Ofta hörs ordspråk som dessa: “Smaken är som baken” och “skönheten ligger i betraktarens öga”. Därför skulle det inte spela någon större roll hur arkitekturen ser ut. Folk har ju ändå så olika uppfattningar.
Är det verkligen så? Ja, men bara i viss mån.
Yougov gjorde 2009 en opinionsmätning på vad folk tycker om modernistisk respektive klassisk arkitektur. 77% föredrog de klassiska alternativen och 23% föredrog de modernistiska. Mer detaljerad info om denna undersökning finns här:
77 procent föredrar traditionell arkitektur (klickbar länk)
Även om det som brukar avgöra om en stadsdel är lyckad eller inte är hur den är planerad, t.ex. slutna kvarter, lokaler i bottenplanet, så förminskas ofta det arkitektoniska uttrycket till något mindre betydelsefullt trots att det spelar stor roll för den totala upplevelsen av gaturummet.
Bra ny arkitektur kan naturligtvis se ut på många olika sätt men klassisk arkitektur borde kunna utgöra en skaplig andel av det nya som byggs i Sverige idag. Inte för att allt måste byggas i klassisk stil utan det viktiga är att det finns olika alternativ. Egentligen är det inget problem att det byggs 60-talspastischer och funkispastischer. Problemet är att det nästan bara byggs 60-talspastischer och funkispastischer i Sverige idag.
Mycket i dagens samhälle går ju mot ökad mångfald. Varför inte så också inom arkitekturen? I en del andra länder är det bättre ställt med alternativen. Nedan följer några exempel på nyuppförda byggnader som skulle kunna passa i våra större städer. Dessa har tidigare publicerats på Arkitekturupprorets och Nyproduktion i klassisk traditions FB-sidor. Dessa exempel visar att höghus inte behöver likställas med lådor.
- Palais Kolle Belle, färdigt 2009 i Berlin
- Ett exempel från Düsseldorf. Skapat av arkitektfirman Meyer Schmitz-Morkramer
- Tottenham Court Road, London – Quinlan Terry – 2009
- 133 Hazelton Avenue i Toronto, Canada
- 151 E. 78th Street i New York
- New York “135 East 79th Street”, färdigt 2014
- The Sterling Mason i New York, färdigt 2015
- “The Laureate” i New York, färdigt 2010
Behovet av nya bostäder kommer att vara mycket stort i Sverige under de kommande åren. Varför ska man då bry sig så mycket om hur det nya ser ut? Är det inte då bättre att bara satsa på största möjliga volym till lägsta möjliga kostnad?
Nej, jag tror inte på det. Snarare är det viktigt att inte samma misstag som med miljonprogrammen görs om igen med allt vad det har inneburit med boendesegregation. Vi måste bygga mycket under de kommande åren men det måste vara stadsdelar som kan attrahera större och mer blandade samhällsgrupper än vad miljonprogrammen gör.
Klicka här för att ta del av Arkitekturupprorets flöde av inlägg och diskussioner på Facebook
Jörgen Sundström
Flott dette her! Jeg vil for videre inspirasjon anbefale Nikos Salingaros siste essayserie i Metropolis, som også kan lastes ned som fri e-bok!
– Biophilia & Healing Environments: Healthy Principles For Designing the Built World:
http://permaliv.blogspot.no/2015/12/frodig-i-gamla-stan-biophilia-and.html
Tror det ligger ett paradigmskifte i luften. Tittar man på webbar som Dezeen finner man en värld i uppror mot lådan. Även i Sverige finner man här fin arkitektur som sällan ges någon publicitet. Men det är mest privata lyxbyggen som avbildas. Sveriges problem är ju bristen på estetisk stadsbyggnad. Arkitekter vill helst göra solitärer och tycks ignorera själva gaturummets eller torgens kvaliteter. Byggnaderna blir självupptagna och inneslutna i sig själva och korresponderar inte med omgivningen.
För att nyansera “skuldfrågan” något så är skillnaden i arkitektens roll stor. I Sverige har arkitektbyrån ett väldigt befränsat inflytande över projektens innehåll. Vi har en extremt stark byggsektor i Sverige som har ett osunt stort inflytande över utformningen av våra byggda miljöer. Bostadbyggprojekten utformas utifrån marknadsundersökningar som byggbolagen gör, utifrån dessa undersökningar får bolagen facit på kortaste vägen till högsta möjliga avkastning och då hindren är få, nästan obefintliga, så blir resultatet en byggmästararkitektur som har stora brister inte minst i byggnadernas relation till staden. Så altför stort ansvar läggs på arkitekter och byråkrater, alltfrör lite ansvar avkrävs de som faktiskt bestämmer vad som skall byggas