Fake views – Kontrasten mellan visionsbilder och verklighet

Strålande sol, lekande barn, överväldigande grönska, nya stadsdelar med ett rikare djurliv än Nordens ark. Vi har alla sett dem, visionsbilderna som lovar en idyll men resulterar i en visuell mardröm. Här har vi samlat några exempel från de senaste åren.

Visionsbilder, så kallade renderingar, används för att sälja in projekt till klienter och är ämnade att ge en bild av hur det kommer att se ut. Genom olika datorprogram som t.ex. Photoshop har möjligheterna för hur detaljerade dessa renderingar kan bli, ökat enormt. I princip kan man skapa renderingar som stämmer precis in med det slutgiltiga resultatet. Då arkitektkontoren gärna vill sälja in just sina idéer till klienten finns dock en tendens att använda teknikens möjligheter till att försköna renderingarna till den grad att de blir direkt missvisande.

Fenomenet kritiseras bland annat av arkitekten Belmont Freeman i uppsatsen ”Digital Deception”, som har skrivits för Design Observer. Där beklagar han denna besatthet med den perfekta, photoshopadde bilden som, tack vare tekniken, har blivit alltför lätt att uppnå:

”Våra ögon är tränade att tro att en bild är en sann framställning av ett verkligt tillstånd. Således har den grafiska representationen av arkitekturen i vår digitala tidsålder gått bortom en övning i övertalning; det har blivit en övning i bedrägeri. […] Arkitekten har alla incitament att hänge sig åt vilseledande simuleringar och det utan några större risker. Photoshop och liknande program har blivit arkitektyrkets apotek av prestationsförbättrande medel; omöjligt att upptäcka och absolut allerstädes närvarande.”

Freeman menar vidare att de bedrägliga visionsbilderna inte enbart beror på att man vill sälja in ett projekt, utan att det handlar om en verklighetsfrånvänd utbildning. Han menar att renderingen har blivit ett substitut för den riktiga arkitekturen, hur realistiskt eller genomförbar visionen är i verkligheten är inte det viktiga. Själva idén, bilden av arkitekturen, har tagit över:

”En digital bild kan vara ett kraftfullt konstnärligt eller teoretisk koncept, men det är inte arkitektur. Det är lätt att glömma när man hela dagarna sitter i skoljuryer där studenter lägger mer tid på att prata om de algoritmer genom vilka de skapade formerna på skärmen än huruvida dessa konstruktioner faktiskt kan byggas och av vilka material eller om de skulle vara tillfredsställande utrymmen att vistas i. Alltför många av våra skolor (inklusive det universitet jag undervisar vid) delar denna besatthet av digitalt bildbearbetning. Detta undvikande av verkligheten understöds av dekaner och seniorfakultet som aldrig själva praktiserat arkitektur eller byggt någonting, och av lärare som känner sig mer bekväma med tryckta broschyrer eller framför en dataskärm än i ett klientmöte eller vid en byggarbetsplats.”

Journalisten Vanessa Quirk menar i sin artikel Rendering/CLOG att de orealistiska renderingarna är ett sätt för arkitekter att inte bara är ett sätt att övertala skeptiker – utan även att bedra sig själva. Datorprogram som t.ex. Photoshop tillåter arkitekten att visualisera sin fantasi utan att behöva kompromissa och ta hänsyn till verkligheten.

Hon lyfter också fram det faktum att studier visar att människor inte dras till byggnader utan till bildens atmosfär. Det är människorna och livet som ska sälja in ett projekt, inte byggnadernas design. Huruvida detta beror på att byggnadernas design nästan alltid är undermålig framgår dock inte.

Även Yimby Göteborg har i en längre artikel tagit upp problemet, där de menar att det är ett demokratiskt dilemma när allmänheten vaggas in i ambitioner som uppenbarligen inte kan uppfyllas av stadsbyggnadsapparaten. De menar att om fokus istället ligger på att göra renderingarna så realistiska det bara går, så får alla medborgare som är intresserade av stadsbyggnadsfrågor en möjlighet till att både känna sig mer delaktiga och de facto vara mer delaktiga. Illustrationer är det absolut viktigaste sättet att förmedla och väcka intresse för den stadsbyggnad som planeras. Dessa bör därför snarare fokusera på att upplysa medborgarna om hur verkligheten kommer se ut, än skapa orealistiska förväntningar som aldrig kommer uppfyllas.

Edit: Efter klagomål på orättvisan i att inte visa byggnaden i samma väder som renderingen så tänkte vi ge hotellet en chans till:

Nästa fake views kommer från White arkitekter som tilldelades Plåtpriset för Humanistiska teatern, Uppsala (även nominerat till Årets Bygge 2018). Juryns motivering löd:

”Plåtpriset 2018 tilldelas en byggnad vars fasad har givits ett mångfacetterat uttryck. Med ett framåtlutat och transparant yttre, tillåts visionen om det öppna och goda samtalet arbeta sig inifrån och ut. Metallens konstnärliga bearbetning i samverkan med ett tekniskt precisionsarbete och dramatisk ljussättning, maximerar effekten av materialet. Det ger byggnaden ett självständigt och teatraliskt uttryck, både i förhållande till sin omgivning och för sig själv. De historiska kopplingarna till staden och den digitala öppenhet mot världen, fulländar byggnaden som en ny samlingspunkt och symbol för humanistisk nyfikenhet.”

---

 

 

Har ni fler exempel på bedrägliga och skönmålande visionsbilder från arkitekter och byggbolag? Tipsa oss gärna genom att skriva en kommentar här nedan eller mejla oss.
Inlägget uppdateras kontinuerligt med nya bilder och texter.

Uppdatering: Detta inlägg är fortfarande Arkitekturupprorets mest lästa inlägg, med över 260 000 träffar. En version av artikeln återpublicerades senare i tidningen ETC, 10 oktober 2018. ”Fake views: Kontrasten mellan visionsbilder och verklighet”