hans vision av framtidens stad visar isolerade höghus, motorvägar och inte en enda människa någonstans: från ett autistiskt perspektiv är denna rensade och detaljfattiga vision helt enkelt lättare att ta in. Med utgångspunkt från hur tillståndet uttrycker sig är detta nästan förutsägbart.
Kanske är det lika betecknande att Le Corbusier uppnådde en sådan position under en så extremt omvälvande tid i världshistorien, åren efter första världskriget, vilket gav honom en unik infallsvinkel. Den pensionerade läkaren Anthony Daniels hävdar: ”Jag tror att hans karriär enbart var möjlig i efterdyningarna av första världskriget, med den fruktansvärda förvirring som rådde och den förtroendekris hela mänskligheten upplevde, vilken kulminerade i kriget.
Första världskrigets förödande inverkan visar sig också – av olika personliga skäl – ha varit avgörande även för andra förgrundsfigurer inom den tidiga modernistiska arkitekturen. Både Walter Gropius (1883-1969), som införde den moderna läroplanen på Harvard’s Graduate School of Design under 1930-talet, och Ludwig Mies van der Rohe (1886-1969), som gjorde samma sak på Illinois Institute of Technology, led sannolikt av posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), eller hjärnskador från att ha överlevt flera års militärtjänst i tyska armén där mer än två miljoner soldater dödades under de fyra år som kriget varade.
Dagens traumaspecialister vet att ”kroppen håller räkningen,” som professorn i psykiatri Bessel van der Kolk, grundaren av Trauma Center of Brookline Massachusetts och världsberömd expert på PTSD, gärna brukar säga. (Hans bok The Body Keeps the Score, 2014, blev en New York Times bästsäljare.) Studier med fMRI (Funktionell magnetresonanstomografi) visar att om man under längre tid och upprepat utsätts för att människor runtomkring en dödas så förändras hjärnan, den krymper faktiskt. Överlevare förlorar förmågan att tolka omvärldsstimuli på ett normalt eller ”neurotypiskt” sätt och, på liknande sätt som med autism, så kan tillståndet ha en betydande effekt förmågan att känna medlidande med andra. De som lider av PTSD tenderar att undvika ögonkontakt, något som de mentalt friska ständigt söker för känslomässig reglering.
Gropius’ krigsupplevelser var riktigt hemska. Han skadades allvarligt på västfronten och överlevde dessutom en flygning efter att piloten skjutits ihjäl. När han tjugo år senare och mer än 500 mil från krigsskådeplatsen byggde sitt eget hus i en förort till Boston (i Lincoln, Massachusetts, 1938) så placerade han byggnaden på en avlägsen kulle långt från gatan. Fasaden på framsidan påminner om en dåtida betongbunker eller ett jaktgömsle, med sitt platta tak, gömda ingång och springor till fönster som gjorda för att kunna skjuta från. I hans kontor är fönsterbrädan placerad mer än 120 cm över golvet – ingen utifrån kunde se honom sitta där och för att se ut var han tvungen att ställa sig upp (lite som i skyttegravarna under första världskriget). En krigsveteran kan ha en hjärna som ständigt blandar ihop dåtid med nutid, ständigt kämpande för att hitta trygghet: de sönderstressade subkortikala delarna av hans hjärna, fortfarande kvar vid krigsfronten, styrde varje steg i formgivningen.
Återigen, med utgångspunkt från hans tillstånd, så är hans direktiv till studenterna att i deras formgivningsprocess ”börja från noll”, eller hans förkastande av arkitekturhistorien som varandes fullständigt irrelevant, i själva verket en logisk återspegling, då undvikande av det förflutna är en vanlig reaktion på PTSD. “Han kunde inte sova på nätterna” berättade en docent vid ett nyigt besök vid hans hem i Lincoln, Massachusetts, som nu ägs av en lokal ideell förening; sömnlöshet är också typiskt för PTSD.
Den värnpliktige som blev Mies van der Rohe deltog aldrig i striderna vid fronten, men han tillhörde en generation unga tyskar som fick lida av kriget. Tretton procent av alla tyska män som föddes mellan 1880-1899 dog i första världskriget och miljontals sårades. Upplevelsen av att vänner och jämnåriga dödas orsakar också PTSD, enligt Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 5:e utgåvan. Det är mycket lättare att drabbas av PTSD än man tidigare trott. Åkomman togs inte upp i Diagnostic Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, förrän 1980, (ett decennium efter att modernismens grundare redan hade gått bort) men experter som van der Kolk kallar det numera för ”en tyst epidemi”.
Vad har det för betydelse om de människor som gav oss modernismens arkitektur under 1900-talet led av traumatiska hjärnskador och störningar? För det första så ändrar dessa uppgifter vår uppfattning om hur den modernistiska arkitekturen uppstod. Nu kan vi lättare förstå, åtminstone delvis, varför moderna byggnader ser så annorlunda ut mot de äldre och mer traditionella: relationsstörda människor med atypiska ”fixeringar” och emotionella hämningar skapade ett arkitektoniskt synsätt, uppbackade av en sargad värld som hade bråttom att begrava det förflutna samt en ekonomisk maktbalans som var alltför villig att profitera på detta.
Beteendeforskare vill gärna hävda att ”fixeringar påskyndar upptäckter” och detta påstående stämmer vare sig våra hjärnor riktar våra ögon mot reklambudskap eller arkitektur; det som våra hjärnor får oss att omedvetet titta på (eller fixera vid) är detsamma som vi medvetet kommer att titta på; med hjälp av biometri kan vi första gången i historien ”se” hur personer med hjärnåkommor som autism och PTSD inte fixerar eller tar in verkligheten på ett normativt sätt. Därför kan vi också dra slutsatsen att arkitekter med dessa symptom inte är tillförlitliga när det gäller att tillhandahålla mallen för byggnader som människor ser och upplever att de bäst behöver.
Det är också avslöjande att beakta hur människor ofta upplever likgiltighet inför moderna byggnader och stadsmiljöer på ett sätt som påminner om den likgiltighet som individer med PTSD och AST ofta känner inför andra. Det är verkligen rimligt när man tänker efter; människor som är hämmade i sina relationer kan inte skapa arkitektur som främjar relationer.
Hela den underliggande neurovetenskapen i detta visar trots allt på något annat nytt, spännande och positivt – vägen framåt för arkitekturen under 2000-talet. Förståelsen av att vår hjärna är en produkt av 3,6 miljarder års utveckling styr denna nya riktning, likväl som accepterandet av det faktum att omedveten hjärnaktivitet leder till medvetna handlingar. Erkännandet att mänsklig uppfattningsförmåga är relationsbaserad på ett sätt som utmärker en social art, fyller ut detta nya ramverk för en arkitektur som befrämjar mänskligt välbefinnande och social välfärd.
Som Steve Jobs sa en gång, ”Ju mer man förstår av den mänskliga upplevelsen, desto bättre design får vi.” Om det är sådana ledsagande principer som kunde ta Apple till himmelska framgångar, kan man bara föreställa sig hur detta skulle kunna utgöra grunden för utformningen av mänskliga boningar?
Översättarnas fotnot:
1. Termen “modern architecture” har vi översatt till “modernismen” där vi bedömer att det är denna författaren syftar på.
Ann Sussman är författare, arkitekt och forskare i biometri. Sussmans och Justin B. Hollanders bok Cognitive Architecture, Designing for How We Respond to the Built Environment (2015) vann 2016 utmärkelsen EDRA Place Research Award. Mer information finns på annsussman.com och hennes blogg, geneticsofdesign.com
Medförfattare till denna artikel är Katie Chen, som nyligen tog examen i tillämpad psykologi på Boston College. Hon bor i New York City.
Ann Sussman och Nikos Salingaros kommer till Stockholm den 21 september och kommer eventuellt hålla föredrag på eftermiddagen. Anmäl gärna preliminärt intresse via kontaktformuläret.
Jag tycker ni ska ta bort den här artikeln omedelbart. Den är förolämpande mot all människor som är autister. Däribland mig och er egen arkitekt Albert Svensson.
Dessutom är den felaktigt is ak. autism är ingen mental störning. Det är en personlighetstyp. De flesta som har en diagnos inom autismspektrat är helt vanliga människor som kanske är lite fyrkantigare än andra. Och många av oss har mycket svårt att förstå ironi. att vi inte skulle ha empati med andra är en ren lögn. En fördom.
Anders, tack för feedback.
På vilket sätt är artikeln förolämpande mot vår arkitekt? Han är inte modernist.
Och som vi redan skrev i fotnot efter artikeln så är den inte menad som en förolämpning mot vare sig arkitekter eller autister utan är bara en översatt HYPOTES om att modernismens avskalade formspråk skulle kunna förklaras med ledande modernisters krigstrauman och autistiska behov av att minska sensorisk överstimulering. (Har nu flyttat upp reservationen till innan artikeln.)
Jag är personligen betydligt mer insatt i hur autismspektrumtillstånd kan yttra sig än vad författarna verkar vara. Men vi har inte skrivit artikeln utan bara översatt den. Man kan inte skriva om någon annans artikel bara för att man själv velat formulera sig mer nyanserat. Tyvärr var rubriken lite olyckligt vald men även där måste man översätta som i originalet och inte hitta på egen rubrik.
Vi diskuterar dock att göra om artikeln till ett referat istället för en översättning då detta medger större frihet i formulering och rubriksättning. Återkommer.
Jag tycker inte den ska tas bort. Den är en översättning som får stå för sina författare och det anges också i fotnoterna.
Det är uppenbart att författarna begriper så litet av autismspektrumtillstånd och liknande att någon expert på sådant borde fackgranska allt de skriver där de drar in det, men det hindrar inte att de kommer med intressanta uppslag. Som det så ofta är.
(Det hindrar inte heller att just le Corbusier kan ha haft de störningar författarna tillskriver alla autister.)
Bådadera – fördomar och intressanta uppslag – kan vara värda att hålla sig à jour med.
Nu ska jag fortsätta läsa artikeln…
Ville jag vara elak skulle jag rentav kunna säga något om “autistisk fyrkantighet” och “fixerat hårdragande” hos artikelförfattarna. (Alla autister är inte ens “lite fyrkantigare än andra”. Det är, precis som med det övriga, mycket mer komplicerat än så.)
Också beskrivningen av PTSD är okunnigt stereotypisk och slutsatserna verkar bitvis hårdragna. Samtidigt verkar det onekligen kunna ligga en del i sådant som jämförelsen mellan Gropius’ hus och bunkern.
Önskar jag vore mer påläst i alla tre arkitekternas liv. Vilket väl också illustrerar hur mycket kunskap och grannlagenhet som krävs när man försöker att ta med “stora mäns” (och kvinnors) personligheter i bedömningen av deras verk och inflytande. Men ATT göra det är naturligtvis relevant, och kan vara högt på tiden i en disciplin som arkitektur, där det inte är sed, samtidigt som den är så central i allas våra liv.