Hur medborgare kämpar för sina städers skönhet

Av Dankwart Guratzsch 
Originalartikeln publicerad i Die Welt
Översättning: arkitekturupproret.se

 Frauenkirche i Dresden.
Frauenkirche i Dresden

Berlin, Potsdam, Dresden, Frankfurt am Main: I Tyskland rekonstrueras historiska byggnader som aldrig förr. Det karga moderna, som tidigare varit påbjudet, är inte förhärskande längre.

För många är det ren kitsch. För andra är det nästan ett evangelium. På internetforum söker man efter varje nytt exempel på en lyckad rekonstruktion och bedömer och debatterar det ur alla synvinklar, ofta mycket sakkunnigt och delvis i långa, seriösa bidrag med hundratals foton.
 baut scheisseMedborgarna driver på lokalpolitikerna genom medborgarförslag med tiotusentals underskrifter till förmån för ständigt nya återuppbyggnadsprojekt. Inget arkitekturfenomen i det återförenade Tyskland engagerar folk så mycket – och är så suspekt för fackfolket. Hur kommer det sig?
I Poznan debatterade nyligen tyska och polska konsthistoriker ”rekonstruktioner” under en halv vecka, utan polemik och med uppriktigt intresse för varför det finns en sådan lust till att återskapa bortglömda gamla byggnader sjuttio år efter Andra världskrigets slut.
Mot schablonarkitektur
Då träder redan nästa ”provokation” fram på scenen: Den voluminösa, hittills grundligaste studien av ”Den moderna rekonstruktionen”, författad av den 35-åriga statsvetaren och historikern Philipp Maaß (Die moderne Rekonstruktion, 616 sidor, Schnell & Steiner). Bokens undertitel är kännetecknande för den senaste vändningen i debatten: ”Medborgarnas emancipation i arkitektur och stadsbyggnad.” Alltmer förstår man vad som faktiskt döljer sig bakom varumärket ”rekonstruktion”: ett omfattande motstånd mot den moderna schablonarkitekturen. Är denna uppfattning övertygande?
 .
walter gropius
Walter Gropius
Walter Gropius [tysk arkitekt (1883-1969), grundare av Bauhaus] var av följande mening: Om folk inte vill begripa vilka oöverträffade lösningar vi (arkitekterna) erbjuder dem för ett modernt liv och boende, måste de i nödfall ”uppfostras” till det. Sådan var parollen. Något alternativ fanns inte. Detta slog igenom, eftersom det rådde bostadsbrist och byggnadsnämnden kunde diktera hur den bostadslöse Otto Normalverbraucher [ungefär = medelsvensson] skulle vara så vänlig att bo. I dag har medborgarna faktiskt frigjort sig från detta diktat – det visar de nyklassicistiska ”lyxkvarteren” i storstäderna. Folk väljer själva. Till arkitekternas förvåning är den moderna arkitekturen efter hundra år inte längre det ”nya” – det är istället det förmoderna, gamla. Finns det en förklaring till detta?

Philipp Maaß undersöker i sin studie hur denna frontställning mellan experter och nyttjare väcker förargelse. I städer som Dresden, Frankfurt am Main och Potsdam har Andra världskriget farit fram särskilt skoningslöst. Här var det tvunget att planera på nytt från grunden. Men i efterkrigstidens kristid handlade det inte om vad som var tilltalande, utan om att de nödvändigaste behoven måste tillfredsställas. Att arkitekturen vände sig bort från pilastrar, tympanon och gesimser var av nöden påkallat, ingen bekännelse till en ny ”stil”.
                  dreseden 6
  dreseden 5
I dag övertygar inte längre förevändningen att humanitära behov måste fyllas. Visserligen saknas inte försök att tillämpa den på nytt; härtill ger den aktuella flyktingkrisen argument. Men de frigjorda medborgarna sätter sig emot detta och misstror alltmer alla försök att få dem att rätta sig efter politiska, ekonomiska, ekologiska eller sociala program.
Karl Friedrich Schinkel
K. F.  Schinkel

Från ingen mindre än den preussiska klassicisten Karl Friedrich Schinkel [1781-1842] härstammar insikten att byggandet för människor måste vara något mer än att sätta upp ställningar och containrar. När ”hela planen för ett visst byggnadsverk utgår enbart från dess närmast liggande och triviala ändamål och från själva konstruktionen” uppstår ”något torrt och stelt som saknar frihet och helt utesluter två väsentliga element: det historiska och det poetiska”.

Vad hänger ovanför hans ritbord?

Det citatet borde varje arkitekt hänga över sitt ritbord. Schinkel lyckades lösgöra sig från vad han kallade abstraktionens schematism, det bevisar hans storartade utkast till ”högre byggnadskonst” från hans senare levnadsår. Den moderna arkitekturen hyllar däremot ännu i dag som sitt egentliga syfte underkastelsen under det ”närmast liggande och triviala ändamålet” och under konstruktionen. Begåvningen för den ”högre byggnadskonsten” och för det ”historiska och poetiska” har man förlorat.

"Han är ju naken!"

“Han är ju naken!” Maaß inleder sin introduktion till ämnet modern rekonstruktion med att citera detta bevingade utrop från ett barn i H.C. Andersens saga “Kejsarens nya kläder”. Och faktum är att man i skapandet av modern arkitektur aldrig har kommit ifrån inställningen att byggnadsverket skall vara avklätt in på bara huden. (Detta var och är en reaktion mot det alltjämt bannlysta 1800-talet och dess store hjälte Gottfried Semper [ tysk arkitekt, 1803-1879] som – son till en textilfabrikör som han var – byggde upp hela sin arkitekturteori på temat klädsel.) Denna stort tänkta och utvecklade norm har sedan länge inget berättigande mer och verkar bara löjlig och krampartad. Hud och ben åldras på ett föga tilltalande sätt. Därför uppträder hela stadskvarter i ett erbarmligt tillstånd av kroppsligt förfall. Redan få år efter de byggts visar de sig vara skröpliga, eländiga och i behov av nödlösningar.

Återuppbyggnaden av statsslottet

En irriterande kontrast till detta är de återuppståndna, rekonstruerade gamla städerna med sin ungdomlighet och friskhet. Och tillsammans med de historiska bilderna träder poesin åter in i stadsrummet. Det må vara att de äkta eller ”falska” gamla husen med sina nya, beständiga färger och sina utsmyckningar, som präglas av kärlek till detaljer, har en låtsad historicitet, men de höjer bevisligen värdet på städerna. Livet i staden har aldrig varit så eftertraktat och lovordat som nu.

hamsterwheel
Dagens arkitekter?

Den moderna arkitekturens tragedi kan vara att den uppfyller profetian som filosofen Hermann Lübbe gjorde redan för mer än tjugo år sedan i sin berömda essä ”Avantgardet och museet” beträffande tidsandan: ”Den som redan i dag vill vara av morgondagen är själv i övermorgon av igår.” Men ännu mer tragisk är paradoxen att inte ens de senaste generationernas arkitekter förmår lösgöra sig från detta ekorrhjul av framstegstänkande. Desto längre måste de därför leva med att de emanciperade medborgarna fråntar dem avgörandet om och huruvida det historiska och det poetiska åter ska göra sitt intåg i stadsbyggandet.

Dankwart Guratzsch, Die Welt

Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

2 svar på ”Hur medborgare kämpar för sina städers skönhet”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.