Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige – del 6

Här fortsätter serien om Stäfan Knorrbusiers arkitekturresa genom landet (första delen hittar du här). Efter en  landsflykt till Tyskland där han fått guidning av Dr Steinhäuser och fått se tyska klassiska arktiekturskatter (se del 5) är nu Knorrbusier i sällskap med sin reskamrat tillbaka i Sverige för att påbörja arkitektutbildningen i Lund. 

Läs fortsättningen på den spännande berättelsen. Ska Knorrbusier sluta som en lådkramare?
Läs fortsättningen på den spännande berättelsen. Ska Knorrbusier sluta som en lådkramare?

Landningsställen fälldes ut och Steinhäuser hade redan börjat stoppa sin favoritpipa. En Dunhill av pipmodellen pot. Han närmast skakade när han stoppade Dunhill White Spot med barnhand, kvinnohand och till sist med manshand. Allt enligt ett förlegat talesätt om hur man stoppar en pipa för att få bästa smak och glöd.

För en stund blev jag livrädd för att han skulle antända sitt rökdon under landningen. Så tillknorrat blev det inte utan i stället tog Steinhäuser fram två Underberg ur sin ficka.

– Detta hjälper mot din nervositet. Det är en gammal beprövad tysk magmedicin.

Underberg hade en kryddig och bitter smak med inslag av lakritsrot, ingefära, malört, kryddnejlika och citrusskal. Det fungerade utmärkt som digestif efter den dubbelfriterade måltiden vi åt på Flughafen Tegel i Berlin.

På väg mot Malmö från Tegel i Berlin.
På väg mot Malmö från Tegel i Berlin.

Till slut landade vi på Kastrups flygplats i Köpenhamn och Steinhäuser trynade sig fram till närmaste rökrum. Där avnjöt han pipstoppet innan vi tog Öresundståget över till Malmö.

– Här ska jag bo utbrast Steinhäuser!

– I Malmö?

– Ja, på hotell Savoy. Där kan jag äta ål, röka tobak från den anrika tobaksfabriken Yenidze och påbörja arbetet med att rita rekonstruktioner på de hus som revs.

Knorrbusier anländer på Malmö Centralstation.
Knorrbusier anländer på Malmö Centralstation.

– Det lär bli många nätter på Savoy!

– Ja, hela arvet lär ryka men det är det värt. Bara efter skisser på föreslagna rekonstruktioner på Västerås lär varenda korvöre vara slut, men då är du examinerad modernist på arkitekturutbildningen i Lund. Då hjälps vi åt.

Hotell Savoy i Malmö.
Steinhäuser i sin svit
Stäfans studentstia i Lindängen, Malmö

– Stäfan sov dåligt den natten trots de Underberg Steinhäuser hade givit honom mot orolig mage. Han tog Pågatåget tidigt på morgonen för att vara i tid. Till hans försvinelse såg huvudbyggnaden i Lund ut som Lindängen eller som större delen av Sveriges sargade städer.

– Väl i aulan på uppropet hördes Knorrbusiers namn ljuda.

När denna utdragna byråkrati hade nått sitt slut sade rektorn:

– Hjärtligt välkomna allihopa! Ni är Sveriges framtid. Här på arkitekturutbildningen ritar vi inte hus. Vi ritar lådor.  Vi är samtiden. Det är vi som bestämmer den.

Huvudbyggnaden till Lunds arkitekturutbildning
Huvudbyggnaden till Lunds arkitekturutbildning

– Ni ska rita hus som en av våra nyblivna studenter har gjort. Hans stia 2.0 är ett av de bästa exemplen på Sveriges samtid och framtid. Stäfan Knorrbusier, vill du komma fram och visa den för adepterna?

Stäfan klövade sig fram och ställde sig på rektorns podium. Rektorn och övriga lärare applåderade, men adepterna började bli bleka och viskade till varandra.

Stäfan med Stia 2.0.
Stäfan med Stia 2.0.

Gustav, en av adepterna, räckte upp handen på sedvanligt vis och frågade:

– Jag ivrar för klassisk arkitektur. När börjar vi med det?

Rektorn utbrast i ett gapskratt och hans undersåtar likaså!

– Här har vi en orne som vill ha tillbaka utedass och kallvatten. Ett klassiskt svin.

– Men de hus som står kvar idag i exempelvis Haga i Göteborg har väl både toalett och varmvatten sade Gustav.

– Det var dåtiden, lille kulting. Nu lever vi i samtiden.

Gustav tystnade och såg bedrövad ut. Han var en modest gris och timid i sitt sätt att vara. Ändå vurmade han så starkt för klassisk arkitektur att frågan inte kunde undvikas att ställas.
Gustav hade haft det svårt att komma in på någon arkitekturutbildning i Sverige överhuvudtaget. Efter 13 försök på samtliga skolor antogs han som reserv trots högsta betyg i alla ämnen. Huset som slutligen fick honom att bli antagen kallade han raljerande och försvinad för Hotell Polkagrisen. Verket var inspirerat av klossar. Färgvalet hade enligt juryn räddat honom då han enligt dem försökt smyganvända ornament där färg använts.

– Akta dig för röd och vit färg Gustav! Helt plötsligt har du ritat ett sunkigt och forntida rött hus med vita knutar. Varför använda färg när betong är naturligt vacker.

Hotell Polkagrisen
Hotell Polkagrisen

– Gert Wingård har ritat en ny tillbyggnad till Liljevalchs konsthall, fortsatte rektorn. Liljevalchs+, på Djurgårdsvägen 60. Naturskön och vackert grå. Jag tror att Gert kammar hem ytterligare ett Kasper Salin-pris för detta blivande moderna, vackra och samtida mästerverk.

Plötsligt räckte en sugga upp klöven.

– Ursäkta rektorn men jag tror att du visar fel bild. Detta är bunkern Gierloz i Polen. Där gömde sig min far från tyskarna under andra världskriget. Jag heter förresten Jadwiga.

– Hör upp alla! Här har vi en bakåtsträvande sugga som inte har en blekaste aning vad hon pratar om sade rektorn.

Knorrbusier började må illa. Han hade aldrig sett något fulare. Rå betong, asymmetri, ångestframkallande grå färg och placerad i helt fel miljö. Plötsligt fick han ett infall.

– Har ni börjat tillverka gigantiska äggkartonger på Djurgården? Ta ut äggen och kasta dem på huset så det får lite färg.

Detta påpekande föll inte i god jord hos rektorn:

– UT GRISSKRÄLLE! LÄMNA RUMMET OMEDELBART! DU KAN JU INGENTING!!!!

Rektorn forsatte sedan:

– Du vet väl att det aldrig är försent att ge upp. Ut med dig ditt nedlortade svin.

– Jag ska gå, sade Knorrbusier, om du lovar mig att slakta bunkern Liljevalchs. Sverige ligger inte i krig, men precis nu förklarar jag krig mot er modernistiska arkitekter som alltid slår dövörat till när vanligt folk har en åsikt om arkitektur. Man kan tro att ni inte är demokratiska eftersom ni nästan aldrig lyssnar på vad folk i gemen har att säga.

Knorrbusier slängde igen dörren till aulan och började hetsäta friterad potatis som legat i ryggsäcken sedan morgonen. Plötsligt under frosseriet kommer rektorn fram till Knorrbusier med bestämda steg.

– Ska du färga min potatis grå nu eller vad vill du, rektor Tillknorrad?

– Du hade kunnat bli en av Sveriges mest samtida och älskade arkitekter. Din Stia 2.0 höll mycket hög klass.

– HÖG KLASS?, frågade Knorrbusier. Jag ritade så fult jag bara kunde och uppenbarligen lyckades jag eftersom jag antogs till utbildningen. Ni borde skämmas som förkastar kunskap som är 2500 år gammal och nonchalerar vad folk tycker. Har ni inte insett att det ni ritar bara gillas inom er yrkeskår. Ni kör igång floskelkvarnarna när ni vill påskina att en byggnad är av hög arkitektonisk klass.

Därefter ger Knorrbusier ett antal citat på sådana floskelmotiveringar:

Cykelgaraget i Gamlestan i Göteborg: ”Med en tonalitet som framhåller cykelns roll för framtiden, har denna moderna kyrka tillfört en välkommen standard för stadens nya typologi. Genom samverkan, har detaljerade och väl genomtänkta lösningar skapats och resulterat i ett självklart och sömlöst uttryck. Byggnaden känns inbjudande, trygg och funktionell, men lockar också till idéer om framtida program och möjligheter.”
Lindholmens tekniska gymnasium: ”Arkitekturen är samtidigt karaktäristisk och lekfull med sina kraftigt dimensionerade fackverksbalkar och okonstlade detaljer. Den värdiga inramningen av vardagslivet syns i materialmöten.”
Tors Torn i Stockholm (foto Holger Ellgard, Wikimedia): “Med sitt välbyggda, harmoniskt proportionerade och uttryck utgör tornen en arkitektur med permanent kvalitet som tål att stå på platsen under lång tid framöver.omhändertagna och ordnade synliga installationer och i skolans vackert gestaltade rum”.
Liljevalchs+ ritat av Gert Wingårdh (foto Liljevalchs.se): ”Ett förslag som med ett lätt och lekfullt uttryck anknyter till Liljevalchs folkliga anda.” 

– I stället för alla dessa floskler tycker jag att det första huset ser ut som en motbjudande, fantasilös, stor och klumpig isbit sade Knorrbusier. Det andra, den spetsiga skolan, ser ut som en oinbjudande byggnad med simmande hajar på taket. Slutligen vad gäller tornen verkar det som byggmästaren har varit på återvinningsstationen och hämtat slängda gamla tjockTV-apparater och använt dem som byggnadsmaterial.

Det är beklagligt att många arkitekter fortsätter att rita modernistiska pastischer på 60-talshus när ni vet att en majoritet av befolkningen vill se och bo i hus som byggts enligt beprövad klassisk arkitekturtradition.

Jag sökte arkitektutbildningen för att göra svenska hus vackrare sade Knorrbusier. Jag trodde att en större del av arkitektkåren stod för pluralism i arkitekturen.

– Du ska få en lapp av mig käre rektor där med en motivering till varför jag inte borde blivit antagen.

– Herr Tillknorrad tog motvilligt emot lappen.

– Det är dags att tala sanning nu rektorn och beskriva byggnader som de faktiskt ser ut.

Tillknorrad sade inte ett ord utan sänkte blicken och gick raskt hem från arbetet. Kanske blev hans bild av samtiden påverkad?

”Ett grått fyrkantigt odemokratiskt förortshus prytt med asymmetriska vidöppna fönster utan glas i olika former täckta av atonal musik i ett ökenlandskap med smak av rostig betong”

Knorrbusier ställer rektorn till svars
Knorrbusier ställer rektorn till svars
Please follow and like us:
Twitter
Visit Us
Follow Me
Instagram
YouTube
YouTube
RSS
EMAIL
LINKEDIN

2 Replies to “Stäfan Knorrbusiers fyrkantiga resa genom Sverige – del 6”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.